Remember?
Ett andetag, mitt i andetaget; så känns det; han & jag, är (i) ett andetag. Om vi andas in för att komma närmare & djupare eller om vi andas ut, glider ifrån, vet jag inte. Men, tanken om att det som sker är organiskt lugnar. Det går att tycka, förfäras, förundras över naturens krafter; jordplattor som glider ifrån, vulkaner som öppnar sig, glaciärer som slukar, laviner som väller fram, torka som är förvivlande, havens outforskade djup & regn som ihärdigt faller. Det är vad det är.
Han & jag är vad vi är. Vad ser du nu? vill jag fråga honom. Ingen rörelse stannar upp för vår skull. Det är nu bilden av hans beröring som saknas, inte själva beröringen för efter drygt två månader kan jag inte helt minnas hur det var längre. Som regn som spolar bort den andres spår, så försvinner vi sakta.
Skapas inte fler spår, nya avtryck så är vi snart ersatta av bilder, inte mer.
Andra konkreta saker är lättare att greppa. Att P är rakad på magen & nu saknar både livmoder & äggledare & i sitt nyopererade tillstånd är mer lekfull än någonsin, att en vän vars far är döende snart gifter sig i lite brådskande ton för att få ha med fadern på brölloppet & att jag kommer att vara där; vi kommer grilla bröllopsmat över öppen eld i fjällen, att min syster är en trött trebarnsmor som jag får rå om idag om en stund ute på en ö & att jag om en vecka vaknar upp vid denna tid i ett tält, intill berg som ska bestigas.
Kommentarer
Trackback
