mellan raderna.

Bjöd hem Ma på middag här idag. Het färsk chili, vitlök & rejält med ingefära är bra för en vemodig själ & även om en wook inte kan bota känslor som kan uppstå vid separation så känns det åtminstone lite bättre med mat & lyssnade öron. I våra samtal påminns jag om vad det är med guldet som jag fastnade för & kan återskapa ögonblick, stunder som jag fortfarande lär av, som får mig att le på insidan. Konsten att se den andres mod & sårbarhet, att stötta upp precis sådär lagom med sin beundran & stöd, inlyssnandet i växelverkan med driv. Viljan att lära sig av den andre & lära sig själv & sedan lära ut. Ivern i att få berätta en nyhet, en tanke till varandra som första åhörare av något som kanske nästa stund är glömt, ersatt av annat. Att samexistera, veta att det alltid finns en hamn i den andre att vila, återhämta sig. Och respekten, framförallt respekten. Att tro den andre om gott, att uppriktigt se, lyssna, finnas. 

 

Det här med dig är ett pussel, tänker jag. En gåta, något som inte är omöjligt men som har gått i lås. Någonting har stannat upp oss, har bytt väg, spår, melodi. Det är siffror, koder, ord. Det är något jag vill knäcka, frigöra. Du har degraderat. Påminner mig om hur du förde dig under hela vårt första år. Avskiljandet, skalet, fåordigheten, tystnaden & intensitetet i frånvaro. Du överraskar mig inte. Inte heller när du plötsligt öppnade upp, föll över mig, i mig. Jag överraskar möjligen mig själv en del istället. Hängivenheten, dedikationen. Älskar dig som en ostoppbar (vildräv). Även i det här mest distansierade tillståndet då vi är åtskilda, avskilda; i separation så ser jag dig. Och förstår hur utrymmet du tar dig så väl behövs, orsakerna bakom. När jag är som mest ensam så ser jag dig i dimridå & förstår att det är som det är. 

 

När går en över de gränser för sig själv som kan tyckas rimliga? När är en själv för mycket för det egna bästa tillståndet? För mycket, går det? Att vara någonting för mycket? Destruktiv hängivenhet vs mjuk övertygelse om att den andre är rätt?

 

Den utmanande balansen; att inte älska sönder. Att stötta sig själv; därefter finnas för den andre. 

 

Om ingenting behöver spela någon särskild roll annat än det nuet ger; kom hem då. Landa, ankra. Vill det. Låt oss båda bara vara närmast.