mellan raderna.

Det känns som att precis allt skulle vara så mycket lättare om han bara dök upp & fanns intill, om vi fortsatte vårt team. Då hade han legat intill just nu, troligen läst lite nyheter, omvärldsbevakat & summerat en del väsentligheter åt mig medan han nästa stund skulle brotta ned mig, få mig att skratta & släta ut allvarens alla linjer i min panna. Fan att han inte är det. 

 

Gårdagskvällen var hur fin som helst med M. Vi möttes upp hemma hos honom & lagade svamprisotto & drack vitt vin till. Jag som vanligen inte äter svamp hade på förhand lust att göra något nytt & uppskattade det. Och jag njöt & fortsatte att förundras över hur vi två kan sitta så i timtal, mitt emot varandra med samtal som aldrig tycks ha varken början eller slut. Innan jag gick hem bad jag om att få ge honom en massage, att genom att få ge också ankra mig själv. Det gjorde gott. För oss båda. Han är bra för mig. Han tillför mycket som bara han kan ge & det som skapas i våra möten är värdefullt. Intellektuell stimulans men också ro. 

 

Han är dock inte J. Och jag jämför egentligen inte. Min relation till dem båda är fundamentalt olika; både i intention & utformning. Men vår gemenskap & närhet får mig att tänka på allt det jag upplever att jag inte är klar gällande J med, allt det jag hade velat utforska. Och jag kröp ned i min vintersovsäck (!) ovanpå sängen hos mig själv igår natt bara för att jag kunde & vaknade tidigt, omsluten av en begynnande ångest. Länge sedan den tog sig sådana uttryck. Ville krypa ur min egen hud, slippa fundera över meningskapande & kapitulera för allt. Tvingade mig själv ut på löpning för att allt blir lättare efteråt. Redan efter två minuter var jag sjöblöt i svett; som om ångesten rann över direkt, forsade ut ur mig. Efteråt; lite lättare. Kröp ned i en omslutande sovsäck, sov. Vaknade flera timmar senare, inte tänka, inte fastna. Upp på cykeln, nästan sovande. Mötte upp Malin & Martin för ett svettigt crossfit-pass utomhus. Lite lättare igen, rörelse som en len beröring på insidan.

 

Dubbla känslor idag. Vill å ena sidan stänga av varje kanal till honom, sluta vänta, hoppas, tro. Helt & hållet stänga dörren. Som att ge upp & slänga mig själv hårt in i väggen. Och tvingas ta tag i det här; att gå vidare. Å andra sidan, ta reda på vad han har landat i. Och få ta det därifrån. Idag är mitt tålamod slut. Han kan fastna i sitt Sedan för resten av livet. I sitt; ta sig tid. Skrev till honom fastän jag lovat mig själv att avvakta. Frågade hur han tänker gällande mig & honom nu. Inget svar. Det underlättar inte direkt det emotionella inre ovädret idag.