Tack Luleå. Du levererar också. Stort.
Jag kände hur hjärtat näst intill expanderade medan pulsen slog jämna, hårda slag, blodet genom kroppen. Muskler som sträcktes ut, samlade kraft, sköt ifrån. Vi höll ett högt tempo genom hela milen, adrenalin skapade tillfällig odödlighet. Den känslan alltså! Och att samtidigt vara omgiven av skog, eftermiddagsljus mellan tallar, vitmossa, mörkare granar, mjuka steg över sanddyner. Och, en vän intill som är i sin andning, hur vi samtidigt delar den här upplevelsen, hur vi ler över samma sak.
Efter körde jag oss till en sjö. Årets mjukaste dopp. Som att vattnet var av silke mot huden, stunden vår egen. Jag är så glad över att M är tillbaka. Att vi finns hos varandra igen, att vi ger varandra mening & självklarhet, bollplank & inspiration. Tankfulla, fina vän.
Det här är mitt Luleå. Löpning på mjuk tallhed, kontraster mellan årstider, rörelse vs stillhet, ljus vs mörker, värme vs kyla. Det är möjlighet till att ligga naken & osedd på aldrig besökta klippor på en ö långt ute i skärgården, det är att ha skidor i bilen & alltid vara redo, att en Houdini är det en tar på sig för att klä upp sig & det är en plats som är platt men ändå nära höjdmeter, berg & vidsträckta vyer. Framförallt är det en plats som är min för att den delas med dig, med er. Tack för påminnelse M. #Perspektiv #landaflygalandaankra
Väl hemma igen satt jag med en kopp te & katten såg mig. För allra första gången bestämde hon sig & hoppade upp i min famn, lade sig tillrätta där & spann. Min plats, min människa. Den tillgivenheten.
När jag kröp ned i sänghavet blev jag akut medveten om att hans plats är tom, ett eko. Att dessa påminnelser kan slunga sig över en så smärtsamt ibland. Å andra sidan; jag gråter inte längre. Någonting gör tiden med en. Vaknade imorse till ett fantastiskt åskoväder. Regnet som slog mot rutan, muller som dånade. Låg i sängen med öppen balkongdörr, snart också med en kopp kaffe bredvid mig som jag önskade att han hade bjudit mig på. Vill fortfarande allra helst vakna intill dig. Men, så ser inte verkligheten ut.
Kommentarer
Trackback
