Alltid är det någon annan och någon som är den andre.
I början med dig handlade nattens drömmar om hästar av olika slag med skilda uttryck och färger. Det handlade om längtan, om att inte riktigt kunna greppa eller om rädsla för att våga möta de sanna känslorna. Dessa symboler i fokus förändrades i takt med vår vi-känsla och istället började jag drömma om hur jag skapade musik med orange tyger där du alltid dök upp som en orangefärgad katt. Glädje och harmoni. Nu är det orangefärgade symbiosa långt ifrån mig själv och totalt omöjligt att ens föreställa sig i relation till dig. När jag vaknade imorse var den tredje drömmen tydlig. Den började med en begravning och jag var där som ditt sälskap. Det var en som står dig väldigt nära som skulle begravas och i symbolisk läsning, en del av dig som skulle täckas över. "Att överge det gamla som vi kände det, och öppna dörren till ett möte med det vi lärt av det; förträngning av erfarenheter som kan vara smärtsamma och som vi inte vill möta. Svårigheter eller gryende oberoende; undersökning av hur förlusten känns och att släppa det smärtsamma förgångna." Studerar drömlära medan jag förtär morgonkaffet och inser hur nära jag ständigt befinner mig dig i känslan och hur den alltid visar sig tydlig och nu, alldeles lysande klar. Under begravningens gång blev jag varse mina dåliga tänder och hur de började lossna. "Smärtsamma, ruttna delar av känslolivet och ilska. Handlar om att stå inför ett oberoende och förlust av dragningskraft." Vaknar av att det regnar och upptäcker att jag inte längre försöker bevara något kvar. På en perrong för så länge sedan nu var det Ryan Adams La Cienega som alldeles för klockrent var vår signaturmelodi. Denna låt byttes ut till andra under sommaren och det är nog allra mest Tallest man och The doors som tog över. Så hör jag plötsligt den där stämman igen som återvänder och jag låter den komma, La Cienega är tillbaka för att avsluta. "
"[...]And I hold you close in the back of my mind, Feels so good but damn it makes me hurt, And I'm too scared to know how I feel about you now, Las cienega just smiles and says, I'll see you around" And I hold you close in the back of my mind And raise my glass 'cause either way I'm dead, Neither of you really help me to sleep anymore One breaks my body and the other breaks my soul, La cienega just smiles as it waves goodbye."
Vi är inte en förlängning, en förstärkning av oss själva med den andre längre. En förlängning av vår gemenskaps erfarenheter är det som finns kvar men tydligast av allt, en förlust som mynnar ut till något som faktiskt liknar en förlösning, en kramp som hugger till för att sedan släppa. Du är en av de jag tycker om mest i hela världen, säger jag utan att vara cynisk eller bitter. Du är fortfarande vacker och ogreppbar, den allra knepigaste och mest förvirrade jag mött. Jag ville bara veta om du är säker på din sak, för om du är, så är det tid att klippa bort det sista "kanske" nu.
Det är tomt men nytt idag. Jag har en ny svart cykel och inga samvetskval. Är inte särskilt bra på att sammanfatta tiden i en kronologisk ordning men det stör mig inte. Jag och Samuel spenderar en helsöndag med att gå på loppis och fyndar jackor för få kronor och äter italiensk glass till frukost. Vi badar bastu och i havet för att sedan värma oss i hans kök där han bjuder mig på mungbönsgryta. Flera kvällar läser vi sagor ur Momo eller kampen om tiden.
Ibland somnar vi till dessa berättelser och vaknar bredvid även nästa morgon och fortsätter dricka yogité och fyller dagar var för sig med fiolspel och juridikstudier. Det är pure vänskap med inslag av spirituell vattning där vi möts i yoga och sjunger mantran. Ibland avslutar vi skilda dagar med gemensamt kvällsté och du är lugnet som lägger sig över en ibland, alldeles för uppjagad katt. Tillsammans med Ida tar jag mig numera uppåt och planerar grepp och ren taktik, vi investerar i grymma klättringskor, kardemummasnäckor och framtidsvisioner. Vi är totalnördiga klätterkvinns som varje dag får desto mer skavda händer. Det är i den nära vänskapskretsen jag ler när jag ler och snart väntar en helhelg tillsammans med hobbitsystern i ulli och det i sig är ett oberoende av styrkemått och den slags kärlek som faktiskt går att tro på.
"[...]And I hold you close in the back of my mind, Feels so good but damn it makes me hurt, And I'm too scared to know how I feel about you now, Las cienega just smiles and says, I'll see you around" And I hold you close in the back of my mind And raise my glass 'cause either way I'm dead, Neither of you really help me to sleep anymore One breaks my body and the other breaks my soul, La cienega just smiles as it waves goodbye."
Vi är inte en förlängning, en förstärkning av oss själva med den andre längre. En förlängning av vår gemenskaps erfarenheter är det som finns kvar men tydligast av allt, en förlust som mynnar ut till något som faktiskt liknar en förlösning, en kramp som hugger till för att sedan släppa. Du är en av de jag tycker om mest i hela världen, säger jag utan att vara cynisk eller bitter. Du är fortfarande vacker och ogreppbar, den allra knepigaste och mest förvirrade jag mött. Jag ville bara veta om du är säker på din sak, för om du är, så är det tid att klippa bort det sista "kanske" nu.
Det är tomt men nytt idag. Jag har en ny svart cykel och inga samvetskval. Är inte särskilt bra på att sammanfatta tiden i en kronologisk ordning men det stör mig inte. Jag och Samuel spenderar en helsöndag med att gå på loppis och fyndar jackor för få kronor och äter italiensk glass till frukost. Vi badar bastu och i havet för att sedan värma oss i hans kök där han bjuder mig på mungbönsgryta. Flera kvällar läser vi sagor ur Momo eller kampen om tiden.
Ibland somnar vi till dessa berättelser och vaknar bredvid även nästa morgon och fortsätter dricka yogité och fyller dagar var för sig med fiolspel och juridikstudier. Det är pure vänskap med inslag av spirituell vattning där vi möts i yoga och sjunger mantran. Ibland avslutar vi skilda dagar med gemensamt kvällsté och du är lugnet som lägger sig över en ibland, alldeles för uppjagad katt. Tillsammans med Ida tar jag mig numera uppåt och planerar grepp och ren taktik, vi investerar i grymma klättringskor, kardemummasnäckor och framtidsvisioner. Vi är totalnördiga klätterkvinns som varje dag får desto mer skavda händer. Det är i den nära vänskapskretsen jag ler när jag ler och snart väntar en helhelg tillsammans med hobbitsystern i ulli och det i sig är ett oberoende av styrkemått och den slags kärlek som faktiskt går att tro på.
Kommentarer
Trackback
