mellan raderna.

Lördagmorgon skrivs över på den där listan över worst-done-ever men middagen med familjen var fin. Under lördagkväll kom något oväntat maniskt över mitt beteende och jag började flyga fram som om jag menade det trots att grunden för det euforiska inte på riktigt fanns där. Natten spenderades i ett mysigt kollektiv och tillskrivs listan över memories of a colour då Annelis klokhet i kombination med Tove Janssons poesi gav mig något att ta på. Gårdagens söndag blev en chosen family roadtrip uppåt landet och visade mig olika slags relationsförankringar jag bara betraktade mer än kunde delta i. Det kanske inte är den allra mest helande idé att bestiga ett berg och ge sig själv perspektiv, att kunna se hela vägen över till finland, se hur liten en är i relation till det stora hela men samtidigt då inse hur omöjligt det är att styra över något. Det smälter in och vi möts i liknande konstateranden över hur kanonfin sommaren varit och över de vackra minnen vi båda skapat i detta smekmånadsparadis för att sedan inte ta några fler foton, inte göra annat än att istället stänga igen vårt gemensamma levnadsalbum. Finito. Verkligen jättelustigt det här, ha det så bra nu, jag tänker inte alls på något som aldrig blev, jag är inte alls det minsta cynisk eller ofantligt trött på att behöva söka ny energi för att glida vidare, inte alls.

"De sågo under tystnad på varandra, ett knytt och ett skrutt och sommaren sken.
Kanhända knyttet inte är att klandra för hen blev så svag i sina ben.
Förlorad i sin blyghet sade hen; Jag skriver vad jag menar.. Och försvann." - Tove Jansson ur Vem kan trösta knyttet?