mellan raderna.

Efter en oväntad sömnlös natt steg jag upp i gryningen trots ledig söndag & började dra i trådar kring styrelsearbete med SADB & väntande resor, med att förbereda veckans utbildningssatsningar & annat som stört nattfriden. Var redo att nästan gå & lägga mig igen när Martin dök upp runt tio & en gemensam familjedag på gymmet väntade. En riktigt fin dag. En glad fyraåring som snabbt gled in med sin hand i min, en entusiastisk M som bjöd upp till lek & skratt, sjukgymnaster som tog hand om den mest omtyckta mjukdjurskanin & ett barn som med förtjusning konstaterade att detta med träning är riktigt roligt. Efter en heldag återlämnades Veravilde till familjen på landet & både jag & M tog chansen att låta kärleksregn falla över tvillingarna en stund. I M:s ögon & famntag ser jag hur mycket han längtar. Jag ser också hur mycket jag redan har, som jag inte behöver sakna. Barnen finns redan för mig. För honom saknas de. 

 

Sedan J lämnade mig är förändringen total. Perspektivförskjutningen; vad jag egentligen vill ha, hur jag vill att livet ska se ut, hur jag ser på vad som är möjligheter för mig själv, vad som är livskvalitet, vilka behov som får styra nu. I mina drömmar finns inte barn. Som om drömmen dog med J:s försvinnande. Men också; som om jag väcktes ur trans. Som om jag fastnat i en tanke som inte längre var förankrad. Som om det blivit en ursäkt, ett medel, en tanke om stabilitet mer som form än som verklig längtan. Jag kan nu i efterhand också känna tacksamhet, att jag vaknade, att jag ser mig själv bättre nu. 

 

Just nu, ikväll, vill jag allra helst omslutas av de händerna jag saknar, av ordlöst begär. 

Hans ord till mig efter mina till honom igår säger bland annat: Det här är så nytt för mig att jag inte vet eller vågar riktigt hantera det. Vill inte hålla dig på håll, men inte heller rusa in något, vad det än nu kan tänkas vara. Svårt. Du är så mycket mer än en idé och kommer alltid att vara det. Jag vet bara inte hur vi ska röra oss vidare någonstans när idén om vad som ska vara känns så diffus.

 

Och nej. Inte är det lätt när en fastnar i huvudet. Och jag tänker: Vad är att rusa vidare & vad behöver en veta för att röra sig i någon form av riktning? Behöver en kram förklaras eller kan den bara få ske? Kan ett möte få vara tillräckligt i stunden, där idén om nästa steg föds just genom att mötet fick en chans? Just nu vill jag mest ge dig en kram i verkliga livet. Hålla om dig länge. Och låta det vara precis allt som behövs just nu.