mellan raderna.

Drömscenario just nu vore att någon plötsligt utropar att akademins era har tagit en paus, att tillvaron istället enbart kan få färgas av akvarell och fri tillång på målardukar, tid för gitarrspel, ansiktsmåleri och för att få lägga handen mot en sträv trädstam. Ord behövs inte heller, bejakandet av kommunikation får ske bortom och allt som kan tänkas behöva förklaras är redan över. I detta scenario dyker L upp bredvid mig. Placerar sig ovanpå mina sängkläder i vilda färger från 70-talets frigörande eko och han är alldeles tyst och bara färgar mitt humör med närvaron. Ren existens. Inte mer. Inte mindre. Från sitt håll en liten bit ifrån dedikerar han mig sitt fokus och får tillträde till en färgexplosion. För den kommer. Men inte just nu. Idag vill jag bara vara den ensamma räven som andas i det vilosamma, det granskande överslätande, lena och lugna. Inga om, inga kanske eller sedan. Några små suckar, någon levande andetag. Han får bekräfta att vi finns för jag gör det. Bekräftar. Kanske inte direkt för honom men för mig, att han är, att jag vet om men sällan meddelar. Jag vill att vi spelar en låt och är lika orange som målningarna vi skapar, någon annan gång.

Det sker en hel del. Rör mig omkring i olika rum. Mestadels de egna, de queera. I en aula om diskrimineringslagens nya tillägg könsöverskridande identitet/uttryck, blir upplyft av de som tänker stort och bortom de cementerade normsystemet. Blir inspirerad framförallt kring motläsningar kring vad som inte sägs och vad detta egentligen betyder. Jag ifrågasätter det mesta för att sedan äta tårta i gräset, ta den vackra blå och susa vidare längs gatorna. Möter upp med Erika och Lisa-Lo. Samtal på torget om det svåra och det obegripliga när människor blir fråntagna makten över sina egna kroppar men vi konstaterar också att asfalten är varm och att vi är levande ovanpå den.