Leaving.
Dröm inatt.
Jag står i en lägenhet där det syns att en flytt pågår. Kartonger, kala väggar, känsla av att något inte är helt, att det är mindre kvar än hälften. Det är inte ett hem längre, och den här morgonen i drömmen är det en obekväm känsla, en enorm ledsamhet över att plötsligt vara hemlös & samtidigt vara full av ånger, av att vilja förändra, av att inte längre bli lyssnad till. Det är något som är sönder, oåterkallerligt.
Det intressanta i drömmen är att det rör sig om flera uppbrott i ett. Det är John som lämnar mig & jag som lämnar Fredrik en gång till. Längs med golvet står någon av Fredriks målade tavlor & ut ur sovrummet kommer han plötsligt, tillsammans med en vän som är här för att stötta honom, också för att hjälpa Fredrik att slippa möta mig ensam, slippa möta uppbrottet ensamt, övergivet. Fredrik kommer fram. Står framför mig med morgonrufs i håret & ser på mig. Hans ögon är så hemma, jag vill krama om honom, fråga varför det blev såhär? Jag vill säga: Gå inte! Nej! Jag har ändrat mig! men hans vän gör allt den kan för att komma mellan F och mig. Tycker väl att det är nog nu. Inget mer sårande.
Och på ett annat sätt, i en annan del av samma dröm är jag ute och går. Vill söka upp J. Fråga om han verkligen är säker, ge honom en chans att slippa ångra sig. Jag vet hur det är att fatta fel beslut, vilket eko av sorg det blir på insidan. Är du säker på att du ska gå? vill jag säga. Och jag rör mig i drömmen, jag går & går, tar tåg, byter vid perronger, fortsätter. Måste nå J. Få honom att veta att jag inte vill att han försvinner. Men jag når honom inte. Men jag ser honom ändå. Ser honom i drömmen där han gör saker bortom räckhåll, bortom chans att höra mig. Och han är bestämd. Vi är i varsin rörelse. Min rörelse vill nå honom men han är på väg längre & längre bort. Det är tydligt i drömmen att Ingenting förändras. Fredrik kommer att gå den här gången. Lägenheten ekar alltmer. J går också. Och mig själv, vem tusan är jag i den här förbannade härvan, i skärvorna?
Vaknar.
Kommer till jobbet. Ser plötsligt J. Vi når inte varandra, tycks inne i det egna, han passerar, vill inte nå mig, inte se tycks det som. Och när jag lämnar matsalen där vi befinner oss så står han i vägen, pratar med någon. Jag passerar min stora kärlek så nära att jag måste vrida på mig för att inte vidröra honom. Han flyttar sig inte; är nog högst medveten om att jag är just där men han vänder sig inte om, ser inte & jag vrider mig, rör inte vid honom. Och i det ögonblicket går det sönder i mig. Jag tycker inte om situationen & inte om mig själv som inte är större än så. Att jag inte förmår mig att vidröra honom, säga hej åtminstone. Jag gör inte det. Jag är inte större än att jag ignorerar honom. Och plötsligt inser jag att han har förvandlats till den mest sorgligaste bekantskap jag upplevt. Att jag kan med att behandla kärlek på det sättet. Att det här är samma människa vars hjärta slår så stadigt & djupt i bröstkorgen, vars ljud jag känner så väl för att jag somnat på just den bröstkorgen, med hans händer i mitt hår så många gånger. Samma människa, min kärlek men också; denna jävla främling.
