Vi har all tid i världen så låt ivern brusa och tiden stanna upp.
Vi fångade sannerligen våren i berlin och mötte den efterlängtade Alexander(s)katten på ett hustak med utsikt över staden, vi mötte det brutalaste polisvåld och förundrades över flatkulturens upplägg om natten. Konstens mecka äro kvar i våra sinnen som en energikanal att bruka vid behov och vi har sagt det i kollektivet, att Berlin, vi ses igen.
Tillbaka i Malmö så är tillvaron mestadels full av fascination över hur tillstånd från ingenting kan brusa till som det vildaste frö som bara måste få leva ut och plötsligt bor jag i klätterhallen mer än någonsin och upplever hur den allra största klycha förverkligas kring ögonblick som kan ge en allt. Det finns inga hinder, arbetar fram mellan slopers och andra grepp, mellan mod att våga kasta mig ut med katapulten utan den minsta aning om vart det bär, vet bara att det är någon just nu som möter mig där, på väggen och ler och det är där vi är, i det stora leendet och vi lever apliv som sedan blir till fågelnästen i gryningstid och det finns ingen mättnad, bara stora kläder med krita på, sargade handflator och iver. Jag har flyttat in i en blå tröja och du säger att det är ofrånkomligt att det sker och din sten från havet vilar i min ficka som en språngbräda.
Andra melodier som aldrig fick sin punkt får sin naturliga avslutning och jag börjar förstå dess meningar och det finns inget större vemod över det bara skrattet om natten och den stora luvan och kroppen som är trött och stark och lycklig och jag lyssnar till hur det brusar och låter det ske.
Det är det här jag vill minnas när jag drar och jag säger det igen, vi har all tid i världen.
Tillbaka i Malmö så är tillvaron mestadels full av fascination över hur tillstånd från ingenting kan brusa till som det vildaste frö som bara måste få leva ut och plötsligt bor jag i klätterhallen mer än någonsin och upplever hur den allra största klycha förverkligas kring ögonblick som kan ge en allt. Det finns inga hinder, arbetar fram mellan slopers och andra grepp, mellan mod att våga kasta mig ut med katapulten utan den minsta aning om vart det bär, vet bara att det är någon just nu som möter mig där, på väggen och ler och det är där vi är, i det stora leendet och vi lever apliv som sedan blir till fågelnästen i gryningstid och det finns ingen mättnad, bara stora kläder med krita på, sargade handflator och iver. Jag har flyttat in i en blå tröja och du säger att det är ofrånkomligt att det sker och din sten från havet vilar i min ficka som en språngbräda.
Andra melodier som aldrig fick sin punkt får sin naturliga avslutning och jag börjar förstå dess meningar och det finns inget större vemod över det bara skrattet om natten och den stora luvan och kroppen som är trött och stark och lycklig och jag lyssnar till hur det brusar och låter det ske.
Det är det här jag vill minnas när jag drar och jag säger det igen, vi har all tid i världen.
Kommentarer
Trackback
