Rävsvansteater.
Relationsanarki i all sin teoretiska prakt men igårikväll tog det stopp. Blir genom månsamtal [lite väl] medveten om min egen flytande jargong som målar friare mönster än jag själv önskar leva upp till men i stunden omförmögen att styra upp, att kunna återskapa något slags känslomässigt styrmedel och fungerande byggnadsverk att hänga upp begreppsverktygen på – för det behövs nu. Börjar förlora fotfästet i den lösa grund jag själv bidragit till, kvicksandslik ravin stjälper mig över bord. Går över till Samuel i hopp om att finna något att ta på men även drar drar jag för ovanlighetens skull en nitlott. I ett sådant cyniskt skede jag befinner mig i, må vara en tillfällighet, så vill jag ha stadga eller åtminstone något i liknelse med detsamma men käre Sam är den flytande rörelsen personifierad och samtalen om det sköna i allt det lössgjorda ger mig en känsla av att vara begränsad – igen. Från en gång inom tvåsamhetens definition och outtalade villkor till nu inom det queerfeministiska projektets praktik. Släpp mig fri igen. Vill finna en egen len väg men jag misstor möjigheten att snarast kunna se något nytänkt och skavankfritt som passar mina mått när jag inte själv är vidare säker på vad jag egentligen söker. Avböjer en godnattplats hos Sam och går hem till mina lådor. Får ett oväntat sanstämt möte med min rumskamrat och hon gör mig lite ljusare i tanken.
Vi kommer fram till att det enda rätta tycks vara att faktiskt bara följa känslan, släppa tanken.
Och känslan, vad säger den?
”Bara för att jag vill vara med dig i stunden betyder inte att jag är kär i dig”. Mina egna ord till dig som jag sa i luren ekar som metallkulor mot mental plåt. De har nått dig och är alldeles osanna.
Jag vill inte flyta så mycket som jag får det att verka. Jag vill tro på det som går att ta på. Vill inte förstora känslan men inte heller förminska den. Egentligen är jag inte vidare rädd för det som ömmar. För det i sig är ju frihet om något. Att vara fri att följa känslan och låta den leda en vidare till vad som än blir av det.
Söker ingen defintion hos men ger dig i det mest nakna brev någonsin vad jag själv söker mest, brutal ärlighet och frihet i värmen. Om det gör mig rädd? Ja, livrädd. Somliga skulle kunna påstå att det gör en modig att göra sådant som ger rädsla men mest känner jag att det ger en ont i magen.
Mod känns, ibland gör det ont. Men jag hyllar det ändå. Brutal ärlighet så långt det går, då tror jag vi kan komma långt, längre, längst. Hoppas det. Håller mina tummar och ber alla böner.
Love!
