Skogsro.
Det är att vakna till en ny dag i ett helt nytt liv. Med ens då jag slår upp ögonen minns jag. Det första jag minns är en känsla av att vara omhållen, att vara nära honom. Så kommer det andra.
Sträcker ut handen, rör vid det kalla & tomma utrymmet bredvid mig. Borta. Om det finns aldrig & alltid så är det troligen såhär det går att förstå dess innebörd.
Aldrig mer du. Alltid utan nu.
Jag får svårt att andas. Måste fatta beslut.
Strunta i att gå till jobbet, kapitulera & låta sorgen ta över vs förstå det jag inte kan förändra & gå vidare.
Så emotionellt urvriden, trött. Känns som om jag lägger mig ned nu så kommer jag aldrig upp igen.
Jävla liv. Detta tradiga sparrande, helt utan flöde.
Går upp. Inte tänka, bara vara saklig. Kaffet är strax därpå klart & blåbär tas ur frysen, smothie dricks på stående fot, packar löpgrejer & drar rätt snart hemifrån.
Tacksam för mina egna spontana idéer, som den närstående; att dra till Kebnekaise. Jag hade gjort det även om ingen annan gjort mig sällskap men jag råkade ha tur & får med mig vänner både på ditvägen & så möter bästa Martin upp på plats. Insikten i att det jag älskar att göra väntar om några dagar är en livlina.
Så får väl livet vara nu: Små steg - Utsikter - Små steg - Utsikter. Det är nog så det måste gå till.
Du & jag kärleken, så lika vi är, som jag såg dig igår. Och mig själv. Ständigt denna rörelse, detta behov som drivs av en inre rastlöshet; rörelse vs stillhet. Annars spårar vi ur. Tappar bort oss själva. Denna gång - varandra.
Jag cyklar till jobbet. Märker att jag nästan hållit andan. Närmar mig jobbet & fyller lungorna med luft. Märker att kroppen är tung, som om lungorna är fyllda med tårar. Kommer in i huset & det första jag ser är dig. Såklart att jag gör. Det hade nog inte kunnat bli på ett annat sätt idag. Livet jävlas, eller visar oss något. Min första inpuls är att frysa till is, att vilja vända ryggen till & gå åt andra hållet; vara stolt & visa att jag lyssnat; vi ska inte finnas mer. Med ryggen mot dig kommer jag på mig själv med att känslan inte är ärlig, vänder mig om. Stannar upp. Du kommer fram. Vi stannar mitt emot varandra & du ser nyförälskad ut när du ser på mig. Märkligt, svårt att förstå hur du kan göra det i det här läget men du gör det. Och du ler, ser på mig som om du är våldsamt glad att se mig & jag spricker upp på insidan, ler från djupet där tårarna får trängas med bubblande skratt. Vi säger inte så mycket med ord men våra ögon & leenden gör det. Vi går åt olika håll & på en osynlig, given signal vänder vi oss om båda två. Stannar upp & bara ser på den andre & ler. Jag förstår ingenting, jag förstår inte oss.
Så fort jag går vidare mot kontoret så tar tårarna över istället & resterande del av dagen blir med stängd kontorsdörr & gråt. Till den grad att jag inte orkar med det mer. Orkar inte, vill inte känna mer.
När eftermiddagen kommer drar jag iväg med löpskorna på. Direkt från kontoret mot skogen. I söndags slog jag rekord, tog mig förbi en halvmarathons distans, 24.6 km. Malin som sällskap. Idag vill jag mest sträcka ut benen, rensa huvudet. In i skogen, andas in ny luft. Stelhet i vrister som släpper taget, som om hela magen är en muskel som drar hela kroppen framåt, en rygg som balanserar upp, en kondition som inte tycks ha någon gräns nu. Det är muskler som behöver bli ännu starkare, då är allt & ännu mer möjligt. Muskelfibrerna, de vackra små sakerna har fått tid att växa i sommar & möjliggör längre distanser nu. Och det är tydligt att en längre distans & längre tid i rörelse blir en allt större vila. Just där & då, i den rörelsen är ingenting för svårt. Allt det känslomässiga blir abstrakt annat än det som nuet ger; en knarrande trädstam, vinden mot örsnibbarna. Den lilla tänka rundan för att sträcka på benen blir 15 km innan jag når jobbet igen & får med mig grejer på cykeln & kommer hem.
Adrenalinet från löpningen, känslan av trötta muskler gör nuet enklare att hantera. Sorgen inte lika vass. Och jag minns ditt leende från imorse & min hand på ditt ben igår medan jag sa; det ordnar sig John. Det kommer att göra det. På något underligt sätt så är jag lugn i det. Jag sa det nog åt oss båda två. Jag hoppas verkligen att jag har rätt. Mycket håller jag krampaktigt ifrån mig. Inte känna, inte tänka. Bara en del får komma ut. Tur att det finns löpning, Månliv (tack!), serier & en katt.
Kommentarer
Trackback
