mellan raderna.

Alexander(s)katten bjuder mig på indiskt rättvisemärkt te i sin röda soffa och lyckas med det otroliga att bli ännu större som vän i mina ögon, trots att han fanns så nära redan innan. Vi får rökelsedoft i våra hår och Gandhi lägger sig så nära och andas ut, som om hon äntligen har kommit hem. Jag gör nog likadant i Alexanders soffa, landar. Äntligen har vi insett hur nära vi bor varandra och hur närvarande vi skapar vår egentid ihop. Jag lämnar det hemmamysiga hos katten med ett leende som når hela vägen in. Möts upp av Erika och vi konstaterar i vår återförening att det känns som igår och att vi fortfarande är som vi brukar, nära oss själva i närhet av den andre som om vi vore syskon och Alexanders välgörande närhet förlängs av Erikas återkomst och jag går in till mitt hem och inser att jag inte längre behöver somna ensam. En ny retro radio placeras i köket och jag och min nya kollektivfrände Maria konstaterar att vi har likadana saker, samma smak och färg som om vi båda samlat på oss saker och som nu, utan svårighet smälter samman i något nytt och gemensamt. Tillsammans med hennes kärlek Johan slänger vi oss ned i min soffa och samtalar om att vi påminner om filmen Tillsammans och det är just så det är just nu. Det kollektiva är märkbart och jag påminner mig själv om att det är detta jag länge sökt. Jag känner hur det rycker i mig nu av ruset jag får av att dela dagen med alla de fina, de mina och det vi ger åt varandra. Samuel försöker komma förbi på spontante men jag missar honom men inser att det ingenting gör för vi har ett helt liv här att dricka te under, en lång och intressant resa, en ny epok som just tagit vid är här.

Tack katten för enegierna, nu skapar det något gott. Live to inspire, det delar vi för alltid nu.