On track när egna skriverier får ta över.
På en bänk i solen sitter jag och samtalar med dig i luren och det är åter allt det där av vikt igen, det som aldrig sägs men som kommer ur oss båda i form av galna fnitterattacker. Det är historier bortom all relevans som rör sig med hög hastighet rakt in i magen och för blicken ned i gräset. Plötsligt konkretiseras våra samtal om den stora vikten av att bevara fantasin nära då jag ser en kristallkula ligga där alldeles verklig, ungefär som det gyllene äpplet som rullar fram till Bosse i mio min mio. Inuti kristallkulan finns en liten drake gestaltad och det kan inte vara något annat än en önskedrake säger jag till dig. En del ting kommer till en då en ber om det. Den akademiska läran må mig vara väl eftertraktad men för tillfället gör den mig mer anarkistisk än vältalig. Orden som måste ned och konkretiseras för att min hemtentamen skall bli skriven är inte hos mig, inte än. Paniken nalkas och jag vet att det snart är nog med undanflykter och nattliga äventyr. Att stanna upp och samtala med dig om allt annat än juridikens rättsdogmatik ger energi och tillfällig levnadsromantik. Snusmumrikscitat får vara vårt egna allvar, det påminner om andra perspektiv att tolka tillvaron på. Its all about presence och om att vara på väg.
Vi har informationsmöte om friåret i skolan och plötsligt inser jag vikten av att klara av även denna tenta för moroten som sedan kommer är ett enda tempel av frihet under skorna, ett längtans bageri. Genast är det påtagligt att den där långa resan mest troligen kommer att bli av. "Arbetslivspraktiken ska ses som en möjlighet att i slutet av utbildningen utveckla relevanta färdigheter för arbetsmarknaden inte minst genom att få tillfälle att omsätta genusteoretisk och metodologisk kunskap i praktiken." Detta innebär ett liv bortom det här landets gränser, ett nytt sätt att orientera mig i Indienland iförd nya kunskaper inom det genusvetenskapliga området. Äntligen börjar det bli möjligt att ta på denna dröm som en gång för många år sedan endast var ett luftslott av visioner om att både leva och arbeta i Indien. Det skimrar under huden och jag inser att jag inte heller denna kväll kommer att skriva en enda rad i tentan, däremot kastar jag mig över alla tänkbara internationellt anknytna organisationer som möjligen kan ha en praktikplats att erbjuda mig och skickar förfrågningar på löpande band. Har jag turen med mig så kommer jag att städa ur mitt hem här i Malmö i början av nästkommande sommar, packa väskan och ge mig av för att inte återvända på länge. Ingenting har jag som egentligen håller mig kvar så länge kvinn bevarar konsten av att inte vilja ha, inte vilja fånga upp eller linda in vare sig något eller någon. Drömmer redan hejdlöst om att vakna i närhet av himalayas kontraster, av örnar utanför fönstret och med tibetanska böneflaggor som rör sig i vinden. Jag må vara en ensam resenär men det gör mig inte ensam, inte där, bara själv.
Vi har informationsmöte om friåret i skolan och plötsligt inser jag vikten av att klara av även denna tenta för moroten som sedan kommer är ett enda tempel av frihet under skorna, ett längtans bageri. Genast är det påtagligt att den där långa resan mest troligen kommer att bli av. "Arbetslivspraktiken ska ses som en möjlighet att i slutet av utbildningen utveckla relevanta färdigheter för arbetsmarknaden inte minst genom att få tillfälle att omsätta genusteoretisk och metodologisk kunskap i praktiken." Detta innebär ett liv bortom det här landets gränser, ett nytt sätt att orientera mig i Indienland iförd nya kunskaper inom det genusvetenskapliga området. Äntligen börjar det bli möjligt att ta på denna dröm som en gång för många år sedan endast var ett luftslott av visioner om att både leva och arbeta i Indien. Det skimrar under huden och jag inser att jag inte heller denna kväll kommer att skriva en enda rad i tentan, däremot kastar jag mig över alla tänkbara internationellt anknytna organisationer som möjligen kan ha en praktikplats att erbjuda mig och skickar förfrågningar på löpande band. Har jag turen med mig så kommer jag att städa ur mitt hem här i Malmö i början av nästkommande sommar, packa väskan och ge mig av för att inte återvända på länge. Ingenting har jag som egentligen håller mig kvar så länge kvinn bevarar konsten av att inte vilja ha, inte vilja fånga upp eller linda in vare sig något eller någon. Drömmer redan hejdlöst om att vakna i närhet av himalayas kontraster, av örnar utanför fönstret och med tibetanska böneflaggor som rör sig i vinden. Jag må vara en ensam resenär men det gör mig inte ensam, inte där, bara själv.
Kommentarer
Trackback
