Dekadens i skeppet.
Ge oss dekadens och fråntaget ansvar utbrast vi alleles nyligen och plötsligt sitter jag här, ett par dygn senare med Iron and Wine och avslutar en helg som mer än något annat varit just dekadent [på stort allvar]. Sinnet gjorde ett par försök till protest där vid resans början men bedövades snabbt av det meningsfulla i att kasta loss. Vid det här laget har veckan redan bjudit på en stesolidresa för att bedöva tandläkarskräcken, har kastat mig in bland oigenomtränglig dimma, upp till lyckoland för att sedan landa platt. Och jag vill ha mer. Inte nödvändigtvis av stesolid och dimma men av frihet i det omåttliga. Och visst har vi lyckats bra här i kollektivet. Från lek med härjedalska under förfestligheter hemma och vidare till festen som vi faktiskt nog ägde med dansen. Vidare, vidare ut mot the secret war, en hemlig fest med graffitti-tävling i en lagerlokal någonstans i fjärran hamnn, ett par omkullcyklade vänner, ett par sönderfrusna tår, någons uppskrapade anlete, någons hångel, allas skilda uttryck i den möjliga dansen, genom underliga dimmans kanaler och vidare in i gryningsland. Realitycheck. Vi alla återvände hem men innan sömnen ens tilltagit blev det dags att styra skeppet vidare. In i sommartiden för klädbytardag och vänskapligt utbyte med Erika, Ida och Martina. Kaffe på den sömniga solsidan och sedan dragperformance i sälskap med bästa Malou och samtalen om varandet i olika queera sammanhang.
Det sprätter omkring i en rödrävs kropp och det lockar inte alldeles för mycket att vänta sig en kommande vecka av nattarbete, tegelstenspluggande i juridikens snår, utvärdering av en trasig axel och icke-existerande tid för ömheten, för henne. Men allt går säger vi här hemma i kollektivet, allt går som det alltid gjort. Och det blir rent och det blir nytt.
