Eld, eld.
Har på riktigt börjat packa ihop det här nu, förpackar mer än vad som för blotta ögat går att se. Det må vara en tidsbunden era i just det här hemmet som landar i sina lådor men det är likväl en konkret avslutning av oss, av våra år som går som flera kapitel genom göteborgsåren och ner till skåneland. Du börjar finna din plats igen utan mig och det glädjer mig att höra men på samma gång gör den vetskapen mina steg alltmer rastlösa och drömmande, på väg bort igen. Det går aldrig och bör inte heller vara eftersökt att återvända till en själv på det vis en var innan tvåsamhetens förankring men däremot är självförankringen talande för det som identifierar mig helt anspråkslöst, nämligen reslusten, de snabba stegen och driften vidare, efter smutsig lera mellan tårna, efter möten på tåg, efter möjligheten att bo i ryggsäcken med friheten som enda riktmärke. Under flera år så vilande men nu åter igen ett forskande faktum. Ville rota mig ett tag, landa och andas ut och du gav mig en anledning. Nu är jag utvilad [utvisas av mig själv] och äger alldeles för mycket saker. En stark lust inuti, att göra en stor brasa av alltihop, endast bevara de få kära prylarna i form av några brev, ett par stenar. Låta övrigt försvinna, göra mig fri. Kanske är jag inte riktigt där än, i praktiken. Men det börjar närma sig.
Dessa dagar är alldeles för praktiskt lagda. Formella samtal måste göras, saker förberedas, kompletteras. Om kvällen landar jag med Samuel och Åsa, somnar likadant, alldeles nära och egentligen också som mest fri, just då.
Får ett mail, en bekräftelse, en nyhet av den holländska frifågeln. Han är på väg nu och i samma veva finner jag ett brev från tiden när vi förväxlade oss själva med varandra.
”Just want to say that you're absorbed in my body and spirit and don't dare to wear you neckless in the fear of losing this beautiful gift. I feel you're not gone at all, actually just a few hills further, but the soul can travel these distances in less than a second.”
Not gone, tänker jag nu. Kanske är det inte det. Är du inte det. Om jag kan överraskas av en sådan glädje inifrån, över att äntligen få återförenas efter så många år ifrån, vad är det då? Gone? Eller alldeles möjligt på ett nytt sätt? Om en månad är all tid ifrån ingenting. Eller?
"I will come and look for you in the south. And yes, too many chai we will drink. Looking forward to see you, bare foot through the sand, palm-trees waving to us as we pass, hugg and kiss, V"
Puja tillsammans för ny rörelse. Skakig. Glad.
Det här är så fint, och stort. Jag ryser litegrann.
