mellan raderna.

Det är något särskilt med tågperronger och de ständiga möten som där skapas. Stationer i överlag är svårslaget rankade favoritplatser. Medan somliga tycks uppstressade av tidspress och resmage så finner jag inget annat än lugn, når roten just där. Denna fredag är det min hobbitvän Ulli som går mig till mötes och vi trycker hjärtligt barmarna mot varandra och påbörjar en helg i kvinnostyrkaranda och familjekär puls. Så mycket att berätta för dig tänker vi nog båda två och uppdaterar om det som uppuntrar till leenden och om det som ibland skaver. Vi går på festligheter bland queerfolket och dansar oss svettiga på gayklubb för att sedan vandra hemåt alldeles urvrida och dansömma. På lördagmorgon dyker Samuel upp medan vi ännu ligger kvar i sängen och jag kan aldrig sluta le över den bullerby-känsla som ständigt är en del av att vara möllan-bo. Det är likt en kollektivkänsla där vi alla är en förlängd enhet av den andres hem, där dörrarna står öppna och där full spontanitet - och flytande relationer råder och bevaras. Efter frukost drar vi ned på torget och handlar mängder av grönt för en billig peng för att sedan fortsätta dagen mot en bouldervägg. Tillsammans med Ida slipar vi på klättertekniken medan höstvindarna lever banditliv med våra hår. Vi peppar för styrkan och kommande toppklättring inomhus framöver. Det upphör aldrig att klia i fingrarna och klätternördigheten är ett faktum.

På kvällen fylls hemmet av de allra finaste vänner. Ulli och Yona, Samuel och Alexander(s)katten, Fredrik, Ida och Lea och jag får det bekräftat att ju fler kockar, desto godare soppa. Vi pumpapimpar aftonen med matlagning och bak och den där samvaron och gemenskapen infinner sig som är helt ovärderlig. Jag är en sann kollektivräv och en social sucker och en kväll som denna gör det mig bara gott.

Kvällen mellan raderna bekräftar hur rätt det är att följa magkänslan, allt är precis som det ska vara just nu.
Kanske är det därför jag klarar av att höra henne skratta i luren bakom dig, ett skratt som fastnar i mig sedan, ett skratt som uppuntrar mig till att skriva det där mailet, att även också skicka iväg det. Inga kanske mer, ingen bitterhet men en sanning om nuet och avslutet. Plötsligt finns den där, distansen till mina tidigare skrivna alster och det är just därför du nu får ta del av allt som en gång var och hur det så sorgligt och vackert, rann ut.

Det blir i vanlig ordning en sen natt och ytterligare en gång får jag krypa ned intill henne, hobbitsyster. Jag vill aldrig att dagar med långfrukost tillsammans ska ta slut men söndagen kommer och med den tvingas jag iväg, in i systemet för att arbeta medan Ulli ger sig av vidare med stora tankar och inre sanning. När jag väl återvänder till mitt möllan, många timmar senare är det renaste healing att kunna glida upp till Samuel the one next door, för famntag av ren prana innan jag når det egna hemmet och sent kvällsbesök av Freden där vi möts i relativt god förståelse över livet och försöker se någon slags orsak och verkan, vilja och tillfredställelse i alla dessa val. Det finns ett visst tydligt tema av att förstå allt som flyter, relationer som inte behöver greppas och sällan har jag varit så ärlig som nu. Inser att jag håller en lyckokaka i hand som tycks ha förmågan att vara nöjd och väldigt glad just över att jag håller definitioner och begriplighet långt ifrån mig. Det gör mig lugn, att inte vilja jaga något, att inte vilja greppa eller ha. Det som kommer till mig är välkommet och likt meditation så noterar jag, släpper in men också förbi.

Måndagen når mig som en kompakt vägg av trötthet. Väl medveten om den egna svårigheten att nå vila, att varva ned gör att jag alldeles för lätt låter bli att ens försöka. Hos Samuel finner jag tacksamt en tyngd över de ständigt rastlösa benen och plötsligt är jag mitt på dagen nedbäddad och ankrad av den ovan nämnda. Fortsätter sedan rörelsen vidare med ny energi och blickar framåt mot toppklättring med Ida och sedan en lång, arbetssam natt.