mellan raderna.

Överleva. Utan dig. Utan alltså. Du har gått nu & jag förstår. Allt är sagt, visat, framlagt. Naknare än såhär blir ingen.

Du kom förbi ikväll. Och jag hade kvar en sista skärva spirande hopp; ett kanske.  

Det här dör aldrig. Jag kommer alltid att minnas det här. Det starkaste jag någonsin upplevt. Du har varit det största för mig. Dina ord. Men du sa dem inte i försök att återskapa eller för att få mig på fall. Kanske mer som en krans av något vackert som jag kan behålla, minnas. 

Höstvindar ute. Och det gör mig än mer olycklig att tänka att att det inte blir en höst tillsammans. Jag gav fan inte upp i sommar. Där fanns ett sen. Ett; det kommer att ordna sig. 

Men det ordnar sig inte. 

Du gick till slut. Utan att vända dig om denna gång. Utan att jag ser dig gå. Nu vet vi båda två, det är över. 

Ditt val.

Jag sa; jag har en omättbar hunger efter dig. Du säger ingenting tillbaka. 

Hur förhåller jag mig till dig? Jag är så jävla emotionellt trögtänkt just nu, säger jag medan tårarna rinner. Hur gör jag? Ska det vara tystnad mellan oss & sen skickar du mig ett vykort från Kanada om några år när du gör ditt livs resa?

Ja. Ja, svarar du. Tyst. Eftertanke. Ja, det blir nog bäst så.

Det blir nog bäst så tycker du. Ett liv utan. Ett med tystnad istället.

Jag är så rädd att vi dör, säger jag. När jag förstår att jag måste leva också. För jag väntar på dig. Du har aldrig bett mig göra det men tro mig, jag har väntat. Och jag väntar. Men jag fattar, att jag måste sluta. Och jag rädd att förlora allt som en gång kändes så stark i mig, för dig. Och hur levande jag känner mig när vi är nära. 

Det var fint att du kom. Jag försöker le när jag gråter. Jag är faktiskt inte bara ledsen, jag är ju fantastiskt glad över att få se dig också, säger jag. Och det är så sant. Att vila ögonen på honom igen ger mig ro i själen.

Var rädd om dig, säger jag. Försöker ge dig ett medskick som inte bara består av tårar. Jag ger dig en sista famn. Du håller om mig. En sista gång. Nu ser jag att du också gråter. Och går. Lämnar, går ut ur mitt liv den här begynnande höstkvällen. Jag ser att du ser att jag har förstått nu. 

Allt har jag sagt. Jag har berättat om vad jag mött på djupet av mig själv när jag genom att älska dig blivit så naken också för mig själv. Och jag minns hur just denna största intimitet kunde öppnas upp då du höll om mig, nakna förut. Hur du stilla rörde vid mig som om jag var det vackraste i världen. Det var ännu lättare att älska mig själv under dina händer. Du gav mig ytterligare språk för mig själv, genom dig. 

Bara sensationen i mig över att smeka din arm nu ikväll. Att sakta dra fingrarna längs ditt blonda, lena, se dina fingrars linjer, former. Känna dig under min hand. Att älska varje del av dig. Vilja ha dig. Och jag berättade om min hunger ikväll. Att den finns för dig. Kommer det alltid finnas någon del av mig kvar för dig? Kommer jag att kunna väcka någon del till liv igen den dag allt är dött?

Du drog in mig i din famn här ikväll. Gå aldrig, aldrig, aldrig. Din doft, din halsgrop. Din mjuka nacke, som om två månaders kamp äntligen är till ända. Som om jag drar ett sista andetag, ett sista ögonblick av hopp, att vi kanske kan vara vi igen, här får jag kanske landa? Plötsligt så ofantligt trött, så oändligt trött som från avgrunden. Som om jag sprungit, sprungit, sprungit & äntligen kommer hem. Som om jag inte varit hemma på hela sommaren. Din hand över min rygg. Du känns både som passion & som trygghet. Här vill jag stanna. Det känns som att jag inte varit hemma på två månader, och plötsligt kommer hem igen, säger du plötsligt. Jag kan inte låta bli, tårarna rinner då. Tysta tårar, sedan tar de över. Jag är så sjukt jävla ledsen. Jag kan inte förstå men gör det ändå, du kommer att gå. Jag känner det i kroppen. I dig. Du är inte här för att vi ska få finnas mer. Du är här för att ge oss ett värdigt, verkligt avslut. Och du tar känslan av hem med dig härifrån. Till din nya stora säng som jag inte kommer att sova i bredvid dig. Det är så mycket vi inte mer kommer att uppleva tillsammans att jag går sönder vid tanken. 

Att förlora sin kärlek, sin vän, är som att dö. Så känns det. Igen & igen. Som om den andre dör ifrån en. Den du hållit så nära försvinner fastän du hade så mycket kvar att ge, så mycket mer du ville hinna berätta, få lyssna till. Vi ska inte dela mer tillsammans. Inga "hur var dagen?", inga politiska diskussioner, inget mer naket & magiskt, inget morgonkaffe, inget mer. Inget mer att få se dig växa genom. Ingen ny gemensam stad, inget mer av delat liv.

Jag skulle gjort vad som helst, lämnat, börjat om, gjort nytt, du & jag som vi hade önskat. 

Du vill inte ha mer. Du har bestämt dig. Din tanke är det som du valt ska få leda dig. Mina känslor & min tanke har synkroniserat & landat i samstämmighet; jag vill ha dig, gemensam väg. Men du landar alltså i annat. Du tar med dig det du känner & fortsätter ensam. Jag hör dig nu. Jag fattar. Jag vill inte men jag gör det nu. 

Vi pratar så mycket. Så lätt. Inga lock på, bara vänskap, kärlek. Jag hör dina politiska idéer & älskar hur du som vanligt med pedagogisk skicklighet kan skapa tydlighet av det allra svåraste. Vi pratar om nuet men också om världen, om vad vi saknar av den andre, om vad vi drömmer om. 

Ett liv utan dig alltså. Nu börjar en ny process. I sommar har jag ändå, någonstans inners inne aldrig slutat hoppas. Så mycket som vi älskar, då kan vi inte dö. 

Men nu vet jag annat. De som älskar kan också dö. 

Hur det ska gå till att gå vidare förstår jag inte. Nya staplande steg. Nytt, utan. Jag saknar dig som en ihålig. Finns inget mer att säga, att önska om. Jag måste komma ihåg inför framtiden då jag troligen kommer att försöka göra efterkonstruktioner, låtsas som att det finns luckor in till dig ändå. Jag måste säga det till mig själv att Du, det gör inte det. Han har gått & kommer inte tillbaka. Han ber inte ens om en kvarvarande vänskap, ingenting att ta hand om. Ingenting. Vårt stora, vår kärlek är reducerad till ett ingenting. Och det som är kvar, som nu är ensamma skärvor är ett ingenting som känns helt fördjävligt, så jävla sorgligt. Att jag helst vill lägga mig ned & bara ligga här för alltid & strunta i resten.