mellan raderna.

Done. Har hunnit med en ordentlig resa dessa dagar. Har vandrat mellan två läger. Det juridiska inom akademins tavelram Vs Det nakna modets [eller rädslans]. You fall upon your knees, forgets to breath. Lyssnat på hur regnet faller mot de gamla rutorna ytterligare några dagar till men de är räknade nu. Faller regn falller en. Under tentaperioder binder jag mig inne, skapar mental struktur lika väl som jag radar upp pappershögarna med rättsfall och lagtexter. Har mött Samuel och lyssnat till hans ord, studerat hans teatraliska gester som uttryckt abstrakta resonemang men har inte varit i de banorna själv. Intill pausar jag ändå, dricker te och inser hur markant jag förvandlas och förstelnar bakom akademiska termer, hur jag glömmer att fantisera och verkligen tro på något [alls]. Finaste Ida dök upp idag som en räddande paus-ande med kaffetermosen och fikabröd, visade vilken underbar vän jag har i henne, hur hon räddar mig när vattennivån är för hög. På avstånd men med varm närhet har jag månlivet i luren som lyssnar och uppmuntrar, tror när jag själv vacklar - det är något alldeles särskilt med gamla nära vänner, eller just med henne mestadels. Hennes blotta röst är en sanningens kanal, gör det omöjligt att låtsas vara eller känna något som inte på riktigt är där. Med denna röst intill så öppnas medvetandet upp och förstår, känner, faller, stiger, lever. Jag älskar det hon gör, det hon är.

Ryggen är allt annat än tillhörande en yogini nu men tentan är skriven, avslutad. Kanske tar den sig i hamn med godkänd last. Vill gå hem till den redan saknade systern nu, få vila intill och jämföra våra släktbandslinjer. Hey distance.

Lyssnar på en speciell skiva. Plötsligt är du här innanför väggarna.


"Feels like you always are inside of me when I wake up.
But, dont give up all this time for up, I mess it up when it gets to deep
when I'm down.
You can't give your heart to me.
You see my hands are still but  I care for you. So much."

Det tror jag inte längre på.

Men meningar, de var tydliga en gång. Once upon a time there was a springtime. Det var rödvinsläppar och månliv vid sidan, i famnen. Det var sol i vitabergsparken, det var du och det var nattligt bad. Det fanns en tunnelbana, en vägkon på någons huvud och det fanns en lapp på marken.



Det skrevs många brev som innehöll solens alla färger.



Det fanns inga gränser för fantasin och där mötte vi nya vänner och connection.



Vi erövrade och plundrade.



Men. Något hände. Måste varit de grå herrarna ur Momo eller kampen om tiden.
Det inte längre mycket som finns kvar efter höstmonsunen.



Kala grenar möjligen.