Vi skapar sagor här och jag gillar ett par stycken riktigt mycket.
Jag och Ida laddar oss med renaste frukter och livsuppdatering på en sommarvarm balkong då klätterkursens första dag snart tar vid. Älskar att hungra efter få lära mig allt om säkring, tekning och utrustning och sedan få ge mig av, uppåt. Efteråt kliar det i fingarna efter mer klättring då första dagen på klätterkursen är avklarad och det är tveklöst en klätternörd född. Endorfinkickarna är en dramasökandes näring och ä n t l i g e n har jag funnit något helt oslagbart givande. Apliv for life.
Det var med en nöjd känsla jag klev upp denna morgon tack vare det umgänge som rådde kring frukostbordet i det nya lilla kollektivet vi snart borde döpa och att inte dricka morgonkaffet i ensamhet skapar en god dagsform. Att sedan landa tillsammans efter en givande föreläsning i vårt numera gemensamma kök och höra Maria skratta åt den första tagna bilden och namnge den som "det är här jag vill vara, i vårt hem linda", ger mig goda vibrationer. Freden dyker senare upp och visar mig att vår vänskap är närvarande och jag är en brackaglad räv som numera vet att se det som är nu.
Säger det till honom under kvällens gång, att hans notbok inte säger mig så mycket i dess pappersform samtidigt som det som skapas genom den blir till det språk jag älskar mer än ordens verbala gång. Det är i musiken och ens egna tolkningar av den som vi möts och samtalar allra mest egentligen. Å andra sidan är det många samtal som för oss genom eftermiddagen. I yogan där vi efteråt sannerligen samtalar utan tystnad i savasana och sedan då han agerar min cykelyogariksha genom stan, hem till vårt gemensamma kvarter. Vi dricker te på golvet tillbakalutade mot den finaste gröna vägg som är sättet vi möts på, i det gröna på något vis och det är en livslyxeriafton att reda ut tovade hår och läsa sagor högt för varandra medan en fullmåne sakta närmar sig och tar sig in genom fönstret i natten. Har mött en vän i Samuel som gestaltar mina rötter av granträd, som spinner vidare genom yogan och rakt ned här, i en stad som rymmer oändliga proportioner.
Det var med en nöjd känsla jag klev upp denna morgon tack vare det umgänge som rådde kring frukostbordet i det nya lilla kollektivet vi snart borde döpa och att inte dricka morgonkaffet i ensamhet skapar en god dagsform. Att sedan landa tillsammans efter en givande föreläsning i vårt numera gemensamma kök och höra Maria skratta åt den första tagna bilden och namnge den som "det är här jag vill vara, i vårt hem linda", ger mig goda vibrationer. Freden dyker senare upp och visar mig att vår vänskap är närvarande och jag är en brackaglad räv som numera vet att se det som är nu.
Säger det till honom under kvällens gång, att hans notbok inte säger mig så mycket i dess pappersform samtidigt som det som skapas genom den blir till det språk jag älskar mer än ordens verbala gång. Det är i musiken och ens egna tolkningar av den som vi möts och samtalar allra mest egentligen. Å andra sidan är det många samtal som för oss genom eftermiddagen. I yogan där vi efteråt sannerligen samtalar utan tystnad i savasana och sedan då han agerar min cykelyogariksha genom stan, hem till vårt gemensamma kvarter. Vi dricker te på golvet tillbakalutade mot den finaste gröna vägg som är sättet vi möts på, i det gröna på något vis och det är en livslyxeriafton att reda ut tovade hår och läsa sagor högt för varandra medan en fullmåne sakta närmar sig och tar sig in genom fönstret i natten. Har mött en vän i Samuel som gestaltar mina rötter av granträd, som spinner vidare genom yogan och rakt ned här, i en stad som rymmer oändliga proportioner.
Kommentarer
Postat av: Jani
Wow, universumvänner....
<3
Trackback
