mellan raderna.

I djupgående led störtade dagen sig framåt. DownframåtDownframåt. Dagen till slutet nådde, en sista hundpromenad. Sedan över, genomlevd. Så möter han mig utanför min egen dörr, på väg till mig. Den enda person jag känner som är en ständig överraskning av spontanbesök, den som utan begreppen ändå uppfyller några av de starkaste drag jag uppskattar hos en som står en nära. Som om han, allra finaste Samuel förstod att jag sjönk och nu dök upp och påminde mig om simtagen tillbaka, om hur mycket vi har som är bra. Behövde ingenting annat mer än just denna vän, i famnen med tekoppen, bland orden och fantasin, bland drömmarna om våren och om friheten att äta kanelbullar närsom. Du är ovärderlig. Att jag snart inte är den spontanaste grannen intill måste kompenseras med långfrukostar hemma hos istället, med långa sagonätter och morgonmeditation. Att flytta skrämmer lite. Att jag väljer att lämna närheten till the chosen ones här gör mig konfunderad. Att inte längre ha träd utanför fönstret utan istället bara kunna betrakta hustak ger mig klaustrofobi när jag allra mest drömmer om en stuga i skogen. Men. I samma tankebana rymmer framtiden med Morgan och Kajan, en framtid med gemenskap som inte längre enbart behöver sökas efter utanför hemmet, med morgonkaffe ihop bland spegeltankar och samstämda toner. Med vänner. På riktigt i ett kollektiv. En ny trio, en slags landingsbana. Det blir nog en del skratt ändå bland oss med rätt många cykelturer tillbaka till mitt möllan. Kan en få allt?