mellan raderna.

Befinner mig så äntligen på perrongen [i längtansväntan] när en jamande kamrat som från ingenstans men som på beställning dyker upp i form av Alexander(s)katten och tillsammans tar vi emot en kär del av mitt blodsbandsläkte som hela vägen från norrland har burit med sig en del av de tillhörigheter som jag aldrig fick med mig från sommartiden där. Jag får återförenas med den gamla sjuttio-tals lampan med fransar som L:s faster har gjort och som av olika skäl står den mig extra varmt om det bultande innanför bröstkorgen. Får med mig Modern och Fadern och Systern hem och genast infinner sig den kollektiva energi jag ständigt söker finna inom rävlyans väggar. Vi flanerar omkring och jag får visa upp mitt möllan, möter Åsa som uppflugen i ett träd fångar solljus och jag bjuder på vegansk middag och får ytterligare förstärkning på detta släktbälte i söder då min fars kusin dyker upp. I'm a sucker for this relatives. Vill ha starka skäl till att bevara fokus i Malmö och närheten till släktband, hur trygghetstörstande det än må vara, underlättar. Denna återföreningens första kväll spenderas sedan i det kollektiv som snart är mitt hem, där familjekvinnsen får sammanlänkas med Marlene, Kajsa och Tangokatten och vi planerar en snart stundande hejdundrandes inflyttningsfest med tema gubbröra med gränslöst fri tolkning och vi skrattar så skrattgroparna löper amok när vi går lös i gubbdefinitioner och interna funderingar kring stentroll. Väl tillbaka på möllan så dyker Samuel och Åsa upp och vi dricker te och kramas och familjen bara växer.

På lördagmorgon är jag den allra mest nöjda rävsvans då tillfredsställelsen att få vakna brevid de mina är så alldeles, så makalöst stark. Snart kommer far in i bilden igen och en stund senare har vi förflyttat oss till Bara och vi fortsätter släktbandens förstärkning. Spenderar en heldag med min farbror och hans energisprutande kärleksvän och en färdas genom historien, minns gemensamma påskfiranden i det gamla huset där farfar en gång föddes i härjedalen, minns kusinmöten och en grön undulat. Vi vandrar nu i samtiden genom bokskogen, dricker kaffe och får uppmuntrande ord om att jag alldeles snart bör återvända till den trygga villan på krönet med utsikt över Lund hos dessa två.

På kvällen är det återigen kvinnotrion som regerar tillsammans och vi äter indiskt, blir alldeles för mätta och fnittrar och samtalar så att stämbanden nästan glöder. Tack vare min nytända styrka så gör jag äntligen det där samtalet till L och hans ord är många och avgörande för mycket;

"Du och jag och vi ihop. Det är fint. Jag tycker om dig så mycket. Vill bara få vara med dig. Du är så fin. Bandet mellan oss är starkt. Allt är öppet. Möjligt. Jag vill men inga löften. Vi är fria. Jag har träffat en annan. Gör det dig ledsen? Vill leva i stunden. Vill du? Jag vill träffa dig. Nu. Vad vi är? Fria. Men sammanlänkade. Tanken alltid där. Hos dig. Vi ses snart. Vi ska göra så mycket tillsammans"

Ord, ord, ord. Levande flöde. Plötsligt enkelt. Men även så svårt. Begripligt. Varmt och nära. Förgängligt. Som allt annat. Vad jag vill, om jag vill, om jag är ledsen, vad jag söker hos dig, hos oss tillsammans? Frihet och total, brutal ärlighet. I samtalet är du en pulserande buffé och vi förklarar och förenas och förstår äntligen. Rakt in i magen. Du och jag och andra. Är jag så långt gången i min relationsanarkistiska vision att praktiken inte ger skavsår? I stunden. Möjligtvis. Men om natten, i drömmen? Inte särskilt. Jag här. Du och hon där. Om det behöver förändra något? I teorin är det vackert och frigörande. Att alla relationer är unika i sig själva och aldrig behöver eller ens kan jämföras. De varken förminskas eller förstoras. Pararella uppfattningar. Det vore önskvärt att just nu vara där i praktiken, att kunna le och gratulera. Tillåter inte det analytiska att gå under medvetandets gräns. Har en vilja att försöka bevara rävsvansen högt och stolt, se vilken frihet det ger oss båda. Men i tanken om natten? Där löper allt amok. Habegäret för ett helveteskrig, bekräftelsemonstret vrålar och det stora ömma är ett blåmärke, är ett faktum. Om du blir kär i henne så förändrar det allt, kapar våra möjligheter att leva ut i det ömma tillsammans. Om det gör mig ledsen? Så förbannat ja. Men. Vad är inte detta om inte just en prövning, prov på den praktiska friheten att känna, att följa, att leva?

Samuel dyker upp efter det stora samtalet och gör allt han kan för att hela min själ och min hals som är på väg att kapitulera in i en oroväckande förkylning och peppar mig med historier om en samisk shaman så att jag blir alldeles till mig i trasorna och skrattar bort rösten alldeles.

När jag på söndagmorgon försöker mig på dagens första ton så är den alldeles bortom räckhåll. Time to rest men det vill jag inte höra talas om. Vill leva nonstop rövarliv men får hålla mig till tåls med en söndag som blir fylld av regnpromenader, lyxigt tårtfika och paltbak. Det riktigt sjuder av mys i tillvaron när jag får dessa doser av liv och gemenskap och sittandes på golvet hos Samuel bland min kollektiva familj, full av palt och flätor i håret får mig att tro att jag lever i den bästa av världar. I paltkoma väl hemma så dyker även Erika upp och godnattte dricks och samtalen tar aldrig riktigt slut, även om jag befinner mig i en stum värld av förlorad röstkapacitet.

På måndag måste jag dedikera en tid åt skolan men därefter går vi lös på secondhand-tour kvinnsen och jag och som i vanlig ordning finns ingen tid då vi attackerar dagarna ihop utan plötsligt faller mörkret inpå och vi vilar våra ben i hemmet som med hjälp av Marlene och Kajsa, snart till största delen är nedpackat i lådor. Somnar den sista kvällen i kvinnsens närhet med en redan kännbar saknad av desamma och inser att en av de största anledningarna till min ständiga norrlandslängtan är just på grund av lyckan det vore att få leva nära.

Det är med en klump i magen som jag vinkar på återseende och tar mig till Lund på tisdag. Tillbaka till en verklighet där den bästa av världar inte ter sig riktigt lika bra längre men helt klart är fungerande. Alexander(s)kattens värmande famnar tröstar och motiverar, Erikas butchighet gör mig inspirerad och min favorilärare föder en begärlighet hos mig utan dess like.

Plötsligt har vi en hemtentamen i juridik i nävarna.

Fokus och produktivitet. Ingen återvändo.