Kom vi drar och möter våren i Berlin!
Tidig morgon på tåget med Kajan bredvid och vi flyger fram som de fartvindlare vi är och i bakhuvudet nynnar forfarande gårdagens skaparafton med tavlor som skapades, om sammanfattningar och framtid. Där fanns Samuel och Elina, somliga målade mer på varandra än på dukar och framförallt var Kajan och Marlene där, allra bästa kollektivkamrater. Kan inte säga det bättre än kajan själv, det är familjen. Lådor har packats i ren iver med fokus bortom nuet men om kvällarna smyger den på. Som starkast kanske när Kajan sträcker ut sin famn och når mig i en godnatthälsning och jag sedan kryper ned och vet att än finns tid, än finns vi på just det här viset men för varje packad låda konkretiseras verkligheten och nostalgin är redan här. Jag saknar er redan nu och jag kommer att sakna er sedan, det finns inget som går upp emot denna tid.
Men. För att återgå till tågresenärernas framfart. Vi landar i Lund och mitt blonda svärmeri avslutar sitt underbara pepptalk och jag tror mig kunna träda in på morgonmöte med Wangchuk och Janusz på Individuell människohjälp. Praktiken är nära nu. Som om jag vore hemtam i personalrummet i det gamla vackra huset slår jag mig ned med en kaffe och låter lusten landa. This is for real. Saker börjar landa, hamna bakom. Det är okej, släpp vilden fri, låt längtan leka loss för Indien kommer. Och sedan Janusz som numera är min kontaktperson i Sverige som jag redan hälsar med en famn och Wangchuk, min kontaktperson i Indien som med stora lovande grepp med sina båda händer om mina. Är ödmjukt i beundran för denne sistnämnda som under tjugo års tid arbetat som Dalai Lamas närmsta man, som lyckats fly över bergen i Tibet, som aldrig släppt sin politiska aktivism för ett fritt Tibet och forfarande är så ljus i blicken och inspirerande så att jag blir hänförd bortom allt verbalt. Detta är bara början, bara början på den oändliga historien tänker jag när vi skiljs åt med fasta drömmar tillrättalagda och redo att ta över, att få regera över sinnet. Känslan av att vara fångad i systemet luckras upp, så äntligen.
Hem till Marlene och Kajsa och vi firar med kanelbullar och packar ett par lådor till.
Det är en fri dag och den snabba blå tar mig under kvällen till klätterhallen och Ida. Är fascinerad och obeskrivligt mycket i det luriga, utforskandets makt när den ännu inte omskrivna historien visar sig ha en fortsättning. Ett möte bland de klättrande som ledde till något väldigt svårt att inte tänka vidare kring. Det har tagit sig in som ett vildsint frö, spränger barriärer, gör sikten klar men vimmelkantig. Det flödar omkring något som får två främmande att förlora fokus på säkring, som gör att leendet inte kan hålla sig borta, något som plötsligt, mer direkt än någonsin bara är där. Och med denna främling vill jag klättra vidare, upp på alla tak om natten och fortsätta förundras, allt för att veta, för att vara, för att få se - ytterligare lite till.
Möt mig i Berlin säger jag stumt men du kan nog inte höra för du har krita på händerna och håller just på att föra stora resonemang om att spränga det kapitalistiska systmet, kanske borde vi bosätta oss i Amazonas djungel. Jag tror att det vore något säger jag. Vi gör det, vi gör vadsomhelst men ändå inte tillräckligt för jag tänker inte färdigt med dig, det är så mycket jag vill utbyta. Så trots att det inte borde gå så lämnar jag dig som en del av min fristad, klättringen det bästa är och jag drar vidare men du är kvar, så förbannat mycket kvar.
Väl hemma sprakar det vidare, allt sprakar och vi packar våra väskor och ser galna ut för imorgon i gryningen drar kollektivet och möter våren i Berlin!
Men. För att återgå till tågresenärernas framfart. Vi landar i Lund och mitt blonda svärmeri avslutar sitt underbara pepptalk och jag tror mig kunna träda in på morgonmöte med Wangchuk och Janusz på Individuell människohjälp. Praktiken är nära nu. Som om jag vore hemtam i personalrummet i det gamla vackra huset slår jag mig ned med en kaffe och låter lusten landa. This is for real. Saker börjar landa, hamna bakom. Det är okej, släpp vilden fri, låt längtan leka loss för Indien kommer. Och sedan Janusz som numera är min kontaktperson i Sverige som jag redan hälsar med en famn och Wangchuk, min kontaktperson i Indien som med stora lovande grepp med sina båda händer om mina. Är ödmjukt i beundran för denne sistnämnda som under tjugo års tid arbetat som Dalai Lamas närmsta man, som lyckats fly över bergen i Tibet, som aldrig släppt sin politiska aktivism för ett fritt Tibet och forfarande är så ljus i blicken och inspirerande så att jag blir hänförd bortom allt verbalt. Detta är bara början, bara början på den oändliga historien tänker jag när vi skiljs åt med fasta drömmar tillrättalagda och redo att ta över, att få regera över sinnet. Känslan av att vara fångad i systemet luckras upp, så äntligen.
Hem till Marlene och Kajsa och vi firar med kanelbullar och packar ett par lådor till.
Det är en fri dag och den snabba blå tar mig under kvällen till klätterhallen och Ida. Är fascinerad och obeskrivligt mycket i det luriga, utforskandets makt när den ännu inte omskrivna historien visar sig ha en fortsättning. Ett möte bland de klättrande som ledde till något väldigt svårt att inte tänka vidare kring. Det har tagit sig in som ett vildsint frö, spränger barriärer, gör sikten klar men vimmelkantig. Det flödar omkring något som får två främmande att förlora fokus på säkring, som gör att leendet inte kan hålla sig borta, något som plötsligt, mer direkt än någonsin bara är där. Och med denna främling vill jag klättra vidare, upp på alla tak om natten och fortsätta förundras, allt för att veta, för att vara, för att få se - ytterligare lite till.
Möt mig i Berlin säger jag stumt men du kan nog inte höra för du har krita på händerna och håller just på att föra stora resonemang om att spränga det kapitalistiska systmet, kanske borde vi bosätta oss i Amazonas djungel. Jag tror att det vore något säger jag. Vi gör det, vi gör vadsomhelst men ändå inte tillräckligt för jag tänker inte färdigt med dig, det är så mycket jag vill utbyta. Så trots att det inte borde gå så lämnar jag dig som en del av min fristad, klättringen det bästa är och jag drar vidare men du är kvar, så förbannat mycket kvar.
Väl hemma sprakar det vidare, allt sprakar och vi packar våra väskor och ser galna ut för imorgon i gryningen drar kollektivet och möter våren i Berlin!
Kommentarer
Trackback
