mellan raderna.

Det är med skarp frustration jag trampar fram och lägger säkerligen mer än en svettig mil under cykelhjulen med håret rakt på ända som om jag försöker få kontakt med något där ovan för att få något svar. Det är i hagaviken jag landar omgiven av chosen family och veganska chokladbollar, i närheten av återvunnen och nyfunnen kärlek bland vackra tvåsamhetsindianer. Betraktar och känner hur lycklig de gör mig, även i den djupaste misär finner jag den källan, ser hur vänners leenden är mitt hopp och envisa strävan vidare och upp igen. Virar dem alla om hela mitt fysiska jag och exemplifierar det med akroyoga nära Emmas starka kropp. Långa samtal med Linda påminner mig om vad jag verkligen vill och Jani är min framtidsborg. Bastar och renar och återvänder hem när kvällen är svart men samtidigt mycket ljusare än dagen. Når mina tankars fokus i luren och förenas i begriplighet och plötsligt förstår jag även meningen i allt det här, hur kommunikationen jag undviker är den väg jag måste lära mig förstå. Orden blir klarhet, blir återigen connection och frihet tillsammans och jag somnar och ler in i drömmarna och ser hur ett framtida malmökollektiv börjar ta form.