Alla i vår rörelse, i var & ens egen stillhet.
Efter en oväntad sömnlös natt steg jag upp i gryningen trots ledig söndag & började dra i trådar kring styrelsearbete med SADB & väntande resor, med att förbereda veckans utbildningssatsningar & annat som stört nattfriden. Var redo att nästan gå & lägga mig igen när Martin dök upp runt tio & en gemensam familjedag på gymmet väntade. En riktigt fin dag. En glad fyraåring som snabbt gled in med sin hand i min, en entusiastisk M som bjöd upp till lek & skratt, sjukgymnaster som tog hand om den mest omtyckta mjukdjurskanin & ett barn som med förtjusning konstaterade att detta med träning är riktigt roligt. Efter en heldag återlämnades Veravilde till familjen på landet & både jag & M tog chansen att låta kärleksregn falla över tvillingarna en stund. I M:s ögon & famntag ser jag hur mycket han längtar. Jag ser också hur mycket jag redan har, som jag inte behöver sakna. Barnen finns redan för mig. För honom saknas de.
Sedan J lämnade mig är förändringen total. Perspektivförskjutningen; vad jag egentligen vill ha, hur jag vill att livet ska se ut, hur jag ser på vad som är möjligheter för mig själv, vad som är livskvalitet, vilka behov som får styra nu. I mina drömmar finns inte barn. Som om drömmen dog med J:s försvinnande. Men också; som om jag väcktes ur trans. Som om jag fastnat i en tanke som inte längre var förankrad. Som om det blivit en ursäkt, ett medel, en tanke om stabilitet mer som form än som verklig längtan. Jag kan nu i efterhand också känna tacksamhet, att jag vaknade, att jag ser mig själv bättre nu.
Just nu, ikväll, vill jag allra helst omslutas av de händerna jag saknar, av ordlöst begär.
Hans ord till mig efter mina till honom igår säger bland annat: Det här är så nytt för mig att jag inte vet eller vågar riktigt hantera det. Vill inte hålla dig på håll, men inte heller rusa in något, vad det än nu kan tänkas vara. Svårt. Du är så mycket mer än en idé och kommer alltid att vara det. Jag vet bara inte hur vi ska röra oss vidare någonstans när idén om vad som ska vara känns så diffus.
Och nej. Inte är det lätt när en fastnar i huvudet. Och jag tänker: Vad är att rusa vidare & vad behöver en veta för att röra sig i någon form av riktning? Behöver en kram förklaras eller kan den bara få ske? Kan ett möte få vara tillräckligt i stunden, där idén om nästa steg föds just genom att mötet fick en chans? Just nu vill jag mest ge dig en kram i verkliga livet. Hålla om dig länge. Och låta det vara precis allt som behövs just nu.
Regn & ro.
Tinade sakta men alldeles säkert upp efter trallöpning med Martin igår. Regn ute & ro på insidan.
Många känslor, försökte sortera. Uppskattning, beundran, kärlek, sorg, början, avslut & strävan efter att ömson förstå, ömsom att vila i det som en inte vet något om. Bra värdefulla samtal då vi båda helt genomfrusna strövade runt i skogen, plockade ett lingon här, delade en tanke där. Mycket av det som dök upp ger mig en del att tänka på. Mycket som handlar om val, självrespekt, dedikation, att tänja på invanda tankemönster, om att landa i det en vill & kommunicera det utåt, om vad trygghet kan vara & mycket annat. Älskade människa. Som han berikar mig, så mycket vi har vuxit. Både enskilt men också tillsammans som konstellation. Ja, en hel del har skett sedan jag såg honom där under den kalla decembermånaden 2014. Det var mängder av snö & vår relation växte fram under många delade kaffetermosar under grantäcken. Jag uppskattar hur vi kan sätta ord på saker tillsammans, om det behövs. Men också att en inte behöver prata sönder en relation. Vi är båda bra på att leva, att tona i i våra (enskilda) behov men också & kanske just därför, så bra på att se den andre, att vara i synkroniserade rörelser, att finnas där, sparra & stötta, leda & följa.
Jag ser hans många kvaliteter. Hur han inspirerar mig i mycket, får mig att se saker från andra perspektiv men utan att jag känner mig dömd. Snarare som att han visar upp mig själv, för mig själv. Som att han ibland håller en spegel framför mig utan att värdera, mer hjälper mig att se vad som är & allt som kan fortsätta växa därifrån. På det sätt som bara riktigt nära vänner kan göra. Jag tänker ibland på hur det mesta känns lockande, roligt, ofta utmanande när det kommer på tal att göras gemensamt. Allt från tältnätter, bestiga Sveriges högsta berg, vandra i Skottland, snorkla i fjällsjöar eller se skräckis; allt lockar, känns dubbelt så roligt att genomföra då. Det i sig är ett gott tecken för mig att relationen ger mycket, att den bygger på verklig vänskap, på förtroende, att den stimulerar, lär en nytt. Att det här vill jag ha mer av. Vi pratade om det igår, att vi inget vet emotionellt sett om framtiden. Det är så lätt att trassla in sig, att tro att en vill ha ännu mer bara för att just det här är så bra. Och båda är vi i efterskalv av separationer från andra. Vår vänskap, som den var igår, är idag & säkert imorgon, är något av det jag uppskattar som allra mest. Precis det här, just nu är det bästa egentligen. Och att livet får lära oss leva med det varje dag.
Kanske var det regnet, det faktum att Malin sov hos mig natten till lördag, den långa bastun på fredag kväll eller bara allmänt vämående i kombination med ovanstående faktorer, som bidrog till eftertänksamheten, att insidan blev mer greppbar. Jag formulerade brev, där av ett mail till J. Han hörde nämligen av sig i fredags & undrade om mina helgplaner, nämnde att hans egna var diffusa. När jag sedan föreslog att vi skulle ses så uteblev han med svar & återkom långt senare, ett dygn efteråt. Jag anade att han hade velat avvakta, se om annat skulle dyka upp. Min känsla av att vara en second-one var påtaglig. Inte okej. I lugn, med ro författade jag rader som jag till slut delgav honom. Bland annat: Vi transformeras, relationer förändras. Sällan har jag uppskattat någon på det sätt jag sett dig, inte förr så nyfiket velat lyssna till, förstå, inspireras av. Jag anar att vi båda har vuxit i och med den andre. Jag tror på vikten av att ta hand om det vi tycker är viktigt. Jag funderar en del på mina relationer, på dig också. Hur jag upplever att du å ena sidan vill att vi ska ha en relation, å andra sidan, inte finns mer än som en idé. Att spendera tid med människor som vill välja mig & mitt sällskap känns viktigt, att få vara annat än ett andrahandsval, att bli vald med direkt glädje. Vi gjorde det förut men nu känns det inte så. Eller; jag är beredd att fortfarande välja tid tillsammans med dig. För att jag vill, för att livet är förgängligt & för att en kontakt, en fin relation är just nu & det enda vi kan veta något om. Oavsett form på relation så ser jag det som att de vi bryr oss om är de vi gärna är i närheten av. Vattnar, lyssnar på, visar att vi bryr oss om. Jag känner inte att du vill välja att ge vår relation en chans att transformeras, att finnas annat än som ett eko av något annat, som nyss var & som du valde att bryta. Jag ber inte alls om mycket i form av det fortsatta skapandet av relationens transformationer. Men jag vet att det krävs lite extra ibland för att låta en form förvandlas till något nytt. Det sker inte bara av sig själv om en vill fortsätta kunna förstå varandra.
Orden strömmade, från mig & landade hos honom. Jag vet att han har läst dem. Jag känner alltmer; jag vill släppa taget om du inte vill se mig. Jag måste fundera allvarligt på det här, på oss, vad jag gör av de skalv som är kvar. Hur tar jag hand om det egna, hur värnar jag min självrespekt? Slås av det faktum att han kanske just nu sysselsätter sig med andra relationer, lustfyllt, naket. Tanken gör mig vansinnig. Så inser jag min maktlöshet. Det här är hans val, hans nya möjligheter. Inte mina val men mina vägskäl att göra något annat, bra av. Det finns inget annat sätt om jag annars riskerar att bli hans trasmatta & det lockar föga.
Jag besökte min Hanna senare på kvällen. Fick vila i hennes ögon & hon bad om att få vila i min kropp med sina händer. Den massagebehandling hon gav mig var den skönaste jag upplevt! Djup, innerlig, inkännande, öppnande. Jag dör för dig, tänkte jag. For sure I do.
On top of.
Ägglossningperioder & det är fullt ös, både på insidan av kroppen & av yttre aktiviteter. Jag minns hur jag tidigare pekade anklagande finger åt J (i smyg & i all hemlighet) då jag upplevde att han betedde sig som om han var gift med jobbet - men inser att jag ju är precis likadan. För jag älskar mitt jobb! Så är det. Och jag behöver nog bli mer öppen med det för det ligger till grund för så många val jag gör. Hur jag väljer bort många sociala sammanhang då jag inte vill gå hem tidigare från jobbet, att jag också oftast satsar all energi jag har på dagen till just jobbet. Efteråt är jag ofta nöjd, har inte behov av vare sig socialt eller intellektuellt. Och jag inser hur lyxigt det är. Att ha ett jobb som varje dag utmanar mig intellektuellt, som innebär problemlösning, kräver kreativitet & öppet sinne, som uppmanar mig till att söka ny kunskap & som är så varierande; ena dagen sitter jag framför datorn & leder, organiserar, strukturerar projektorganisation, en annan dag föreläser jag, en tredje träffar jag samverkanspartners & lyssnar in eller delger. Och att ha en chef som tror på en, som respekterar ens kunskap. Som uppmanar en till att utvecklas, att ta nya kliv, att vara en ledare. Och en bonus att ha tillgång till bra, smarta, sköna samtal med kollegor.
Ofta vill jag knappast gå hem från jobbet. Och när jag väl går hem har jag fått dagens dos av det mesta en kan behöva. Det enda som saknas är det fysiska. I form av rörelse & såklart, närhet. Kan förstå varför jag trivts så bra senaste två åren. Maxad aktivitet på jobbet om dagarna, total landning i kärlekshamn om kvällarna.
Jag är taggad, vill göra så mycket. Främst på jobbet. Vill skriva brandtal riktad till den nationella komissionen för jämlik hälsa & lyfta varför just genusperspektiv är så nödvändigt för att stärka målet att nå en mer jämlik & jämställd hälsa. Vill ta fram implementeringsguider för nya projektorganisationer för länets kommuner, vill utbilda ledningsgrupper om normbreddande arbetsätt för att främja jämlikhet & öka inkludering & jag vill börja plugga folkhälsovetenskap & processledning. Det är intressant. Hur vi lär oss livet varje dag. Hur omöjligt det för några år sedan hade varit att veta vad en vill göra nu, med dagens erfarenheter & nya kunskap i bagaget. Och idag fick jag till att ytterligare en kommun vill vara med & utveckla det projekt jag startat. 1.2 miljoner landade i projektbudgeten & denna kommun har på förhand, för att alls kunna ta del av vårt arbete skrivit under på att kommunen genomgående kommer att arbeta med fokus på normkritiskt genusperspektiv, jämlikhet, jämställdhet, etik, evidens & medskapande med målgruppen! Helt fantastiskt. Värden som jag under dessa två år som passerat har tematiserat & valt att lägga som grund för hela arbetet. Och nu händer det. Ett värdegrundsarbete som lever i praktiken. Nöjd, glad & redo för det här.
Ska strax iväg & basta med lite folk. Så fint folk i närheten.
Och J finns i periferin vs i fokus. Tanken om honom kommer & går. Drömde om honom inatt också. Drömde att jag förförde honom. En väldigt hungrig dröm. Och en annan dröm tidigare i veckan var totalt barnförbjuden som också handlade om honom, naken & helt i mitt våld & värld. Vad betyder det här? Intimitetens frustrationer?! Troligen. Och han hörde av sig idag. Undrade om mina planer i helgen. Och jag kontrade med att jag är öppen för att ses. Hur öppen han är för det tål att se.
Kärlek.
Lugnet som finns i kroppen då jag vaknar är det länge sedan jag hade. En frid, kalla det harmoni.
Cyklar till jobbet. Märker att närvaron finns i steget. Som att en orkan lämnat kroppen. Det är insidan som är stilla. Som att något har ordnat upp sig; en jävla oreda som för en stund är samlade delar.
Det är lätt att tänka i det här tillståndet. Jobbet flyter på sorterat, i flöde.
Ser J. Kostymklädd, kärlek. Vi ser på varandra. Leende. Båda två med samma slags leende. Och det leendet, det känns i hela kroppen.
Kom & låt oss bara vila lite då.
Jag satt & lyssnade på hur SKL tillsammans med landstinget ska arbeta med fokus på nyanländas hälsa samtidigt som jag samtidigt, rejält disträ & dystert satt & tänkte på hur jag aldrig mer kommer att bli vidrörd av J. Att han inte igen kommer att aktivt sträcka sig efter mig, längtansfullt. Vilka perspektivförskjutningar. Värdsliga frågor & det egna egot. Men tankarna slog ned som en orkan där & då om att jag aldrig mer får känna hur han drar händerna genom mitt hår & drar mig intill sig. Insikten slog mig & varje gång är det som som tanken & dess emotionella konsekvenser är nya, gör lika ont varje gång. Och aldrig. Ett ord jag sällan betrott men som allt oftare tonar upp. Där, mellan verkligheten för andra som flytt över hav & länder & min egen, självcentrerade sorg trodde jag helt & fullt på aldrig.
Om någon hade sträckt sig in genom fönstret, släppt in en höstvind & samtidigt viskat åt mig att jag bara en timme senare skulle stå lutad med huvudet mot Johns bröst medan han kysste mig i pannan & höll om mig så hade jag inte trott på det för en sekund.
Men det blev så. Jag slängde iväg en rad om att jag saknade honom lite mer än vanligt & tänkte att det var som att slänga ut ett sandkorn i rymden & hoppas kunna finna det igen. Ungefär så stor chans att han det skull ge mig något åter. Men, direkt svarade han, undrade om vi skulle ses en sväng. Tydligt mån om att han ville det. Och med honom finns det hos mig själv inga lager, inga tveksamheter, inte ens längre någon idé om att stå emot.
Det ljusa som ler mot mig så fort jag kommer in på hans kontor. Hela min kropp vill övergå till att springa, kasta mig om halsen på människan. Jag ser på honom. Lugnt & ger honom en kram innan vi båda lämnar byggnaden tillsammans, ut & andas höstluft.
Det är så enkelt. Genast är det lätt. Vi tillsammans är välbekanta, är inte långt ifrån. Jag ser på honom, ler på insidan. Efter en kort bit stannar han upp, ser på mig & drar in mig i sin famn. Björnfamnen. Hemmavid, igen. Äntligen igen. Att kramas med dig igen. Som att ladda sig själv igen, precis så känns det. Home sweet one. Att lyssna till hur han är med & skriver på avgörande avtal gällande europeiska samarbeten, över hur kaoset gällande Turkiet breder ut sig, når in på vår gemensamma arbetsplats. "Vill du gå på bio med mig?" undrar han också helt spontant. Och jag svarar, delar, vill inte att stunden ska ta slut. Vill inte att vi tar slut igen, vare sig i det här ögonblicket eller någonsin. Vi går en bit igen. En stund senare stannar vi upp igen & även denna gång är det han som drar mig intill sig. Jag ser hur tankarna rör sig i honom, hur en hel del passerar där som han inte delar. Han håller mig på ett armlängds avstånd även när han håller om mig. Han lindar båda armarna runt mig, borrar in sig vid min hals. Jag släpper inte taget, vill njuta, ladda, andas lite, lite, lite till. "Förlåt för att jag inte ger dig allt det du vill ha" säger han. Jag ser på honom. Känner verkligen ingen ilska. Har inte känt ilska i det här. Bara förlust & sorg när han gick. På något vis, på något sätt är vi den andres. Fortfarande.
Jag känner ett lugn jag inte känt på länge när jag lämnar jobbet. Cyklar vidare, ska träffa upp T & snart dyker han upp. De nyfikna, bruna ögonen ser glada ut. Jag föreslår en promenad med kaffet i hand & det är precis vad vi ger oss. Två timmars samtal. Jag känner närvaro i stegen, noterar trädens bark, vattens krusningar på ytan, graffittins linjeringar vid bron & noterar hur kroppen känns medan vi rör oss. Det är intressant att möta honom. Han ger mig en del påminnelser om centrering, om att vara rädd om sin energi & fokus. Att ta hand om sig själv. Känns lägligt & fint att ta med sig. Mer är det dock inte. En möjlighet att vi ses någon gång igen. Inte mer.
Väl hemma har jag spårat ur med håret & forcerar troligen behov av kontroll med färg. Eller brist på äventyr, eller något annat. Fast tusan, jag som levt full rulle på senaste med Kebnekaise & hårdaste Tuffa Timmen senast nu i helgen som var. Jag vet inte. Mörkare har det blivit nu i vilket fall som helst. Och när jag väl har lagt mig ned här i havet till säng så är det inte utan längtan efter guld bredvid mig.
Leaving.
Dröm inatt.
Jag står i en lägenhet där det syns att en flytt pågår. Kartonger, kala väggar, känsla av att något inte är helt, att det är mindre kvar än hälften. Det är inte ett hem längre, och den här morgonen i drömmen är det en obekväm känsla, en enorm ledsamhet över att plötsligt vara hemlös & samtidigt vara full av ånger, av att vilja förändra, av att inte längre bli lyssnad till. Det är något som är sönder, oåterkallerligt.
Det intressanta i drömmen är att det rör sig om flera uppbrott i ett. Det är John som lämnar mig & jag som lämnar Fredrik en gång till. Längs med golvet står någon av Fredriks målade tavlor & ut ur sovrummet kommer han plötsligt, tillsammans med en vän som är här för att stötta honom, också för att hjälpa Fredrik att slippa möta mig ensam, slippa möta uppbrottet ensamt, övergivet. Fredrik kommer fram. Står framför mig med morgonrufs i håret & ser på mig. Hans ögon är så hemma, jag vill krama om honom, fråga varför det blev såhär? Jag vill säga: Gå inte! Nej! Jag har ändrat mig! men hans vän gör allt den kan för att komma mellan F och mig. Tycker väl att det är nog nu. Inget mer sårande.
Och på ett annat sätt, i en annan del av samma dröm är jag ute och går. Vill söka upp J. Fråga om han verkligen är säker, ge honom en chans att slippa ångra sig. Jag vet hur det är att fatta fel beslut, vilket eko av sorg det blir på insidan. Är du säker på att du ska gå? vill jag säga. Och jag rör mig i drömmen, jag går & går, tar tåg, byter vid perronger, fortsätter. Måste nå J. Få honom att veta att jag inte vill att han försvinner. Men jag når honom inte. Men jag ser honom ändå. Ser honom i drömmen där han gör saker bortom räckhåll, bortom chans att höra mig. Och han är bestämd. Vi är i varsin rörelse. Min rörelse vill nå honom men han är på väg längre & längre bort. Det är tydligt i drömmen att Ingenting förändras. Fredrik kommer att gå den här gången. Lägenheten ekar alltmer. J går också. Och mig själv, vem tusan är jag i den här förbannade härvan, i skärvorna?
Vaknar.
Kommer till jobbet. Ser plötsligt J. Vi når inte varandra, tycks inne i det egna, han passerar, vill inte nå mig, inte se tycks det som. Och när jag lämnar matsalen där vi befinner oss så står han i vägen, pratar med någon. Jag passerar min stora kärlek så nära att jag måste vrida på mig för att inte vidröra honom. Han flyttar sig inte; är nog högst medveten om att jag är just där men han vänder sig inte om, ser inte & jag vrider mig, rör inte vid honom. Och i det ögonblicket går det sönder i mig. Jag tycker inte om situationen & inte om mig själv som inte är större än så. Att jag inte förmår mig att vidröra honom, säga hej åtminstone. Jag gör inte det. Jag är inte större än att jag ignorerar honom. Och plötsligt inser jag att han har förvandlats till den mest sorgligaste bekantskap jag upplevt. Att jag kan med att behandla kärlek på det sättet. Att det här är samma människa vars hjärta slår så stadigt & djupt i bröstkorgen, vars ljud jag känner så väl för att jag somnat på just den bröstkorgen, med hans händer i mitt hår så många gånger. Samma människa, min kärlek men också; denna jävla främling.
Som jag saknar dig.
Söndagskänslan, bakistrött av all träning & på väg hemfrån Brändön. I ett annat livsläge hade jag försökt locka med mig honom hem, plockat upp honom längs vägen & dragit med honom hem till under-täcket-spa för resten av dagen. Det hade blivit den bästa dagen. Den är ingen linjär process att "komma över" eller "gå vidare" eller vilka verb som än brukar användas i livssituationer som denna. Vissa dagar är det lättare, andra är det som om ingenting har hänt sedan chockbeskedet; jag vill att vi gör slut. Och fortsättningen som inte givit någon lättnad, ingen befrielse ur tillståndet då du säger; jag vill vara ensam. Jag har landat i det.
Det är en ensamhet som inte kan fyllas upp av annat. Varken andra personer eller göranden. Två steg framåt & tre tillbaka.
Något alldeles nytt.
En påminnelse. Värdefull sådan.
Han fixerar mig med blicken & hans egen centrering är häpnandsväckande, själva närvaron som han sänder ut fångar min uppmärksamhet direkt.
Jag är & träffar T; en för mig ganska okänd person. Jag hade sett honom då han dök upp & presenterade sitt företag som ger massage och allmän hälsovägledning efter mudcreek-tävlingen i slutet av maj & igår dök han upp på stan, steg fram & hälsade. Han kände igen mig efter det tävlingstillfället i våras (vilket imponerade, så många som vi var då & det faktum att jag satt längst bak & bara såg honom lite vagt) & att han visste att det var jag som hade bokat in mig hos honom för en behandling nästföljande dag. Fint sätt, att komma fram så. Och jag kände genast hur spänningen i kroppen inför att gå & ta behandling av en främmande man genast gav sig av, ersattes av nyfikenhet.
Så denna morgon, hans blick som fixerar. Småprat, jag som skakar regnet ur luggen. Och jag ser ordentligt på honom för första gången & det är fint, det jag ser. Det passar min blick & hans blick i min är ett par bruna, nya ögon. Så befriande olik J att ingenting ger mig associationer till en förlorad kärlek.
Allt hänger samman, trädets årsringar & erfarenhet samlas i en gren. Ungefär så känns det. Hur än jag gör så kommer vissa delar tillbaka som riktade, koncentrerade resultat. Som om en vaskat guld under många år & plötsligt börjar se resultat av utforskandet. Resorna till Indien, yogan, intresset av kroppen, av den egna centreringen & linjeringen av inre & yttre, friluftslivet, att lära känna bergen, löpningen. Min egen längtan efter att försöka förstå & förklara, att ofta uppleva mig vara i ett mellanland, mellan det andliga & det vetenskapliga, mellan kostym & friluftsbyxa. Det folkhälsopolitiska, att göra sin grej. Många delar, ändå en & samma gren som utkristalliserar sig. Och där sitter en enda person & påminner mig om allt det här. Han som funnit sätt att sammanföra yogan & andra österländska filosofier & praktiker, löpningen & frilutfslivet, funnit sätt att förklara det abstrakta, som utbildar & själv lever med närvaro i fokus. Han ser stark ut, vaken. Och ibland så bara finns det där, eller så inte. Det där. En akut nyfikenhet som nästan kan upplevas som ett plötsligt behov av att få veta mer. Som en känsla som inte börjar från noll utan redan från början tycks ha kommit någonstans ifrån, ha grundats & nu är där & pockar, ber en följa med känslans resa vidare. Och jag har inte känt den känslan sedan jag mötte kärleken, J, för drygt 2.5 år sedan. Den. Den gången då jag stod mittemot J efter vår första kaffe date & bara såg på honom, visste att det inte fanns något annat sätt än att ge sig hän.
Kärnan i det hela är nyfikenheten. Det tydliga i att den här relationen troligen bara kan se ut på ett sätt, eller snarare, vara en slags relation med oändliga dimensioner.
Och det är så klart denna morgon, att det inte längre handlar om den här behandligen utan det är två personers plötsliga nyfikenhet för den andres person som träder in i rummet, osynligt, abstrakt men där i sin mest abstrakta skrud. Den plötsliga blygseln då han professionellt ber mig klä av mig framför honom & stå där i bara underkläder, se hur han gör allt han kan för att förbli sval & proffesionell. Han gör det bra. Men jag förblir oväntat blyg. Det i sig är ett tecken, varför spelar det någon roll att jag står där & låter honom se mig?
När vi ska avsluta bestämmer vi oss för att ses över en fika snart. Och han tar initiativet & ger mig en kram, en lång sådan. Det är lite märkligt. Vart dök du upp ifrån? Kanske är det inte alls rätt tid nu. Eller så är det helt rätt, något är det. Det kanske är helt självklart att han dök upp nu & inte nyss eller senare. Processen har kommit till den här dagen vad än det betyder. Jag vet att han lever ihop med någon. Spontant så är det inte ens en idé att orka lära känna. Men sedan kommer en annan tanke. Vad fan, vi blir äldre, folk kommer med större sannolikhet ha hunnit med att träffa någon. Så. Är denna förändring, alla våra livsval i nuvarande ålder statiska? Givetvis inte. Går det att bestämma sig för att endast bli nyfiken på ensamlevande personer & vägra kaffe med alla andra? Att ta ansvar för andras val utöver sitt egna? Nej. Jag tycker inte det. Allt får väl vara som det är. Å andra sidan är denne T möjligen just ett uppvaknade, en påminnelse, inte mer. Påminnelsen om att J inte kommer att vara den enda människan som någonsin får mig att känna Den känslan igen.
Första & enda gången (!) sedan J som jag känt det rent fysiska suget, en längtan efter en specifik annan människa att ha nära. En akut lust att vidröra en annan människas nacke, få undersöka hur len den är.
Och det är skönt. Just idag är det skönt att själv få känna de här känslorna även om de mest är inuti mig själv, ingenting som förändras så mycket men ger sorgeprocessen ett större kliv vidare. Jag vill inte tänka på att J också håller på såhär. Gör sig redo för annat än varandra, kanske redan har gjort det flera gånger om. Och mer. Kanske vaknat upp bredvid andra. Troligt.
Känslan av den här nya människans hand om min nacke under behandlingen, den plötsliga längtan efter att låta den handen vandra vidare. Så monogam, så dedikerad jag varit i mitt fokus för J. Och rent fysisk, fortfarande är. Men denna morgon skapades öppningar i tanken. Om att även kroppen kan vakna till liv igen. Och det är på något sätt trösterikt.
Allt som förändras, en dag är vi stjärnstoft, inte mer.
En ny beslutsamhet har tagit form inuti. Jag kan inte försöka mer. Ska inte behöva be dig om att vilja ha, se, finnas närmare. Två autonoma individer, välfungerande & nyktra i våra förhållningssätt. Jag måste tro att du gör det du vill nu. Och därmed behöver jag just därför stänga av mina kanaler i din riktning. Inte forcerande, men åtminstone inte aktivt underhålla dem med tankar som föder drömmar, drömmer som föder förhoppningar & ett kanske. Det har gått några dagar utan kontakt igen & varje dag är lite, lite lättare än gårdagen. Visst, för bara tre dagar sedan tappade jag ytan alldeles & grät bort en timme på jobbet men i övrigt, i det stora hela så är det en strategi, något som blir en riktning. Tredje dagen är impulsen att höra av mig svagare & inte svår att hålla borta. Det är fruktbart att göra planer som ger annat fokus, att inte nära en enda tanke på att du kommer tillbaka. Just nu, i detta nuet tror jag inte på dig mer. Tror inte att du återvänder & så nära denna tanke, känslan av en fortsättning utan dig som når mig utan att jag går sönder, det är nytt.
Vad lämnar vi bakom oss?
Under helgen skickade J mig ett foto på mitt hem. En bild tagen utifrån, som om han passerat med en enorm hemlägtan in. Skrev att han tänkte att det fanns så otroligt mycket kärlek där.
Fanns. Absolut. Hur mycket som helst. Jag kommer nog inte förstå den sidan av honom; viljan att avsluta, att gå just när det är så fint. Å ena sidan, att lämna när det är som vackrast, ja kanske kan jag ändå förstå ett uns av det. Att lämna när flaggan är på topp, när minnet inte kan solkas ned av annat. Å andra sidan, jag är för girig, vill ha allt om det går, inte bara veta att det hade kunnat bli ännu mer.
Såg honom idag. Begärlig. Men inte nära. Och så hastiga de är, tankens vändningar gällande dig. Ena stunden tror jag på något, vill ha. Nästa stund, vill fortfarande ha men utesluter alla möjligheter & vill sänka mersmaken & längtan i en tyngd mot bottenlöst. Say what? You say no?! Okej.
Andra stunder; där var så fantastiskt mycket kärlek ja. Och du ser fortfarande på mig med kärleksblick. Fan! Du gör det inte lätt för mig.
Sveriges högsta berg under skorna, check!
Åter hemma från berg med utsikt. Kanske mer insikter än utsikter på grund av väder. Vi börjar allt lära känna varandra nu, bergen & jag. Mer redo för det storslagna, snabbare att anpassa mig, mer girig att låta intryck sjunka in i mig, suger åt mig allt.
Vandringen till Kebnakaise skedde delvis i sällskap, delvis själv. Och jag gillar att vara ensam. Också. Att lämna sällskap bakom mig, gå i egen takt, stanna till där jag vill. Betrakta en regndroppes färd längs med ett grässtrå innan jag vandrar vidare. Stanna till vid en myr & se polarullets vita mattor breda ut sig.
Nådde fjällstationen strax innan midnatt, en Martin som efter sin ensamma veckovandring tog emot med en kram & en kopp värmande te. Samtal, uppdateringar, värme & ömma ben som tacksamt tog emot vila. Så småningom dök resterande vänner upp & vi tog oss ned till en tältplats & fick upp E & S tält innan jag & M kröp ihop intill varandra i varsin sovsäck. Älskade vintersovsäck! Omslutenheten, den mjuka, på något sätt trygga som samtidigt utlovar äventyr & frisk luft. Och M & jag, det mest utmärkande teamet. Han som jag, jag som han. När han gör det ena sköter jag det andre, blåser den ena upp en kudde fixar den andre en madrass. Tillsammans blir det enkelt, komplett. Hans värmande hand, en nära vänskapshamn, en plats för vila & återhämtning. Snart somnade jag bredvid honom & trots de få timmarna som vi gav oss innan klockan ringde i gryningen så sov jag bättre än någonsin. Landad, perfekt tempererad. När klockan ringde blev jag åter varse hur mycket jag uppskattade att det var just denna människa intill. Lättsamheten, att bara sätta sig rakt upp i varsin sovsäck, se på varandra i morgonfrisyrer, lyckas dra på oss underställ & övriga detaljer där intill, varsin sida utan att ta för mycket eller för lite plats, bara lagom, tillräcklig för att finnas intill. Laga frukost där den ene dukar, den andre gör gröt, kaffet hamnar i koppar, mjölk blandas ned. Allt bara sker som om vi alltid gjort just frukost tillsammans, som om det vi oftast gör alltid har gjorts.
Fortfarande i gryningstid vandrade vi iväg. Uppåt, målmedvetna. Grönt som blir vitt, luft som blir tunnare, sten efter sten, luft som tätnar, dimma, snö, is, halka & ännu mer snö. Tyngre ben, kalla händer. Martin som lindar in mina händer med sina skalvantar, snart också den som drar på mig damasker. Det går vidare, uppåt, uppåt. Jag som stundtals inte vet om jag vill en enda meter till, han som lockar, stärker & till & med sjunger mig uppför. Vilken fantastisk person. När dimman tätnar mycket blir jag ögonblicks obekväm & jag behöver inte säga det. Han ser mig, drar in mig i en kram som ankrar & då blir det genast bra igen. Vi tar oss uppåt, vi når berg, dal & åter berg & till slut når vi Sveriges högst belägna bergstopp! Han & jag är högst upp i landet. Kanske inte störst men faktiskt högst! Utsikten är helt obefintlig, som att befinna oss inuti ett mjölkpaket. Bara stundtals, små, små ögonblick lättar det & då visar sig helt otroliga utsikter som är mer än magiska.
Innan vi går ned igen dricker vi kaffe på ett smutsigt golv i en gammal toppstuga som är med vindskydd än stuga. Där & då efter all snö, hagel, regn & vind är det där golvet & vår fikapaus den finaste i hela världen.
På väg ned är det ny energi, en inre bekräftelse. Vi gjorde det! Vi tar oss ned, kropparna kämpar, muskler stramar, gnisslar, klagar. Möter en vacker, stor korp i kolsvart skrud. Vi skapar sagor, berättar historier till varandra medan vi tar oss ned. Längre ned spricker dimman upp, det klarnar, regn kommer, hagel faller. Och vi går & går. Når mark igen ca 10 timmar efter vår avgång i gryningen. E & S möter upp med lagad mat. Sedan ger vi oss flera timmar i bastun, iskall öl. Mår så bra! Den kvällen när jag lägger mig bredvid Martin i tältet så lägger jag mig i hans famn & somnar precis så; genomträngd av bergen, bastuvarm.
Vaknar utan klocka men i ung morgon ändå. Teamar ihop packning, tält, frukost. S & E är inte i samma synk, inte lika självklara fastän de snart lovar varandra kärlek genom enade ringar. Det är intressant att se hur människor möts, hur de rör sig tillsammans.
Vandringen tillbaka sker med M. De andra har gått egna vägar, var & en för sig men de blir sams till slut. Jag & M finner snabbt ett flöde, ett driv som också motiveras av utlovat kaffe i gemensam termos & kanelbulle till det. Paus i en solglänta. Sedan vidare. Vi tar våra 19 km på 4.36 h & har en underlig energi som om vi vore odödliga! Skön bilresa hem med bra gäng.
Når det egna grytet, stänger dörren. Ensam med den pälsklädd sambon. Inomhusnatt, en annorlunda. Så känns det. Så glad för helgen, att vi gjorde det. För vänskapen till M. För att vi kan göra hela världen om vi vill.
Utsikter.
Hade fredagskänslan på en torsdag & idag är helg. Snart åker vi mot nordligare breddgrader; destination Nikkaluokta, sedan vandring upp mot Kebnekaise fjällstation, en vandring på 19 km. I fjällmiljö är det ett par timmar. En får i snitt räkna med ca 3-4 km/h. Å andra sidan är det knappa höjdmeder med mestadels plan mark, stigar, sten, vattendrag. Bör nog ta oss ca 4 timmar på sin höjd.
Det blir magiskt att äntligen nå frisk luft & utsikter igen; att somna utomhus i tält, äta frukost i sovsäck. Längtar som ett barn. Regnet faller i Luleå just nu. Även regnprognoser vid Kebnekaise. Så länge som det "bara" regnar & inte är alltför svår vind så kan vi göra vår topptur.
Han kommer att vara med mig hela vägen upp till toppen, över varje sten & vattendrag, genom vind & regn & sol. Det är något levande här. Mellan oss. Abstrakt men helt tydligt. En vilja. En återkoppling. Ett - "genom varje dag är vi med den andre"-tillstånd.
Utsikter med andra ord.
Snart där. Vid sjön. Och vandrar vidare. I växande. I det som gror.
Skogsro.
Det är att vakna till en ny dag i ett helt nytt liv. Med ens då jag slår upp ögonen minns jag. Det första jag minns är en känsla av att vara omhållen, att vara nära honom. Så kommer det andra.
Sträcker ut handen, rör vid det kalla & tomma utrymmet bredvid mig. Borta. Om det finns aldrig & alltid så är det troligen såhär det går att förstå dess innebörd.
Aldrig mer du. Alltid utan nu.
Jag får svårt att andas. Måste fatta beslut.
Strunta i att gå till jobbet, kapitulera & låta sorgen ta över vs förstå det jag inte kan förändra & gå vidare.
Så emotionellt urvriden, trött. Känns som om jag lägger mig ned nu så kommer jag aldrig upp igen.
Jävla liv. Detta tradiga sparrande, helt utan flöde.
Går upp. Inte tänka, bara vara saklig. Kaffet är strax därpå klart & blåbär tas ur frysen, smothie dricks på stående fot, packar löpgrejer & drar rätt snart hemifrån.
Tacksam för mina egna spontana idéer, som den närstående; att dra till Kebnekaise. Jag hade gjort det även om ingen annan gjort mig sällskap men jag råkade ha tur & får med mig vänner både på ditvägen & så möter bästa Martin upp på plats. Insikten i att det jag älskar att göra väntar om några dagar är en livlina.
Så får väl livet vara nu: Små steg - Utsikter - Små steg - Utsikter. Det är nog så det måste gå till.
Du & jag kärleken, så lika vi är, som jag såg dig igår. Och mig själv. Ständigt denna rörelse, detta behov som drivs av en inre rastlöshet; rörelse vs stillhet. Annars spårar vi ur. Tappar bort oss själva. Denna gång - varandra.
Jag cyklar till jobbet. Märker att jag nästan hållit andan. Närmar mig jobbet & fyller lungorna med luft. Märker att kroppen är tung, som om lungorna är fyllda med tårar. Kommer in i huset & det första jag ser är dig. Såklart att jag gör. Det hade nog inte kunnat bli på ett annat sätt idag. Livet jävlas, eller visar oss något. Min första inpuls är att frysa till is, att vilja vända ryggen till & gå åt andra hållet; vara stolt & visa att jag lyssnat; vi ska inte finnas mer. Med ryggen mot dig kommer jag på mig själv med att känslan inte är ärlig, vänder mig om. Stannar upp. Du kommer fram. Vi stannar mitt emot varandra & du ser nyförälskad ut när du ser på mig. Märkligt, svårt att förstå hur du kan göra det i det här läget men du gör det. Och du ler, ser på mig som om du är våldsamt glad att se mig & jag spricker upp på insidan, ler från djupet där tårarna får trängas med bubblande skratt. Vi säger inte så mycket med ord men våra ögon & leenden gör det. Vi går åt olika håll & på en osynlig, given signal vänder vi oss om båda två. Stannar upp & bara ser på den andre & ler. Jag förstår ingenting, jag förstår inte oss.
Så fort jag går vidare mot kontoret så tar tårarna över istället & resterande del av dagen blir med stängd kontorsdörr & gråt. Till den grad att jag inte orkar med det mer. Orkar inte, vill inte känna mer.
När eftermiddagen kommer drar jag iväg med löpskorna på. Direkt från kontoret mot skogen. I söndags slog jag rekord, tog mig förbi en halvmarathons distans, 24.6 km. Malin som sällskap. Idag vill jag mest sträcka ut benen, rensa huvudet. In i skogen, andas in ny luft. Stelhet i vrister som släpper taget, som om hela magen är en muskel som drar hela kroppen framåt, en rygg som balanserar upp, en kondition som inte tycks ha någon gräns nu. Det är muskler som behöver bli ännu starkare, då är allt & ännu mer möjligt. Muskelfibrerna, de vackra små sakerna har fått tid att växa i sommar & möjliggör längre distanser nu. Och det är tydligt att en längre distans & längre tid i rörelse blir en allt större vila. Just där & då, i den rörelsen är ingenting för svårt. Allt det känslomässiga blir abstrakt annat än det som nuet ger; en knarrande trädstam, vinden mot örsnibbarna. Den lilla tänka rundan för att sträcka på benen blir 15 km innan jag når jobbet igen & får med mig grejer på cykeln & kommer hem.
Adrenalinet från löpningen, känslan av trötta muskler gör nuet enklare att hantera. Sorgen inte lika vass. Och jag minns ditt leende från imorse & min hand på ditt ben igår medan jag sa; det ordnar sig John. Det kommer att göra det. På något underligt sätt så är jag lugn i det. Jag sa det nog åt oss båda två. Jag hoppas verkligen att jag har rätt. Mycket håller jag krampaktigt ifrån mig. Inte känna, inte tänka. Bara en del får komma ut. Tur att det finns löpning, Månliv (tack!), serier & en katt.
It will follow the rain.
Det är så märkligt. Att en människa som är likt en del av ens andetag bara kan försvinna ur ens liv.
- Anna Ternheim.
Have you ever seen your baby
Getting caught by the lonesome wind
And the whistling round the corners
Telling you they have let her in
Separation can now begin
- Tallest man on earth
Och där gick han ur mitt liv & kommer inte åter.
Överleva. Utan dig. Utan alltså. Du har gått nu & jag förstår. Allt är sagt, visat, framlagt. Naknare än såhär blir ingen.
Du kom förbi ikväll. Och jag hade kvar en sista skärva spirande hopp; ett kanske.
Det här dör aldrig. Jag kommer alltid att minnas det här. Det starkaste jag någonsin upplevt. Du har varit det största för mig. Dina ord. Men du sa dem inte i försök att återskapa eller för att få mig på fall. Kanske mer som en krans av något vackert som jag kan behålla, minnas.
Höstvindar ute. Och det gör mig än mer olycklig att tänka att att det inte blir en höst tillsammans. Jag gav fan inte upp i sommar. Där fanns ett sen. Ett; det kommer att ordna sig.
Men det ordnar sig inte.
Du gick till slut. Utan att vända dig om denna gång. Utan att jag ser dig gå. Nu vet vi båda två, det är över.
Ditt val.
Jag sa; jag har en omättbar hunger efter dig. Du säger ingenting tillbaka.
Hur förhåller jag mig till dig? Jag är så jävla emotionellt trögtänkt just nu, säger jag medan tårarna rinner. Hur gör jag? Ska det vara tystnad mellan oss & sen skickar du mig ett vykort från Kanada om några år när du gör ditt livs resa?
Ja. Ja, svarar du. Tyst. Eftertanke. Ja, det blir nog bäst så.
Det blir nog bäst så tycker du. Ett liv utan. Ett med tystnad istället.
Jag är så rädd att vi dör, säger jag. När jag förstår att jag måste leva också. För jag väntar på dig. Du har aldrig bett mig göra det men tro mig, jag har väntat. Och jag väntar. Men jag fattar, att jag måste sluta. Och jag rädd att förlora allt som en gång kändes så stark i mig, för dig. Och hur levande jag känner mig när vi är nära.
Det var fint att du kom. Jag försöker le när jag gråter. Jag är faktiskt inte bara ledsen, jag är ju fantastiskt glad över att få se dig också, säger jag. Och det är så sant. Att vila ögonen på honom igen ger mig ro i själen.
Var rädd om dig, säger jag. Försöker ge dig ett medskick som inte bara består av tårar. Jag ger dig en sista famn. Du håller om mig. En sista gång. Nu ser jag att du också gråter. Och går. Lämnar, går ut ur mitt liv den här begynnande höstkvällen. Jag ser att du ser att jag har förstått nu.
Allt har jag sagt. Jag har berättat om vad jag mött på djupet av mig själv när jag genom att älska dig blivit så naken också för mig själv. Och jag minns hur just denna största intimitet kunde öppnas upp då du höll om mig, nakna förut. Hur du stilla rörde vid mig som om jag var det vackraste i världen. Det var ännu lättare att älska mig själv under dina händer. Du gav mig ytterligare språk för mig själv, genom dig.
Bara sensationen i mig över att smeka din arm nu ikväll. Att sakta dra fingrarna längs ditt blonda, lena, se dina fingrars linjer, former. Känna dig under min hand. Att älska varje del av dig. Vilja ha dig. Och jag berättade om min hunger ikväll. Att den finns för dig. Kommer det alltid finnas någon del av mig kvar för dig? Kommer jag att kunna väcka någon del till liv igen den dag allt är dött?
Du drog in mig i din famn här ikväll. Gå aldrig, aldrig, aldrig. Din doft, din halsgrop. Din mjuka nacke, som om två månaders kamp äntligen är till ända. Som om jag drar ett sista andetag, ett sista ögonblick av hopp, att vi kanske kan vara vi igen, här får jag kanske landa? Plötsligt så ofantligt trött, så oändligt trött som från avgrunden. Som om jag sprungit, sprungit, sprungit & äntligen kommer hem. Som om jag inte varit hemma på hela sommaren. Din hand över min rygg. Du känns både som passion & som trygghet. Här vill jag stanna. Det känns som att jag inte varit hemma på två månader, och plötsligt kommer hem igen, säger du plötsligt. Jag kan inte låta bli, tårarna rinner då. Tysta tårar, sedan tar de över. Jag är så sjukt jävla ledsen. Jag kan inte förstå men gör det ändå, du kommer att gå. Jag känner det i kroppen. I dig. Du är inte här för att vi ska få finnas mer. Du är här för att ge oss ett värdigt, verkligt avslut. Och du tar känslan av hem med dig härifrån. Till din nya stora säng som jag inte kommer att sova i bredvid dig. Det är så mycket vi inte mer kommer att uppleva tillsammans att jag går sönder vid tanken.
Att förlora sin kärlek, sin vän, är som att dö. Så känns det. Igen & igen. Som om den andre dör ifrån en. Den du hållit så nära försvinner fastän du hade så mycket kvar att ge, så mycket mer du ville hinna berätta, få lyssna till. Vi ska inte dela mer tillsammans. Inga "hur var dagen?", inga politiska diskussioner, inget mer naket & magiskt, inget morgonkaffe, inget mer. Inget mer att få se dig växa genom. Ingen ny gemensam stad, inget mer av delat liv.
Jag skulle gjort vad som helst, lämnat, börjat om, gjort nytt, du & jag som vi hade önskat.
Du vill inte ha mer. Du har bestämt dig. Din tanke är det som du valt ska få leda dig. Mina känslor & min tanke har synkroniserat & landat i samstämmighet; jag vill ha dig, gemensam väg. Men du landar alltså i annat. Du tar med dig det du känner & fortsätter ensam. Jag hör dig nu. Jag fattar. Jag vill inte men jag gör det nu.
Vi pratar så mycket. Så lätt. Inga lock på, bara vänskap, kärlek. Jag hör dina politiska idéer & älskar hur du som vanligt med pedagogisk skicklighet kan skapa tydlighet av det allra svåraste. Vi pratar om nuet men också om världen, om vad vi saknar av den andre, om vad vi drömmer om.
Ett liv utan dig alltså. Nu börjar en ny process. I sommar har jag ändå, någonstans inners inne aldrig slutat hoppas. Så mycket som vi älskar, då kan vi inte dö.
Men nu vet jag annat. De som älskar kan också dö.
Hur det ska gå till att gå vidare förstår jag inte. Nya staplande steg. Nytt, utan. Jag saknar dig som en ihålig. Finns inget mer att säga, att önska om. Jag måste komma ihåg inför framtiden då jag troligen kommer att försöka göra efterkonstruktioner, låtsas som att det finns luckor in till dig ändå. Jag måste säga det till mig själv att Du, det gör inte det. Han har gått & kommer inte tillbaka. Han ber inte ens om en kvarvarande vänskap, ingenting att ta hand om. Ingenting. Vårt stora, vår kärlek är reducerad till ett ingenting. Och det som är kvar, som nu är ensamma skärvor är ett ingenting som känns helt fördjävligt, så jävla sorgligt. Att jag helst vill lägga mig ned & bara ligga här för alltid & strunta i resten.
Fortfarande.
Båda är vi tydligen tillbaka från semestern som inte alls blev som vi från början trott.
Plötsligt ser jag dig. Du mig. Du höjer handen till hälsning och jag förmår inte att höja min egen till svar, bara nickar.
Ser. Allt exploderar på insidan. Blir yr i händerna.
Jag älskar dig inte ett uns mindre än förut.
Fan.
Remember?
Ett andetag, mitt i andetaget; så känns det; han & jag, är (i) ett andetag. Om vi andas in för att komma närmare & djupare eller om vi andas ut, glider ifrån, vet jag inte. Men, tanken om att det som sker är organiskt lugnar. Det går att tycka, förfäras, förundras över naturens krafter; jordplattor som glider ifrån, vulkaner som öppnar sig, glaciärer som slukar, laviner som väller fram, torka som är förvivlande, havens outforskade djup & regn som ihärdigt faller. Det är vad det är.
Han & jag är vad vi är. Vad ser du nu? vill jag fråga honom. Ingen rörelse stannar upp för vår skull. Det är nu bilden av hans beröring som saknas, inte själva beröringen för efter drygt två månader kan jag inte helt minnas hur det var längre. Som regn som spolar bort den andres spår, så försvinner vi sakta.
Skapas inte fler spår, nya avtryck så är vi snart ersatta av bilder, inte mer.
Andra konkreta saker är lättare att greppa. Att P är rakad på magen & nu saknar både livmoder & äggledare & i sitt nyopererade tillstånd är mer lekfull än någonsin, att en vän vars far är döende snart gifter sig i lite brådskande ton för att få ha med fadern på brölloppet & att jag kommer att vara där; vi kommer grilla bröllopsmat över öppen eld i fjällen, att min syster är en trött trebarnsmor som jag får rå om idag om en stund ute på en ö & att jag om en vecka vaknar upp vid denna tid i ett tält, intill berg som ska bestigas.
Lärandet, läkandet.
Bjöd hem Ma på middag här idag. Het färsk chili, vitlök & rejält med ingefära är bra för en vemodig själ & även om en wook inte kan bota känslor som kan uppstå vid separation så känns det åtminstone lite bättre med mat & lyssnade öron. I våra samtal påminns jag om vad det är med guldet som jag fastnade för & kan återskapa ögonblick, stunder som jag fortfarande lär av, som får mig att le på insidan. Konsten att se den andres mod & sårbarhet, att stötta upp precis sådär lagom med sin beundran & stöd, inlyssnandet i växelverkan med driv. Viljan att lära sig av den andre & lära sig själv & sedan lära ut. Ivern i att få berätta en nyhet, en tanke till varandra som första åhörare av något som kanske nästa stund är glömt, ersatt av annat. Att samexistera, veta att det alltid finns en hamn i den andre att vila, återhämta sig. Och respekten, framförallt respekten. Att tro den andre om gott, att uppriktigt se, lyssna, finnas.
Det här med dig är ett pussel, tänker jag. En gåta, något som inte är omöjligt men som har gått i lås. Någonting har stannat upp oss, har bytt väg, spår, melodi. Det är siffror, koder, ord. Det är något jag vill knäcka, frigöra. Du har degraderat. Påminner mig om hur du förde dig under hela vårt första år. Avskiljandet, skalet, fåordigheten, tystnaden & intensitetet i frånvaro. Du överraskar mig inte. Inte heller när du plötsligt öppnade upp, föll över mig, i mig. Jag överraskar möjligen mig själv en del istället. Hängivenheten, dedikationen. Älskar dig som en ostoppbar (vildräv). Även i det här mest distansierade tillståndet då vi är åtskilda, avskilda; i separation så ser jag dig. Och förstår hur utrymmet du tar dig så väl behövs, orsakerna bakom. När jag är som mest ensam så ser jag dig i dimridå & förstår att det är som det är.
När går en över de gränser för sig själv som kan tyckas rimliga? När är en själv för mycket för det egna bästa tillståndet? För mycket, går det? Att vara någonting för mycket? Destruktiv hängivenhet vs mjuk övertygelse om att den andre är rätt?
Den utmanande balansen; att inte älska sönder. Att stötta sig själv; därefter finnas för den andre.
Om ingenting behöver spela någon särskild roll annat än det nuet ger; kom hem då. Landa, ankra. Vill det. Låt oss båda bara vara närmast.
Kapten över bord.
Det känns som att precis allt skulle vara så mycket lättare om han bara dök upp & fanns intill, om vi fortsatte vårt team. Då hade han legat intill just nu, troligen läst lite nyheter, omvärldsbevakat & summerat en del väsentligheter åt mig medan han nästa stund skulle brotta ned mig, få mig att skratta & släta ut allvarens alla linjer i min panna. Fan att han inte är det.
Gårdagskvällen var hur fin som helst med M. Vi möttes upp hemma hos honom & lagade svamprisotto & drack vitt vin till. Jag som vanligen inte äter svamp hade på förhand lust att göra något nytt & uppskattade det. Och jag njöt & fortsatte att förundras över hur vi två kan sitta så i timtal, mitt emot varandra med samtal som aldrig tycks ha varken början eller slut. Innan jag gick hem bad jag om att få ge honom en massage, att genom att få ge också ankra mig själv. Det gjorde gott. För oss båda. Han är bra för mig. Han tillför mycket som bara han kan ge & det som skapas i våra möten är värdefullt. Intellektuell stimulans men också ro.
Han är dock inte J. Och jag jämför egentligen inte. Min relation till dem båda är fundamentalt olika; både i intention & utformning. Men vår gemenskap & närhet får mig att tänka på allt det jag upplever att jag inte är klar gällande J med, allt det jag hade velat utforska. Och jag kröp ned i min vintersovsäck (!) ovanpå sängen hos mig själv igår natt bara för att jag kunde & vaknade tidigt, omsluten av en begynnande ångest. Länge sedan den tog sig sådana uttryck. Ville krypa ur min egen hud, slippa fundera över meningskapande & kapitulera för allt. Tvingade mig själv ut på löpning för att allt blir lättare efteråt. Redan efter två minuter var jag sjöblöt i svett; som om ångesten rann över direkt, forsade ut ur mig. Efteråt; lite lättare. Kröp ned i en omslutande sovsäck, sov. Vaknade flera timmar senare, inte tänka, inte fastna. Upp på cykeln, nästan sovande. Mötte upp Malin & Martin för ett svettigt crossfit-pass utomhus. Lite lättare igen, rörelse som en len beröring på insidan.
Dubbla känslor idag. Vill å ena sidan stänga av varje kanal till honom, sluta vänta, hoppas, tro. Helt & hållet stänga dörren. Som att ge upp & slänga mig själv hårt in i väggen. Och tvingas ta tag i det här; att gå vidare. Å andra sidan, ta reda på vad han har landat i. Och få ta det därifrån. Idag är mitt tålamod slut. Han kan fastna i sitt Sedan för resten av livet. I sitt; ta sig tid. Skrev till honom fastän jag lovat mig själv att avvakta. Frågade hur han tänker gällande mig & honom nu. Inget svar. Det underlättar inte direkt det emotionella inre ovädret idag.
Bara du.
Att ens det kan vara möjligt att sakna någon såhär mycket som jag saknar dig.
Som om du varit borta ett helt liv fastän det inte är mer än två månader sedan du gick. Och så iskall rädslan är, att du inte återvänder. Att det blir ett helt liv. Till slut.
Tack Luleå. Du levererar också. Stort.
Jag kände hur hjärtat näst intill expanderade medan pulsen slog jämna, hårda slag, blodet genom kroppen. Muskler som sträcktes ut, samlade kraft, sköt ifrån. Vi höll ett högt tempo genom hela milen, adrenalin skapade tillfällig odödlighet. Den känslan alltså! Och att samtidigt vara omgiven av skog, eftermiddagsljus mellan tallar, vitmossa, mörkare granar, mjuka steg över sanddyner. Och, en vän intill som är i sin andning, hur vi samtidigt delar den här upplevelsen, hur vi ler över samma sak.
Efter körde jag oss till en sjö. Årets mjukaste dopp. Som att vattnet var av silke mot huden, stunden vår egen. Jag är så glad över att M är tillbaka. Att vi finns hos varandra igen, att vi ger varandra mening & självklarhet, bollplank & inspiration. Tankfulla, fina vän.
Det här är mitt Luleå. Löpning på mjuk tallhed, kontraster mellan årstider, rörelse vs stillhet, ljus vs mörker, värme vs kyla. Det är möjlighet till att ligga naken & osedd på aldrig besökta klippor på en ö långt ute i skärgården, det är att ha skidor i bilen & alltid vara redo, att en Houdini är det en tar på sig för att klä upp sig & det är en plats som är platt men ändå nära höjdmeter, berg & vidsträckta vyer. Framförallt är det en plats som är min för att den delas med dig, med er. Tack för påminnelse M. #Perspektiv #landaflygalandaankra
Väl hemma igen satt jag med en kopp te & katten såg mig. För allra första gången bestämde hon sig & hoppade upp i min famn, lade sig tillrätta där & spann. Min plats, min människa. Den tillgivenheten.
När jag kröp ned i sänghavet blev jag akut medveten om att hans plats är tom, ett eko. Att dessa påminnelser kan slunga sig över en så smärtsamt ibland. Å andra sidan; jag gråter inte längre. Någonting gör tiden med en. Vaknade imorse till ett fantastiskt åskoväder. Regnet som slog mot rutan, muller som dånade. Låg i sängen med öppen balkongdörr, snart också med en kopp kaffe bredvid mig som jag önskade att han hade bjudit mig på. Vill fortfarande allra helst vakna intill dig. Men, så ser inte verkligheten ut.
