mellan raderna.

Bokningsbekräftelsen ramlar in i min mailbox och trots att det är jag själv som sett till att den hamnat där så blir jag ändå alldeles förskräckt och genast stressad som få över dagar som går. Jag vet att yogan väntar på mig och ett hem som så småningom kommer färgas i orange men jag vet också att jag just nu är är täckt av turkosa fläckar som påminner mig om den här sommaren som jag inte vill ska ta slut riktigt än. Vill måla in oss i mitt pågående akrylprojekt, måla in det lilla molnet med oss ovanpå och dela på det är körsbäret och inse att vi nog aldrig kan lämna vår plats för det är så mycket musik kvar vi måste lyssna på, just där. Lyssnar högt på 60- och 70-tals peppande toner och låtsas vara bekväm i sitationen att som vanligt bära den alldeles för tunga ryggsäcken och vara den som alltid lämnar något kvar. Kommer snart att återvända till rester av något som varit min största sorg men också mycket av det som är min stora glädje. Allt blir som det blir och jag vill snarare följa stunden nu och sedan och betrakta hur dagarna skapas än att måla upp visioner och förväntningar för om det är något jag lärt mig så är det att det aldrig blir som en tänkt sig och att en får ut mest av dagarna genom att vara närvarande i detta enda nuet som råder och att det allra vackraste tenderar att överraska då en minst anar det. Det enda jag med säkerhet vet är att hon kommer att finnas där, den mjukaste och skönaste av dem alla, den mest efterlängtade hundskatt. Hon kommer att vara mina dagar och nätter, mitt lugn och galenskap nära. Allra käraste Gandhi, äntligen. Aldrig mer en sommar ifrån dig. Och Erika, min vardagshjälte och tankespelare, snart är vi där igen.

Nu ska resterande tid i norrland fyllas av skapandets krafter och impulsernas drivkraft.

Jag tillåter mig att vara där hos er nu trots att hemstaden ytterligare ett par dagar har mig kvar och inser att jag faktiskt börjar längta nu. Behöver våra queervilda fester och skånes platta promenader, tidiga hundmorgnar och genuslitteratur.