Kapten, vi kastar loss!
Vill ha tomheten och det som fyller upp den, vill ha ödeshögar och granskogen som förgyller dem. Vill ha en fjäderfri gultid med påskledighet och jag vill ha dig och er i norrlandet. Jag vill att vi möts i gryningen och yogar oss hela, att vi sluter upp på café fröjd och mumsar oss ikapp med energinivån och jag vill vara befriad, vara avstressad, vild och lugn, det lugn en bara kan nå när sinnet går på högvarv av impuls och gnista. Min kollektivfamilj i skåneland drar till sin tomhets glädje i norrland medan jag valt att stanna kvar i skåneblåst och gråstensregn.
Det är så uppenbart att något fattas. Springer efter tiden medan den jagar runt mig, undan och blir ogreppbar. Tänjer och sträcker. Jobbar nätter och väljer sedan havet på morgonen, i regnet med den vite hunden, ersätter möjlighet till sömn mot natur och kommer sedan hem och frustar efter mer. Mer vill en ha. Men kanske inte just vad som blivit till just nu. Troligen är prioriteringar det enda som gör friheten möjlig, att välja bort, önska till. This to will pass och thank you för det. Det är en del som är statiskt, som att studierna inte hinns med varje dag och att skärpet runt fantasikostymen sitter alltför hårt. Men resten, det flyter och det böljar i det röda, det riskerar att brytas av vid strandkanten, att inte väljas bort för något annat utan bara att brytas av, som drivved, för att segla iväg. Vill vara som hägern vid kanalen, bara putsa vingarna och bli redo för något annat, det nya. Men samtidigt, inte lämna allt, inte försvinna och glömma. Bara rasta, fylla upp igen för en ny tid bortom en del som förbinder, som kanske inte borde binda, hoppa jämnfota över tiden så att uppsatsen är passerad, vill stå med väskan packad, med klätterarmarna starka och siktet klart. Kom igen kapten, redo för avfärd. Om två månader är allt förändrat, då har skeppet bytt en del av sin last, kastat en del överbord, allra helst bara frigjort utan att ta upp fler passagerare.
Påskelipåsk och fjäderfritid och småplättsläggar, finns ni?
Det är så uppenbart att något fattas. Springer efter tiden medan den jagar runt mig, undan och blir ogreppbar. Tänjer och sträcker. Jobbar nätter och väljer sedan havet på morgonen, i regnet med den vite hunden, ersätter möjlighet till sömn mot natur och kommer sedan hem och frustar efter mer. Mer vill en ha. Men kanske inte just vad som blivit till just nu. Troligen är prioriteringar det enda som gör friheten möjlig, att välja bort, önska till. This to will pass och thank you för det. Det är en del som är statiskt, som att studierna inte hinns med varje dag och att skärpet runt fantasikostymen sitter alltför hårt. Men resten, det flyter och det böljar i det röda, det riskerar att brytas av vid strandkanten, att inte väljas bort för något annat utan bara att brytas av, som drivved, för att segla iväg. Vill vara som hägern vid kanalen, bara putsa vingarna och bli redo för något annat, det nya. Men samtidigt, inte lämna allt, inte försvinna och glömma. Bara rasta, fylla upp igen för en ny tid bortom en del som förbinder, som kanske inte borde binda, hoppa jämnfota över tiden så att uppsatsen är passerad, vill stå med väskan packad, med klätterarmarna starka och siktet klart. Kom igen kapten, redo för avfärd. Om två månader är allt förändrat, då har skeppet bytt en del av sin last, kastat en del överbord, allra helst bara frigjort utan att ta upp fler passagerare.
Påskelipåsk och fjäderfritid och småplättsläggar, finns ni?
Kommentarer
Postat av: Jani
Tomhet.
Livet är som musik.
Den finaste och mest bestående musiken mixas i en härlig kombination av färgsprakande toner och tom tystnad.
Trackback
