Inga shantidays.
Tillit och tålamod är ledorden som lägger grunden för allt just nu. Om jag inte stressar iväg om just det där sker, om jag vågar tro att det faktiskt löser sig till det rätta. Inser att jag i de flesta sammanhang numera oftast bär en övertygelse om vad jag inte vill ha och just vad det är jag behöver för att livet ska te sig grundat. Försöker forma det därefter men det är inte alltid givet att det blir just så ändå med tanke på hur en ständigt integrerar sig med andra och att grupperingar ska förmå sig att önska detsamma. Ändå vill jag tro. Tålamodet får bevaras nära. I Indien tycktes det uppenbart att kaosplaneterna har gått ur tiden, att saker och ting läggs på plats och konkretiseras. Och mycket gör. Förra året var prövningarnas tid. För egen del. Nu verkar det dock som om prövningarna fortsätter för andra i min närhet och det gör mig till en del av det förlängda kaoset då jag gärna är en del av de processer som pågår ty the chosen family är min spegelvärld och vi tar om hand. Era tankar är mina och viceversa. Må nya frön spränga sig ur den mörka grunden, ge något att ta på. Att sträva efter.
Att Alexander(s)katten och jag igår befann oss på ett möte för Individuell människohjälp och fick det beslutat att det är vi båda som tillsammans ger oss av till Indien i höst är ett ledmotiv för framåtskridande Att vi står i snöovädret och ropar hur mycket vi älskar varandra med energisk dramatik gör sinnet euforiskt. Att han sedan skriver att han har någon annans hår i sitt hår som han anser tillhör en av de underbaraste människorna i världens hår som råkar vara mitt så skrattar jag. Tack.
