Något alldeles nytt.
En påminnelse. Värdefull sådan.
Han fixerar mig med blicken & hans egen centrering är häpnandsväckande, själva närvaron som han sänder ut fångar min uppmärksamhet direkt.
Jag är & träffar T; en för mig ganska okänd person. Jag hade sett honom då han dök upp & presenterade sitt företag som ger massage och allmän hälsovägledning efter mudcreek-tävlingen i slutet av maj & igår dök han upp på stan, steg fram & hälsade. Han kände igen mig efter det tävlingstillfället i våras (vilket imponerade, så många som vi var då & det faktum att jag satt längst bak & bara såg honom lite vagt) & att han visste att det var jag som hade bokat in mig hos honom för en behandling nästföljande dag. Fint sätt, att komma fram så. Och jag kände genast hur spänningen i kroppen inför att gå & ta behandling av en främmande man genast gav sig av, ersattes av nyfikenhet.
Så denna morgon, hans blick som fixerar. Småprat, jag som skakar regnet ur luggen. Och jag ser ordentligt på honom för första gången & det är fint, det jag ser. Det passar min blick & hans blick i min är ett par bruna, nya ögon. Så befriande olik J att ingenting ger mig associationer till en förlorad kärlek.
Allt hänger samman, trädets årsringar & erfarenhet samlas i en gren. Ungefär så känns det. Hur än jag gör så kommer vissa delar tillbaka som riktade, koncentrerade resultat. Som om en vaskat guld under många år & plötsligt börjar se resultat av utforskandet. Resorna till Indien, yogan, intresset av kroppen, av den egna centreringen & linjeringen av inre & yttre, friluftslivet, att lära känna bergen, löpningen. Min egen längtan efter att försöka förstå & förklara, att ofta uppleva mig vara i ett mellanland, mellan det andliga & det vetenskapliga, mellan kostym & friluftsbyxa. Det folkhälsopolitiska, att göra sin grej. Många delar, ändå en & samma gren som utkristalliserar sig. Och där sitter en enda person & påminner mig om allt det här. Han som funnit sätt att sammanföra yogan & andra österländska filosofier & praktiker, löpningen & frilutfslivet, funnit sätt att förklara det abstrakta, som utbildar & själv lever med närvaro i fokus. Han ser stark ut, vaken. Och ibland så bara finns det där, eller så inte. Det där. En akut nyfikenhet som nästan kan upplevas som ett plötsligt behov av att få veta mer. Som en känsla som inte börjar från noll utan redan från början tycks ha kommit någonstans ifrån, ha grundats & nu är där & pockar, ber en följa med känslans resa vidare. Och jag har inte känt den känslan sedan jag mötte kärleken, J, för drygt 2.5 år sedan. Den. Den gången då jag stod mittemot J efter vår första kaffe date & bara såg på honom, visste att det inte fanns något annat sätt än att ge sig hän.
Kärnan i det hela är nyfikenheten. Det tydliga i att den här relationen troligen bara kan se ut på ett sätt, eller snarare, vara en slags relation med oändliga dimensioner.
Och det är så klart denna morgon, att det inte längre handlar om den här behandligen utan det är två personers plötsliga nyfikenhet för den andres person som träder in i rummet, osynligt, abstrakt men där i sin mest abstrakta skrud. Den plötsliga blygseln då han professionellt ber mig klä av mig framför honom & stå där i bara underkläder, se hur han gör allt han kan för att förbli sval & proffesionell. Han gör det bra. Men jag förblir oväntat blyg. Det i sig är ett tecken, varför spelar det någon roll att jag står där & låter honom se mig?
När vi ska avsluta bestämmer vi oss för att ses över en fika snart. Och han tar initiativet & ger mig en kram, en lång sådan. Det är lite märkligt. Vart dök du upp ifrån? Kanske är det inte alls rätt tid nu. Eller så är det helt rätt, något är det. Det kanske är helt självklart att han dök upp nu & inte nyss eller senare. Processen har kommit till den här dagen vad än det betyder. Jag vet att han lever ihop med någon. Spontant så är det inte ens en idé att orka lära känna. Men sedan kommer en annan tanke. Vad fan, vi blir äldre, folk kommer med större sannolikhet ha hunnit med att träffa någon. Så. Är denna förändring, alla våra livsval i nuvarande ålder statiska? Givetvis inte. Går det att bestämma sig för att endast bli nyfiken på ensamlevande personer & vägra kaffe med alla andra? Att ta ansvar för andras val utöver sitt egna? Nej. Jag tycker inte det. Allt får väl vara som det är. Å andra sidan är denne T möjligen just ett uppvaknade, en påminnelse, inte mer. Påminnelsen om att J inte kommer att vara den enda människan som någonsin får mig att känna Den känslan igen.
Första & enda gången (!) sedan J som jag känt det rent fysiska suget, en längtan efter en specifik annan människa att ha nära. En akut lust att vidröra en annan människas nacke, få undersöka hur len den är.
Och det är skönt. Just idag är det skönt att själv få känna de här känslorna även om de mest är inuti mig själv, ingenting som förändras så mycket men ger sorgeprocessen ett större kliv vidare. Jag vill inte tänka på att J också håller på såhär. Gör sig redo för annat än varandra, kanske redan har gjort det flera gånger om. Och mer. Kanske vaknat upp bredvid andra. Troligt.
Känslan av den här nya människans hand om min nacke under behandlingen, den plötsliga längtan efter att låta den handen vandra vidare. Så monogam, så dedikerad jag varit i mitt fokus för J. Och rent fysisk, fortfarande är. Men denna morgon skapades öppningar i tanken. Om att även kroppen kan vakna till liv igen. Och det är på något sätt trösterikt.
