mellan raderna.

Jag satt & lyssnade på hur SKL tillsammans med landstinget ska arbeta med fokus på nyanländas hälsa samtidigt som jag samtidigt, rejält disträ & dystert satt & tänkte på hur jag aldrig mer kommer att bli vidrörd av J. Att han inte igen kommer att aktivt sträcka sig efter mig, längtansfullt. Vilka perspektivförskjutningar. Värdsliga frågor & det egna egot. Men tankarna slog ned som en orkan där & då om att jag aldrig mer får känna hur han drar händerna genom mitt hår & drar mig intill sig. Insikten slog mig & varje gång är det som som tanken & dess emotionella konsekvenser är nya, gör lika ont varje gång. Och aldrig. Ett ord jag sällan betrott men som allt oftare tonar upp. Där, mellan verkligheten för andra som flytt över hav & länder & min egen, självcentrerade sorg trodde jag helt & fullt på aldrig. 

 

Om någon hade sträckt sig in genom fönstret, släppt in en höstvind & samtidigt viskat åt mig att jag bara en timme senare skulle stå lutad med huvudet mot Johns bröst medan han kysste mig i pannan & höll om mig så hade jag inte trott på det för en sekund. 

 

Men det blev så. Jag slängde iväg en rad om att jag saknade honom lite mer än vanligt & tänkte att det var som att slänga ut ett sandkorn i rymden & hoppas kunna finna det igen. Ungefär så stor chans att han det skull ge mig något åter. Men, direkt svarade han, undrade om vi skulle ses en sväng. Tydligt mån om att han ville det. Och med honom finns det hos mig själv inga lager, inga tveksamheter, inte ens längre någon idé om att stå emot.

 

Det ljusa som ler mot mig så fort jag kommer in på hans kontor. Hela min kropp vill övergå till att springa, kasta mig om halsen på människan. Jag ser på honom. Lugnt & ger honom en kram innan vi båda lämnar byggnaden tillsammans, ut & andas höstluft. 

 

Det är så enkelt. Genast är det lätt. Vi tillsammans är välbekanta, är inte långt ifrån. Jag ser på honom, ler på insidan. Efter en kort bit stannar han upp, ser på mig & drar in mig i sin famn. Björnfamnen. Hemmavid, igen. Äntligen igen. Att kramas med dig igen. Som att ladda sig själv igen, precis så känns det. Home sweet one. Att lyssna till hur han är med & skriver på avgörande avtal gällande europeiska samarbeten, över hur kaoset gällande Turkiet breder ut sig, når in på vår gemensamma arbetsplats. "Vill du gå på bio med mig?" undrar han också helt spontant. Och jag svarar, delar, vill inte att stunden ska ta slut. Vill inte att vi tar slut igen, vare sig i det här ögonblicket eller någonsin. Vi går en bit igen. En stund senare stannar vi upp igen & även denna gång är det han som drar mig intill sig. Jag ser hur tankarna rör sig i honom, hur en hel del passerar där som han inte delar. Han håller mig på ett armlängds avstånd även när han håller om mig. Han lindar båda armarna runt mig, borrar in sig vid min hals. Jag släpper inte taget, vill njuta, ladda, andas lite, lite, lite till. "Förlåt för att jag inte ger dig allt det du vill ha" säger han. Jag ser på honom. Känner verkligen ingen ilska. Har inte känt ilska i det här. Bara förlust & sorg när han gick. På något vis, på något sätt är vi den andres. Fortfarande.

 

Jag känner ett lugn jag inte känt på länge när jag lämnar jobbet. Cyklar vidare, ska träffa upp T & snart dyker han upp. De nyfikna, bruna ögonen ser glada ut. Jag föreslår en promenad med kaffet i hand & det är precis vad vi ger oss. Två timmars samtal. Jag känner närvaro i stegen, noterar trädens bark, vattens krusningar på ytan, graffittins linjeringar vid bron & noterar hur kroppen känns medan vi rör oss. Det är intressant att möta honom. Han ger mig en del påminnelser om centrering, om att vara rädd om sin energi & fokus. Att ta hand om sig själv. Känns lägligt & fint att ta med sig. Mer är det dock inte. En möjlighet att vi ses någon gång igen. Inte mer. 

 

Väl hemma har jag spårat ur med håret & forcerar troligen behov av kontroll med färg. Eller brist på äventyr, eller något annat. Fast tusan, jag som levt full rulle på senaste med Kebnekaise & hårdaste Tuffa Timmen senast nu i helgen som var. Jag vet inte. Mörkare har det blivit nu i vilket fall som helst. Och när jag väl har lagt mig ned här i havet till säng så är det inte utan längtan efter guld bredvid mig.