Älskade vi, allt vrider sig i kolik.
En sista kaffe [för ett tag at least] med modern med skrattet, hon som alltid ska bjuda mig på allting och sällan [kanske aldrig] låter mig betala för mitt eget kaffe och definitivt inte för två. Inget avsked mor replikar jag fastän det kanske är mig själv jag försöker övertyga då hon är den som ler, inte jag. "jag är trött, förklarar jag. Och villrådig. Och känner gör jag också, alldeles för mycket och jag vet inte riktigt om det är bra och jag leker med tankar om att emigrera till skogs. Dessutom drömmer jag om att lyfta på otaliga stenar och därunder finna den där biljetten till något lite enklare, lite skönare. Jag kanske ska dra till Indien nu istället utan en returbiljett. En behöver inte annat än sig själv då och kanske, bli nöjd nöjd med just densamme allena." Mor lyssnar och köper mig en kaffe till och vet lika väl som jag att jag om ett par timmar utan tvekan kommer att nå skånes mark och fogligt [och med riktigt glädje] sålla mig till övriga klasskamrater för ytterligare ett års studier.
Hanna lotsar mig i luren hela vägen in i planet sedan och när hon undrar hur jag känner det så är det med en axelryckning jag svarar, inte mer. "Jag bara måste göra det här nu, tänker jag. Och du är med mig. Släpp aldrig."
Efter den allra smidigaste övergång med plan samt en flygbuss senare så är jag förbytt och har genast en glöd åter. nära att gripa tag om. Vemod är nyfikenhet, är rädsla men också längtan. Malmö är inte det minsta höst, är snarare sensommarvärme och bara fötters verklighet och bara det påminner mig genast om varför jag älskar att vara ankrad just här. Efter en stoltakattenvandring, bärandes på två tredjedelar av min egen kroppsvikt slår jag mig alldeles utmattad ned utanför vårt tidigare gemensamma hem och inväntar er. Aldrig har vi varit ifrån varandra så länge, minikollektivet con amour. Kanske är det därför jag en stund senare, omgiven av en lyckligt viftande vit svans och en leende findu avdramatiserar mitt beteende med att skämta om hur jag plötsligt står där och spårar ur i tårar för er, för det är just vad som händer. Det är en stund av ren återförening, att äntligen återse någon jag saknat mer än vad sinnet kunnat begripa. Spenderar en helkväll med er och just då finns det ingenting jag hellre vill göra, ingen annan plats jag drömmer om och det finns helt enkelt inte något mer rogivande i livet än vårt språk, vår samvaro och vad det skapar. Den natten somnar jag sedan med ett leende i Erikas stora säng med den allra mjukaste hundracka intill. Vi två vaknar ihop och glider runt en sjö och samlar kraft för det jag under hela sommaren flytt ifrån, så pass att jag missat hur stort det egentligen är och vilket jävla korthus som nu ska komma att rasa. Du och jag är sammanbitna men konkreta, kommunikativa och nära men vi gråter mer än vi ler den här dagen. En epok som går i graven och aldrig kommer åter. Jag finner ingen nödbroms hur än jag börjar famla efter den och det börjar skena i mig, loket spårar ur och jag ser hur det krossar det allra sista hopp och det liknar en nära-döden-upplevelse där jag ser oss två i det där lilla rummet som var så kallt om vintern men hur kylan aldrig nådde oss eller det vi hade börjat förstå i varandra, hur vi just hade påbörjat något som skulle bli en ordentligt resa och den starkaste kärlekshistoria genom flera år. Hur vi tillsammans skapade några av de finaste åren i mitt liv. Jag undrar om vi har någon passande titel på det som kom att bli och som nu har varit, något samstämt bör det vara, något som sammanfattar de två sökande som fann. Jag vill bli gammal och grå med dig allra närmaste fredsfrände tänker jag utan att ens själv förstå hur jag ska lösa den ekvationen då jag är den som bett dig gå men själv inte vill lämna. Allt som har varit slår emot mig och jag vill inte förstå det här som idag sker, som konkretiserar en separation så oväntad ändå. Ingenting går att göra när inga löften går att uttala med totalt hängiven sanning för en kan inte veta, definitivt inte kvinn och därför vägrar jag att ta stoppknappen i hand, av respekt och just kärlek för att jag aldrig vill aldrig såra dig så igen och därför, kan jag inte dela total gemenskap med löftet om en tro på just det när jag inte längre vet vad något är. håll bara om mig hårt så gör jag likadant så är vi hemma för en stund, allra godaste vän, blåvalskärleken. Tallest man on earth sjunker stundens mest klockrena rader; "I want to be you medicin, I want to feed the sparrow in your heart" och det är så det känns med inte går att få ihop, jag vill bara se dig lycklig igen för när du lyser, är du oslagbar.
Samtalar med L och känner hur vårt problem sannerligen inte är brist på fågelmat utan snarare, ett överskott av just det då dina vingar slår så hastigt och oregelbundet och hur vi flyger i otakt. Stanna upp och känn hur sikten klarnar, hur du bär på smaken av sommarens lekfullheter i dig! Jag tror inte att du hör vad jag försöker säga dig mellan raderna, då när jag tystnar och kanske är jag som vanligt skev i kommunikationen och jag hör mig själv vråla helt ljudlöst och vi lägger på helt odramatiskt.
This wind, vet inte om jag hanterar det, inte något av det. Just när jag börjar vackla alldeles för mycket för mitt eget bästa, en sån där avgrundssekund, så ringer Samuel och dyker upp från ingenstans och är plötsligt min vän i möllans skymning, en närvaro som helt otroligt nog, bara sköljer bort allt grus och får ett sprakande leende att söka sig fram och jag vet inte hur han bär sig åt, vet bara att jag är så glad över att han äntligen har dykt upp efter tjugosex års liv ifrån, ovetande om den andres existens. Samurel är tango i stegen med närvaro i orden och definitivt, med näring i famnen. Plötsligt anar jag att det kommer att gå bra, hela det här otroligt sorgliga, det svåraste jag någonsing gjort, det kommer att gå att faktiskt ta sig igenom även de stunder som tycks hopplösa. Så länge människor som Samuel dansar omkring och inspirerar, så länge möllan glöder så lever vi, finns vi på något sätt kvar i och för varandra. Aldrig förintade, bara i en ny slags skepnad vi måste lära oss att förstå även om vi inte än vet hur vi gör, vi vet nog bara just det att vi älskar varandra och att just det, är det svåraste.
Hanna lotsar mig i luren hela vägen in i planet sedan och när hon undrar hur jag känner det så är det med en axelryckning jag svarar, inte mer. "Jag bara måste göra det här nu, tänker jag. Och du är med mig. Släpp aldrig."
Efter den allra smidigaste övergång med plan samt en flygbuss senare så är jag förbytt och har genast en glöd åter. nära att gripa tag om. Vemod är nyfikenhet, är rädsla men också längtan. Malmö är inte det minsta höst, är snarare sensommarvärme och bara fötters verklighet och bara det påminner mig genast om varför jag älskar att vara ankrad just här. Efter en stoltakattenvandring, bärandes på två tredjedelar av min egen kroppsvikt slår jag mig alldeles utmattad ned utanför vårt tidigare gemensamma hem och inväntar er. Aldrig har vi varit ifrån varandra så länge, minikollektivet con amour. Kanske är det därför jag en stund senare, omgiven av en lyckligt viftande vit svans och en leende findu avdramatiserar mitt beteende med att skämta om hur jag plötsligt står där och spårar ur i tårar för er, för det är just vad som händer. Det är en stund av ren återförening, att äntligen återse någon jag saknat mer än vad sinnet kunnat begripa. Spenderar en helkväll med er och just då finns det ingenting jag hellre vill göra, ingen annan plats jag drömmer om och det finns helt enkelt inte något mer rogivande i livet än vårt språk, vår samvaro och vad det skapar. Den natten somnar jag sedan med ett leende i Erikas stora säng med den allra mjukaste hundracka intill. Vi två vaknar ihop och glider runt en sjö och samlar kraft för det jag under hela sommaren flytt ifrån, så pass att jag missat hur stort det egentligen är och vilket jävla korthus som nu ska komma att rasa. Du och jag är sammanbitna men konkreta, kommunikativa och nära men vi gråter mer än vi ler den här dagen. En epok som går i graven och aldrig kommer åter. Jag finner ingen nödbroms hur än jag börjar famla efter den och det börjar skena i mig, loket spårar ur och jag ser hur det krossar det allra sista hopp och det liknar en nära-döden-upplevelse där jag ser oss två i det där lilla rummet som var så kallt om vintern men hur kylan aldrig nådde oss eller det vi hade börjat förstå i varandra, hur vi just hade påbörjat något som skulle bli en ordentligt resa och den starkaste kärlekshistoria genom flera år. Hur vi tillsammans skapade några av de finaste åren i mitt liv. Jag undrar om vi har någon passande titel på det som kom att bli och som nu har varit, något samstämt bör det vara, något som sammanfattar de två sökande som fann. Jag vill bli gammal och grå med dig allra närmaste fredsfrände tänker jag utan att ens själv förstå hur jag ska lösa den ekvationen då jag är den som bett dig gå men själv inte vill lämna. Allt som har varit slår emot mig och jag vill inte förstå det här som idag sker, som konkretiserar en separation så oväntad ändå. Ingenting går att göra när inga löften går att uttala med totalt hängiven sanning för en kan inte veta, definitivt inte kvinn och därför vägrar jag att ta stoppknappen i hand, av respekt och just kärlek för att jag aldrig vill aldrig såra dig så igen och därför, kan jag inte dela total gemenskap med löftet om en tro på just det när jag inte längre vet vad något är. håll bara om mig hårt så gör jag likadant så är vi hemma för en stund, allra godaste vän, blåvalskärleken. Tallest man on earth sjunker stundens mest klockrena rader; "I want to be you medicin, I want to feed the sparrow in your heart" och det är så det känns med inte går att få ihop, jag vill bara se dig lycklig igen för när du lyser, är du oslagbar.
Samtalar med L och känner hur vårt problem sannerligen inte är brist på fågelmat utan snarare, ett överskott av just det då dina vingar slår så hastigt och oregelbundet och hur vi flyger i otakt. Stanna upp och känn hur sikten klarnar, hur du bär på smaken av sommarens lekfullheter i dig! Jag tror inte att du hör vad jag försöker säga dig mellan raderna, då när jag tystnar och kanske är jag som vanligt skev i kommunikationen och jag hör mig själv vråla helt ljudlöst och vi lägger på helt odramatiskt.
This wind, vet inte om jag hanterar det, inte något av det. Just när jag börjar vackla alldeles för mycket för mitt eget bästa, en sån där avgrundssekund, så ringer Samuel och dyker upp från ingenstans och är plötsligt min vän i möllans skymning, en närvaro som helt otroligt nog, bara sköljer bort allt grus och får ett sprakande leende att söka sig fram och jag vet inte hur han bär sig åt, vet bara att jag är så glad över att han äntligen har dykt upp efter tjugosex års liv ifrån, ovetande om den andres existens. Samurel är tango i stegen med närvaro i orden och definitivt, med näring i famnen. Plötsligt anar jag att det kommer att gå bra, hela det här otroligt sorgliga, det svåraste jag någonsing gjort, det kommer att gå att faktiskt ta sig igenom även de stunder som tycks hopplösa. Så länge människor som Samuel dansar omkring och inspirerar, så länge möllan glöder så lever vi, finns vi på något sätt kvar i och för varandra. Aldrig förintade, bara i en ny slags skepnad vi måste lära oss att förstå även om vi inte än vet hur vi gör, vi vet nog bara just det att vi älskar varandra och att just det, är det svåraste.
Kommentarer
Trackback
