Granträden finns plötsligt så nära.
Billie Holiday som musikaliskt sälskap på hemväg från St. Olof, platsen, namngiven av den helgonförklarade person vi inte riktigt tror på. Snarare fantiserar vi vidare om ett övertagande av historiens stortid, att vi själva gräver en grop för det största bokträd att slå rot, där nya friska källor en dag skall födas ur dess grenar och ge nytt liv och friare idéer åt framtiden. Visst bär vi en övertro på oss själva men det tenderar att råka vara så när vi just fått smaka på upplevelser bortom ordens möjligförklarande.
Rusande mellanrader blir till mellanlandning och kanske
ett kapitel som skrivs genom
skogsduvor från bokars grenar.
Visst tovar det av grandamm och visst är vi färgade av det nya gröna
där du föds som ett frö där i bokens grenverk och jag är kontrasten
och allt är egentligen inget annat än fritt och möjligt att bruka
när symbolisk balans blir till konkret vinst
tätt intill.
Om vi faller så landar vi mottagna av samtiden
fastsatta på grenverk av koda och detta bekanta
sprunget ur Foucaults språk
när vi skapar oss tillsammans med nya längtande drag.
Kommunikativa gester
bortom det verbala
för visst är det ved och eld när vi ler och möts.
Vi är inspiration och bokträdet tillförlitligt
om vi tror på styrkan i att våga.
Antingen har vi krita eller träddamm på käderna och luktar eld i håret
nyhemma och bortomfrämmande
som två mersmaksgivare till en nybörjad slinga
på en stor och verklig låt.
Allt är kattspinn och vi äger friheten och ackoren.
Vem du är? Förutom en rävlya?
Du är den som tvärstannar bilen, mitt natten på hemväg från en sjö för att flytta undan grodan från vägen och just det är en av orsakerna till att mersmaken skenar.
