mellan raderna.

tummar och tår har för övrigt brutits itu och läcker ut svidande ord i ett mail. avslag ifrån vår önskan om att människor med makt kan göra undantag ifrån principer. de gör inte undantag i en verklighet av en sjuklig åtrå av riksdaler och brist på en vilja att se människan. vi kommer inte att kunna byta vår lägenhet utan är marknadsstyrda och körda. hemmet i önskeönskan var verkligt men ouppnåligt trots att inneboende hyresgäster alla var överrens och ville genomföra ett byte. ibland styr inte önskan. inte heller går det att begripa döden. friden är professorns mer än friden finns hos dem han lämnat kvar. ta emot honom misse med all respekt och kärlek du gav i vår närhet.

det finns stunder då jag inte vill annat än att packa ihop här i söder och ta med livskärleken och gandhi till de stora landskapen med de hemlighetsfulla skogarna, upp till gator som en gång var sönderskavt outhärdliga. omge oss av en relativ närhet till bergen som faktiskt finns runt hörnet – porten in till en ännu för mig alldeles för outforskad värld i detta land. jag vill vara där kostnad för ett torp för tre eller kollektiv hus för oändligt många inte ruinerar oss för alltid. jag vill kunna bjuda in mina blodsbandskusiner och familjemedlemmar, finna nya landskap i människor jag aldrig mött samtidigt som jag vill leva och dyka i mina närmaste korallvänner. i vårt kök finns alltid ekologiskt rött te och tjocksockar om någon vill låna, finns alltid en famn, ett skratt. dagar då jag längtar hem till norrland. problematiken är förstås att freden aldrig kan plocka upp sina rötter där om han en dag önskar men däremot kan han skapa sig nya. ibland kommer den, önskan om att freden ska bli erbjuden världens chans till något han drömt stort om med destination norrbotten. att han skulle finna en rusande insikt över att han behöver bo bland en hel hop norrlänningar och dona med inspirerande projekt som aldrig riktigt tar slut.

 

bakom alla dessa drabbelmeningar finns en händelse, eller rättare sagt, ett flertal incidenter. fick nyss ett chockande telefonsamtal. min far har blivit påkörd ikväll, landat på motorhuven. tack och lov utan fler skador än en mindre hjärnskakning och diverse skrapsår. det hade kunnat gå oerhört illa. att landa på huvudet i sådan fart tar livet av många och jag tackar alla spirituella liv för att döden inte tog min far. ganska chockad och tilltufsad givetvis men i livet. blir ändå lamslagen över tanken att olyckor sker så hastigt att vad som helst kan ske, närsomhelst. att bara tänka på att även min allra käraste moder blev påkörd för drygt två år sedan även hon, ger mig vassa rysningar. de har båda haft en oändlig tur och vi andra runtomkring likaså. men. tanken stör mig. att de jag älskar utan gränser och de som utan förbehåll stöttar varje steg jag tar är människor jag alldeles för sällan möter. kan på mina fingrar räkna veckorna per år och aldrig ses vi utan baktanken om att det gäller att ta vara på stunden, snart är vi åter ur varandras vardagsbilder igen. allt det här ger mig liggsår i huvudet. å andra sidan är jag uppe i något viktigt nu. här. i skåneland där både jag och freden skapar liv omkring oss, investerar i kunskap och nya relationer. jag vill aldrig leva utan närheten till ett öppet homo/bi/trans samhälle med klubbar där rakade kvinns tar plats och hånglar med de sina och gudrun schyman liknande män spelar på en feminitet som är mer feminin än hos någon levande kvinna. jag vill dricka vatten och dansa nyktert medan en veganfika just lagt sig tillrätta i magen. jag vill aldrig upphöra att sitta i ett klassrum och lyssna till tiina rosenbergs humoristiska allvar eller sluta smaka salt efter ett bad i havet. life is like walking on a wire in a cirkus som counting crows träffsäkert sjunger. jag riktar uppmärksamheten mot att jag trots allt befinner mig på tåget mot norrland om ett par veckor. innan dess ska närvaron cementeras här. i skrivande ögonblick värker kroppen av all yoga jag utsätter den för. det är ingen underdrift att säga att jag ge rmig själv fem dagar yoga i veckan och att jag älskar det även om den tar all min lediga tid. min tid ÄR yoga. yoga är inte tid utan liv. av min moder har jag fått kanske världens finaste julklapp i förskott. en yogaworkshop med en väl omtalad och känd yogamästare vid namn jason winn. från nio på morgon till fyra på eftermiddagen ska vi stretcha kroppar och sinnen nu både lördag och söndag. jag kommer att leva i mjuka kläder och med svetten som lockar i nacken. jag anar att det blir en ny omtumlande resa.

 

plötsligt s k e r det. alla bitar faller på plats i min bild över vad jag söker för en lägenhet, för fristad, rötternas fästning. jag och freden har under en bra tid sökt ett annat boende. vi vill lämna vår mysiga och nuvarande boning som visserligen ger oss ro men som alltmer börjar klia, iallfall under mina fötter. för litet, jag behöver andas. mina krav är dock enorma och bilden jag skapat av hur the h o m e ska se ut har nästan förvandlats till en orealitisk tanke. trodde jag. igår förverkligades tanken och jag kom in i en lägenhet med allt jag vill ha. lusten att ta av sig skorna och slå sig ned där och alltid stanna kvar var stark, nästan djurisk. allt var rätt och inga beskrivningar behöver göras. när vi sedan gick ifrån visningen förvandlades känslan av upprymdhet till maktlöshet med sur eftersmak. hur ska allt kunna gå vägen nu? det är mycket som ska till för att vi ens ska närma oss möjligheten att få flytta in just där. allt måste passa ihop nu och pusslet jag ser är ett myller av oigenomträngligt snår. ska försöka tänka coelho, tänka yogaandning, att allt kommer att komma till oss på det bästa sättet. bara vi tror kan vi förvandla en öken, förinta att snår.
jag hoppas på detta mer än jag hoppats på något annat på en oehörd lång tid. önskar oss all lycka för detta, att snåret blir en öppning, blir vägen hem.

låter ett kinesiskt te värma upp inifrån. ett te som har torkats över brinnande tallvirke för att få sin rökta karaktär, en smak som får mig att längta eld i skogen mer än någonsin. detta lapsang behövs efter en tur i höstvintriga vindar med en motstridig hund bredvid cykeln på väg hem ifrån många timmars arbete om hur world social forum framställs i media. hemma i erikas vardagsrum har tankar flödat. mania har legat på en grön soffa i sammet läsandes sin bok, två hundar har samsats med söndertuggade leksaker och jag, erika och lo har svurit över marknadshyror och över sverigedemokraterna. svurit över poliser i allmänhet och malmöpolisen i synnerhet. vi har talat gott om att arbeta partipolitiskt obundet i politiserade kamper och alla har definitivt talat gott om mina hemmabakade vegankakor. med trött sinne, nöjt konstaterande att vi ligger gott till i skolans värld gled jag och mania ut i vindvärlden. vi nördade loss på gatan med djupa, interna yogaanalyser och noterade att människor i överlag är intresserade men också lite fundersamma över vad yoga är, att många idrottsutövare med stor sannolikhet inte räknar in yoga som en ansträngande träningsform. om så är fallet, är dessa antaganden om yogan som något lättvindligt felaktigt. sedan behöver alla givetvis inte erkänna det spirituella med yogans meditativa fokusering men jag gissar att många fler, än alla dagens yogis/yoginis skulle må bra av att sträcka ut och frigöra många, ibland höst omedvetna, tankar som fastnat i olika kroppsdelar. igårkväll fick jag en oerhört stark och inspirerande tid i yogasalen. joshua, en av mina lärare -och inspiratörer gav mig vägledning i min ustrasana – the camel pose. med hans röst som guide fick han min att släppa medvetandet och bli ett med kroppen. denna i sin tur gled in i den mest töjbara position som jag aldrig trott var möjlig. i den svåraste av ingång och vad som i verkligheten är, en ganska invecklad pose, vaknade min energi till liv och andningen frigjordes och jag ägde styrkan och glädjen över vad kroppen är förmögen till. att Joshua blir lika glad som jag över min kropps lekfulla gräns(löshet) uppmuntrar mig till att uppleva mer, flyga högre, leva yogan in i cellerna. att upphöra att reflektera över stunden om än så för ett ögonblick och bli ett med yogan är nu min strävan, mitt fokus. innan visste jag inte vad jag eftersträvade men jag har vaknat nu. fick efteråt ett smickrande erbjudande att delta på ett avancerat och slutet yogapass där enbart yogalärarna själva utövar sin yoga gör inte min glädje mindre. jag lånar mer än gärna ut min fysiska kropp till att bändas med, för att se vad som är möjligt. hanna har alltid sagt att jag är ett yogaämne och jag måste nästan börja tro att hon har rätt. jag längtar enormt efter att sammanstråla med henne nu, att få ligga i savasana tätt intill och vara brännande medveten om den hennes – vår, närvaro.

 

när dessie skickar mig ett meddelande idag med en önskan om att den ”indiska familjen” ska förenas i jul så skriker en känsla som närmast kan liknas vid hemlängtan i mellangärdet. det tycks som att min identifiering av vad jag är och behöver inte kan förenas, aldrig lyckas uppnå balans i denna splittring, denna känsla av att aldrig riktigt kunna nå kärleken till allt på samma plats. är å ena sidan behagligt utsträckt om morgnarna vid sidan om livskamraten med morgonlugg som ostyrigt inte beter sig och med en katts lätta steg. å andra sidan slutar jag aldrig att längta hanna, längta indien.att längta indien är en symbolisk längtan av att svida av en spirituell saknad, en längtan efter enkelhet och rörelse i det oändliga.

jag förenar mig i långa perioder med en acceptans av denna splittring men ibland river de, de där klorna inuti som malla så bra har formulerat denna längtans rastlöshet. ovannämnda människa som jag försöker att lyfta upp i min tanke och har en önskan om att linda om med en mantel av hopp, löften om god ordning och en röd tråd av det skönaste flow i de motgångar som möter henne, möter honom och som har slagit rot i vår röda kattherre, vår professor, en av de katter med den allra största integritet jag någonsin mött. by the end of the night falling star is your guiding light. det finns sådant som dansar på den sköra linan, det som snubblar. det är då vi måste sträcka ut nuet och bara leva här.

 

jag dricker upp mitt lapsang och längtar efter ett just nu, närmare mål, mors stuga i norrlands granskog. önskar jag kunde föra samman oss alla där. dröder, systrar, kärlekar. jani har lagt undan en gitarr åt mig och har lovat att trots mitt bristande tålamod, lära mig ta de där ackorden jag så gärna vill behärska. inser att jag måste sträcka ut en hand och känna efter vad som är här, idag. Inte imorgon. inte heller igår utan just nu. det stavas n ä r v a r o och jag går lite snett på närvarolinan. i dagens verklighet är freden i karlskrona och gandhi ligger högljutt och drömmer under soffan, gandalf lever men på en skör tråd och jag lyssnar på robert rich – a hungry moon.

प्यार - (kärlek) och med आप को पूरे सम्मान - (all respekt till er), misse och mellon.

 

 

                          

                          

det unga hoppet håller krampaktigt kvar greppet om den ynka möjligheten att nyheten inte är annat än felaktig men faller hårt och verkligt på spikmattans sanning. jag saknar redan denna människa som under hela min uppväxt varit en stor inspirationskälla, en symbol för att ett liv med internationellt politiskt engagemang legat framför mig. han har uppmuntrat, undervisat och gett mig personligt stöd i min strävan vidare. från dess att jag som ung tonåring deltog på konferenser fick han mig att våga inta det offentliga rummet och när jag prövade mina vingar under månader i kosovo fanns han där, besökte mig och vi drack kaffe längs pristinas röriga gator.

plötsligt finns han inte längre. orättvist och alldeles för överraskande. vi är nog många som vacklar nu när vår trädstam tagits ifrån oss.

allt ljus åt dig ted. oavsett var du är nu så släpper jag dig inte som vän, som människorättsaktivist, som den sannaste medmänniska.

har åter fått tillbaka den saknade delen i det lilla kollektivet efter ett par sköna dagar på enkvinnhand.  freden tog med sig gandhi och drog till göteborg för en spelning och familjeliv på en pinne. kvar i malmö tackade jag ödmjukt nej till förslag som regnade över mig om umgänge för egentid har verkligen ett helande guldskimmer i munnen. medan freden och leo i pangaeans lost spelade lös och charmade publiken höll jag till ro med att laga het höstsoppa, flanera vid stranden och titta på film. mycket blev skrivet också. today and tomorrow möts ganska ofta. tid finns sällan i verklighetens ränder och jag ser det som en frihet att kunna parera mellan väl valda delar.
det är mycket som sker genom mentala resor nu. någon är på väg att byta stad, någon annan ordnar en fantasifull skogsfestival. en tredje ifrågasätter relationskontrakt och en fjärde törstar efter ett helt annat liv. ingenting är för mig främmande. som en pendel granskar jag varje människa och speglar mig själv och inser att min egen törst är stor men i praktiken vilande. jag ser på freden och finner min kamrat. uppskattar hans förmåga att alltid uppmana mig att ta till orda, att växa vidare, att ständigt vara i rörelsen. rörelsedefinitionen kan vara mycket. nu är den mestadels akademisk.
vill inte ha höst, vill ha någonting annat nu. vi andas tillsammans och vet att vi kan låtsas allt, bara vi själva vill. vi kan vara ett frodigt växthus av skapande krafter, ett par färgstarka raggsockor, en spännande film. ändå. mina ambitioner är nära men hösttrötta.

såg en annons på blocket häromdagen.  den lyder, direktkopierad ifrån blocket, såhär:

"Vi vill köpa en helkuperad Dobermann hane.
Hela familjen är mycket bruks intresserade så det är inte tänkt att han bara ska ligga i trädgården och slöa.
Vi erbjuder ett hem med mycket kärlek.
Gärna fina meriter föräldrarna."

jag blev vansinning över att annonspersonen söker en kuperad hund och skrev ett mail till den annonserande personen som kallar sig "jonas".  där uttryckte jag mig utförligt om hur illa jag anser om att människor [som han] stödjer detta ofantliga djurplågeri, berättade att "jonas" kanske missat att det är olagligt med kupering i sverige och att jag hoppades att han tar sig tid att tänka efter ett par år, innan han köper en kuperad hund och stödjer något förfärligt. and - there goes the starting shot. startade ett verbalt krig med denne "jonas". han skriver genast tillbaka till mig med ord som;
 "Du verkar inte insatt i hundägarskap om någon. Om du går in och tittar på de flesta kennlars hemsidor så har 90% av deras avelshundar kuperade öron och svans.[...] Jag tycker du ska sätta dig och ringa runt till alla Kennlar som har kuperade hundar och berätta vilka dåliga hundägare de är som stöder kupering av hundar eftersom de har köpt en kuperad hund eller kuperat den själv.[...] Nu lägger jag inte ner mer tid på dig, då du inte har någon koll om vad du snackar om. Hoppas inte du äger någon hund då den säkert lider av att ha en matte som dig."
"jonas" avslutar sitt mail till mig med undertecknad "En Hundförare inom polisen i Skåne."
jag blir vild i tanken och jävligt förbannad. en polis som beter sig såhär, som faktiskt stödjer djurplågeri som är olagligt i sverige. jag uppfattar hans underskrift, viljan att berätta för mig att han är polis som en makthandling, han vill på detta sätt klargöra för mig att han är polis och därför har rätt. är det här vad vi ska leva med som lagens väktare? jag ringer genast upp jordbrukvsverket och får det ytterligare fastslaget; det är olagligt att kupera hundar i sverige. däremot är det inte olagligt att föra in hundar till sverige som är kuperade i andra länder där detta är lagligt, det är inte heller förbjudet att äga en hund som är kuperad, så länge kuperandet inte skett inom landets gränser. jag mailar tillbaka till "jonas" och fastslår sanningen och ifrågasätter hur han kan anta att om jag är en ev. hundägare har en hund som får lida av "att ha en matte som mig" då jag själv har, enligt mig, god moral kring det här. hundar anses ofta vara våra bästa vänner, anser då "jonas" att det är rätt att klippa av delar av våra mänskliga kamraters kroppsdelar för skönhetens skull? min ev. hund är min sanna kamrat som jag respekterar.

det sista mailet jag får av "jonas" är ett mail fullt av utroptstecken där han påstår att han inte fastslagit att han ska köpa hundvalpen i sverige. ändå är det en valp han söker, i sverige och länkar till mig från olika svenska kennlar som föder upp dobermannvalpar till försäljning. hans sanningshalt brister rejält men tyvärr är det inte längre något jag kan göra. denna man kan hålla tyst om sitt hundköp inför sina poliskolleger och bryta mot lagen utan att någon nämnvärt rynkar pannan. hundar mister i smyg kroppsdelar och ingen hör skriken.

fäster blicken på himlen utanför. igår stod jag med erica vid havet medan solen gick ned. på andra sidan himlen tog fullmånen plats med sin förföriska kropp. idag ser rymden ut att vara dagen-efter med sin gråa framtoning, tunga regnmoln och sövande famn. för en stund sedan betraktade jag kärleken och gandhi som strövade iväg mot tåget för ett par dagar på tuhundfolkhand i göteborg. nästa gång jag strövar vidare på det sättet med gandhi kanske blir med en ryggsäck fullpackad med varma vinterkläder för en fantastiskt jultid i norrland. fyndade en tågbiljett igår och kan inte låta bli att längta. utbyter ord med min hanna som vill ta mig till indienlandet där faktiskt, underbart överraskande nog, en hel [nästan] familj kommer att sammanföras efter många år. dessie, hanna, ido [och jag].  året var 2004 då vi alla möttes och fann varandra, livet, drömmar och kärlek. vi skiljdes åt men förlorade aldrig visionerna, tankarna, varandra. nu har meningarna skapats igen och vi ska mötas. jag sörjer djupt min egen frånvaro i vår indiska sammanslutning men jag har inte kapital, inte heller ett ordentligt fokus. min familj i luleå behöver mig. jag behöver dem. saker händer, sinnet skrapas och sår bildas, vi är varandras rötter och plåster. det är svårt att välja. kan inte heller göra det.

skriver vidare om hur kvinnor framställs som funderar på eller har genomgått en/flera aborter. det är tacksamt att vila fokus på skolan där jag trivs, där dagar finns på schema, där jag stimuleras och får ventilera. ikväll väntar mania och äppelpaj, vårt vänskapsmys i soffan med katter i närheten. en film, en nära förening, en väldesignad idé.

avslutar med ett ögonblick häromdagen i en störtskön queeranda med veganska chokladbollar hos marlene och gudmar. merci.

               

det var en råkall men samtidigt överväldigande varm upplevelse att stå på gustav adolfs torg i lördags. tillsammans med 144 andra kvinnor i varierande åldrar sminkade, som om vi vore missshandlade. aktionen var ett konstprojekt av konstären elin lundgren. för övrigt, en helt fantastisk quinna med stort Q. med tanke på verklighetens siffror som skickar ut alarmerande siffror om den ökade kvinnomisshandeln. Enligt uppgifter anmäldes i år 27.000 fall av våld mot kvinnor och i malmö är anmälningar av våldtäkt nu fler än någonsin tidigare. fler anmäler men fler är också de som råkar ut för dessa övergrepp i vårt kära jämställda svearike. Lundgren ville lyfta fram problematiken med kvinnovåldet och uppmana människor till att se och reflektera, att göra det svårare att vika undan blicken för de sönderslagna kvinns de flesta av oss någon gång har sett men inte velat se, inte vetat hur vi ska bemöta. därför stod vi nu på malmös mest välbesökta torg och fick mer reaktioner och större publik än någon trott. reaktionerna var många och starka. en del blev stressade och ville därifrån, någon trodde att det var på riktigt och uppmanade en av statisterna att "lämna den man som gjort henne så illa." kraftigast var nog reaktionerna av de gamla kvinnsen, de som levt under förhållanden där misshandel ansetts var en privat familjeangelägenhet utan rätt till anmälan, kvinns som levt under slag som om det vore en acceptabel vardag. de gick fram till lundgren, tackade och grät. äntligen talar vi om det, menade de. tack för dig elin lundgren som gjorde det här möjligt. nedan, bilder ifrån konstinstallationen.

morgonstund med frost i lund. det är höst under huden och jag längtar plötsligt oerhört efter pia och alla hennes fantastiska ekologiska tjockt virkade sjalar. jag vill vira om mig hela pia och påminnas om att det är hennes ena dreads jag adopterat in bland alla mina. jag vill sitta alldeles för nära månen och låta mig sköljas till och med dränkas av hennes stora ord och personliga sfär. jag vill vara höst med mina vänner. de som finns runt hörnet och de som bor bortom landets gränser, jag vill tänka ut det här landet till att vara allas vårt gemensamma höstparadis. i skolan talar vi om klassbegrepp. en vän talar om hur hon som barn fondsparade, hon talar aktieobligationer lika naturligt som jag inte har någon aning om vad det egentligen innebär. jag talar hellre om den kärlek jag fick och långa åkturer i en släde dragen av min mor på långfärdskidor över en gnistrande is. jag upplever att klass finns i oss och överallt omkring. det talas om den turbulenta ekonomiska krisen men jag ägnar mig inte åt sådana funderingar. hellre går jag på en föreläsning med fanny ambjörnsson. hon talar om det projekt om queer som är i startgroparna och jag är lyrisk över att få vara en del av en nytänkande forskningsvärld. jag och alex med sin gudrun schymanröst konstaterar att det är ögongodis att kunna vila ögonen på både ambjörnsson, rosenberg och olovsdotter lööv på samma gång. under samma ögon- och själagodiskväll får jag uppleva en tidsresa. möter en kvinna som en gång var mig under huden, vi somnade ihop och skrattade när vi vaknade. vi var nog inte äldre än fjorton-femton år och hon var en av mina bästa vänner men någonting hände och vi gick väl sönder som tonåringar ibland gör. nästan tio år har gått och plötsligt möts vi igen på samma spelhalva och vi lyfter fram löften om en fika med en ordentligt uppdatering. jag börjar tro att hon är viktig för mig igen och jag hoppas att våra ord inte bara är meningslösheter. människor ska mötas och jag är glad över mania som fallit in bland de mina. att hon dessutom tagit sig an två hemlösa katter visar bara ytterligare på att  vi delar tron på att inte föda upp fler djur men ta vara på de som är. frågan är vem som är fri? är en fri katt idag verkligen en fri själ? jag anar att saker inte är så lättbegripliga. samhällets utformning med gators utbredning i takt med att mäniska och djur under många år levt side by side har även (om)format vad frihet är när individer talar. en katt kanske ibland faktiskt också vill leva med människor. det är inte endast en hierarkisk ording med mänskligt förtryck över djuren. så länge livet tillsammans är respektfullt och med plats för individer att vara vad de i grunden föds till.

vaknar upp efter en arbetstyngdhelg och konstaterar att mitt "indienkonto" fyllts på litegrann. åter igen är jag tillbaka i visioner där riksdaler är förvandlade till inget annat än biljetter  som leder mig vidare, som tar av mig skorna, återförenar mig med landet som är så långt borta, så annorlunda, så vridet men samtidigt alldeles självklart givet och naturligt. en enkhelhel inför livet. en plats som inte behöver betyda förverkligade drömmar för andra, inte nödvändigtvis för flera av de miljoner människor som faktiskt lever där. jag förväntar mig det inte heller. vet att jag har en priviligerad kostym på mig från västerlandet som gör att jag aldrig kan bli en del av grunden, födelsen där. däremot har jag möjligheten att möta systrar och bröder, kor och pytonormar, bufflar, hundar och amöbor. tillsammans kan vi skapa ett vardagligt liv, ett sorts variant av livet och förståelse mellan flera världar. skapa egna koder och språk för att begripa varandra. när jag vaknade idag fanns hon där bredvid mig, vaknade med henne i mig och vi drack kärlekens nypressade juice tillsammans alla tre. står inte ut en minut till utan, dig tänker jag och inser att " a soul can travel trough distance in less than a second" och det kan en röst också. därför ringer jag henne min syster i indienlandet och får förverkliga oss tillsammans en stund och fyller oss båda med kärlek och löften. en dag är vår dag. så. till sanningen att indien är min, är vår hemlängtan.

livet har sådana kontraster. från visioner om barfotaliv till färdigskrivna tentor. lämnade in tentan i torsdags och förde yogatidskussioner med rosenberg. regnvatten föll ifrån mina kläder som resultat av cykelturen genom skånelandets färd mellan malmö och lund. ytterligare resultat av hurtighetsaktörens verk gjorde sig påmind i ett bultande knä och jag förstod nästan genast att en skada åter var väckt och friheten begränsad. ett par timmar senare var jag undersökt och hela mitt levande människoväsen kände sig receptbelagd. frustrationen total då den fysiska arbetarlusten insåg sin begränsning, sitt nya kall att vara i vila. att dessutom få vetskap om att min mor förlorar en syster och jag min moster i sjukdomens fördjävliga klor gjorde kvällen till ett helvetsgap. studietiden är förvisso något som kräver mycket men även det som ger. upplevde min första sittning i fredagskväll. skålade i kvinnokamp och stod på stolar och vrålade. "upp till kamp mot patriarkatet, sista striden är här. sexisters huven på faten och deras kulor är våra gevär [...]"  vi höjde våra armar, visade våra mänskligt behårade armhålor, avnjöt kikärtsbiffar med vegansk bearnisesås och var så galet sammansvetsade. jag älskade min klass både där och då men även idag och imorgon. vi kanske är lite väl förbannade ibland, kanske också på tok för radikala men det är just det vi behöver få vara och vi tänker inte be om ursäkt för det. "mot en jämlik värld ska vi tillsammans vandra och vi bestämmer själva vart vi ska [...]"

veckan skall nu fyllas med allt ifrån hundfostran till föreläsning med ambjörnsson, från kaffemissbruk till performance med "back in babys arms", en konstinstallation som jag ska delta i, vars syfte är att lyfta fram problem med det ökade våldet mot kvinnor.



                         

sitter här och försöker klargöra vad queerbegreppet egentligen innebär i både teori och praktik. det känns som atlanten. de som lever i djupen äro många och intressanta. de visar sig ständigt fortplanta sig och blir till mängden fler, i definitioner allt mer obegripliga. i min strävan efter att analysera queer växer intresset och min svaghet att sammanfatta och konkretisera ideér visar sig från sin tydliga sida. skulle hellre skriva en hel bok än två välskrivna och snyggt avgränsade sidor. kommer att befinna mig i hemmets vrå under några dagar nu. brottas med arbetarklasskvinnors klassdefinitioner och identiteter, stånga tankarna vidare rörande maskulinitetsrelationer. allt det här faller mig så väl i smaken. nu handlar det bara om att finna fokus. det är mycket som rör sig runtomkring. allt ifrån att fantastiska vänner varit på besök [mer ingående update utlovas vid senare tillfälle] till att jag börjat utforska vägen mellan malmö och lund på cykel. cafe med djupdyk i mania och arbete på kvällarna. jag och kärleken delar mellan dessa sanningar vår verklighet formad av lätt tillgänglig kommunikation, stark energi och ifrån min sida, sann övertygelse om att leva nära den rätta.

jag har också dragit igång ett projekt. i början på veckan fick jag reda på vad som sker med gamla hamstrar på djuraffärer. they just kill them all. mitt feministiska hjärta vrålar. hade det här handlat om mänskliga kvinnor som tvingats agera föderskor till dödens rand så hade fler reagerat. nu händer mest ingenting. det här handlar om hamsterhonor som inte längre är produktiva. inga barn, inget liv. det är inte okej. jag beslutade mig raskt för att starta upp ett räddningsuppdrag och vi är numera ålderdsomshem åt en mycket fin bigmama gandalf hamster. hon tycks vara lite förvånad men mår bra här. räddad ifrån döden i sista stund. här har hon ett litet tag kvar förhopningsvis att bara få vara gammal pensionär, ätandes äpple och frossande i välbehag.

nu måste jag fokusera inåt, finna queerandans kärna. hoppas att få återse en mycket speciell vän också. snart. en aktivisthelg med månlivet. här nedan.
vår nya kollektivvän.

                    

är inne i ett skönt flöde av steg under morgonpromenaden med gandhi då jag rycks upp ur dvalan av någons gråt. framför mig utspelar sig en mindre scen. en pojke i upplösningstillstånd med översvämmande niagara ur ögonen. ett par andra pojkar en bit ifrån, betydligt säkrare i kragen. en äldre man, en flickas far står upprörd mellan dessa pojkar och uppmanar dem att berätta vad som just inträffat. -" vi sa att han är en bögjävel", säger en av de tuffa pojkarna med hånflin, som om han inte själv begriper att det inte är ett rent spel han just nu är med om att skapa. -"för han är ju det, fortsätter pojken. "en bög altså!" pojken med de stora blå oceanögonen springer plötsligt iväg och scenen förändras då fadern beordrar de mobbande pojkarna att hämta tillbaka den utsatte som är på väg att fly fältet. de måste hämta tillbaka honom och be om ursäkt. jag hör inte mer. gandhi begriper inte denna utnötta diskriminering och missbukade ordval. hon är en hund som tycks vara rätt ointresserad av genuskontrakt som är förankrat i samhället. vi vandrar vidare och jag tillåter mig att vara en butterkaka. upprörande att ordet "bög" fortfarande missbrukas på detta sätt när det ibland känns som att arbetet med att skapa ett mer tolerant samhälle går ganska bra. vart har dessa pojkar med ordmissbruket fått allt ifrån? är det så att många människor beter sig "moget" om dagarna när det alltid finns en risk att någon ser om du tar av dig den "förstående masken" som öppensinnat påstår att all kärlek är bra kärlek. that it is one love. uppstyrt och utan någon egentlig förankring till verkligheten, till vardagshandlingar skapar vi tolerans men hur är det egentligen bakom masker och stängda dörrar? hur öppna är svenska folket? som kärleken säger i en dikt;  " vill vi verkligen ha bög med barn?".

hängde lös med min klasskamrat casper på en second hand tour igårförmiddag. han menar verkligen att allt handlar om "one love". " heterosexuella är alltför konstruerade in i tvåsamhetens godkända ramverk" anser han. "kärlek är bra så låt den flöda. var kär i en, två eller fyra människor. men avstå inte ifrån att våga falla för fler än det motsatta könet. varför stänga ute möjligheterna att den rätta människan för just dig kanske har en mutta som du? är det så att en av orsakerna till att alltför många inte träffar rätt kärlek i livet är just det att alldeles för många människor som vill definieras som bisexuella trots allt väljer en av motsatt kön i slutändan för att det är enklare, mer acceptabelt?" han har några poänger casper och jag ser på min egen umgängeskrets och funderar vidare hur det kommer sig att jag mött så få homosexuella/öppet bisexuella under åren trots att vi anser oss vara öppna, alternativa, äventyrssökande. hur många av oss drömmer om mer sexuella bravader med samma kön? hur många har drömt men aldrig vågat forska vidare?

jag spenderade hela dagen i lund bland mina kamrater. hade programträff och blev maxad på inspirationsskalan. samtalade med en kvinna som redan läst mitt program och nu läser ytterligare två år. hon har bestämt sig för att hon vill arbeta med biståndspolitk med fokus på genusfrågor. detta, inom FN. för att komma dit krävs en master, vilket innebär ytterligare två år efter de inplanerade tre åren för en kandidat. jag hör hennes ord och förstår genast hur nära hennes egen dröm jag står. håller allt öppet nu. ska börja med att spana efter en bra praktikplats. hjärtat skriker efter indien. taktiska drag efter en plats i stockholm. är tacksam över att inga beslut behöver fattas än på länge. ska fortsätta andra resor. svettiga färder in i ledernas djupt bändande förmåga. har anmält mig till att utföra karmaarbete på yogastudion. arbetar för gratis yoga flera dagar i veckan. ska möta upp med manja och vår vän alexander för dagens yogautmaning snart. en bra start på en eftermiddag som ska formas vidare med ölande och för min del troligen dans på en alternativ HBT klubb. andra vänner och min kärlek satsar på detektivbyrån som spelar men jag behöver kroppsarbete och trötta fötter. har skaffat mig ett jobb som kommer att stjäla helgen ifrån mig men vad är jag inte annat än en slav för riksdaler ibland.

gandhi har det bra som får allt serverat och fräckt väcker oss om morgnarna med en varmt tunga.

                     

håller uppe fasaden, ler ur djupet och lyckoönskar ur min rot. gråter. när vi lägger på. älskar så gränslöst. mitt halva jag reser till indien nu, till sin kärlek för landet, människor, äventyrets alla spänningar. rör sig vidare för att leva sin dröm. tänt en rökelse för henne här, för de tider vi spenderat tillsammans i det land som erövrat våra sinnen så. spelar en skiva med lakshmi shankar som får symbolisera möjligheternas riviga lust som för de sökande vidare, ständigt på jakt efter förverkligande av sig själv genom alla sanningar som finns där. spontantitetens moder. att följa känslan ger meningar som sannerligen betyder något oerhört. jag har en oas av förväntan i fingrarna för henne och det som väntar nu. lycka till syster.

yogan är tillbaka igen. har aldrig någonsin varit borta egentligen men vi hade en mindre paus, en parantes medan jag strukturerat upp min omgivning. utvövar yoga tillsammans med en nyfunnen vän i manja. hon hade kunnat vara en naturlig del av min kollektiva familjekonstallation av eget utvalt folk sedan tidigare. spenderade en fredagskväll hos henne med vegansk suchi och festligheter i kollektivet där språket var av den sort jag förstår. tillbringade timmar på balkongen där alla möjliga historier uppenbarade sig. när jag sträckte ut en hand föll en friskt nattregn och det var mitt tecken för verkligheten. to be home. det tycks plötsligt öppna sig en hel värld av olika resor här och jag dricker dem törstigt. många samtal med petcher från san fransisco lämnade kärnor av inspiration som glöder vidare, idéer om upplysning och dramatik. kvällen var sval och sikten relativt klar. cyklade hem med gladyrsel.vaknade ordentligt på lördag förmiddag under repetitioner av "jösses flickor och återkomsten". satt tillsammans med ytterligare en nyvunnen vän i linn och formligen stornjöt av att beskåda mästerverk till aktörer. att sedan lyssna till "åh å å tjejer, vi måste höja våra röster för att höras.." kastas ut över publiken av en kvinna med hes whiskeyröst gjorde inte min eufori mindre. folk dyrkar idoler, jag trånar för teateromgivning. dunkla djup, dramatik, röda stora tyger och bara fötter mot slitet trägolv. yesterday and tomorrow knyts samman och jag ser mig sitta i en mörk salong i kosovo rökandes cigaretter och skriva på en avhandling medan mina albanska vänner flitigt repeterade. jag vill ha mer teater i mitt liv och mer än gärna med feministiska perspektiv. lördagen fortsatte senare i sälskap av kärleken, marlene och gudmar, drickandes kaffe och surpla tankar för varandra. jag hade en röd tråd av bakissmak under huden hela dagen och var nöjd över att ligga avklädd i solen med manja och marlene på söndag förmiddag och bli renad och pigg igen. timmar med bastubad, havsbad och genusklarhet. blev glatt överraskad ett par timmar senare när en vän som lämnat malmö återvänt över en helg. hängde lös och låtsades leva sommarliv på en brygga i sälskap av riktigt goda kamrater.

it is spinning. det går tid i trådar, det sker så mycket att praktiska ting lämnas till sitt eget öde och jag glider med och försöker greppa allt omkring mig. igår kalasade gudmar igenom sin födelsedag tillsammans med oss. yogatid imorse kommer snart att förvandlas till ett tåg som för mig till lund. samvaro med alternativa aktivister och livsstilsförespråkare av alla möjliga slag med vänstefokusering. kärleken agerar lärare i poesi men vi hinner inte riktigt ses och greppa varandra för allt liksom vrider sig snabbt nu, lekfullt och generöst erbjuder dagarna aktion. ändå. vad är mer verkligt än att se bilden för sitt inre av dem vi älskar allra mest? någon undervisar, en annan befinner sig på en flygplats. en tredje rensar en låda.

var på social-och beteendevetenskapliga biblioteket idag. vi hade biblioteksundervisning, något som egentligen inte var mer komplicerat än en rundtur för att komma till rätta på denna plats som säkerligen kommer att få många av mina framtida timmar. är nästan löjligt salig över miljöer som innefattar mängder av nedskrivna historier, vetenskapliga rön och dagliga tidskrifter. älskar att vara omgiven av allt författande och inse att det inte finns en chans att jag hinner sluka allt detta, inte någonsin. kontroll över raka rader men ändå är alla dessa böcker mig övermäktiga. inte sällan som en  balans infinner. stod där idag och betraktade min danske klasskamrat som är vacker som en nyskördad. rena ordnade drag skapade med noga eftertanke. en intressant kamrat som nu inte hade sin fysiska kropp i chackmatt. han höll som bäst på att välta ned en gigantisk tavla som hängde ovanför honom när lyckades hindra hundra års olycka att drabba honom och istället brast ut i en fnissande attack samtidigt som han blickade runt omkring sig med rådjursögonen. jag log, sjöng inombords och trummade ceremonellt i tanken. no more machoman under min studietid, inte i mitt klassrum, i min egenvalda akademiska sfär. har alltför många dåliga kort jag skulle kunna presentera ifrån tidigare studieår, normativa exempel på hur män utan vidare  axlat rollen som klassens standup komiker, dragandes med dåliga skämt ingen vill höra, män som låtit och tagit plats kanske bara av ren konstruerad vana. någon hade nog gärna brustit ut i brölande stök över en tavla på glid. nu får jag inte misstolkas här. vänligen, tag gärna plats mina bröder och systrar men för helvete, gör det med mer självdistans.

nu. första gången som jag inte kan kasta blicken över någon som har det där sättet att överlägset nonchalant tag platsen just före den där lite mindre tjejen. jag har helt enkelt att göra med ett gäng enormt sköna människor nu. vi behöver inte slåss med armbågar för att finnas. vi vet att vi finns, det räcker. igår hade vi en avslappnat fest med genusföreningen och jag var tacksam över att möta folk som talar samma språk, där inga ursäkter för vissa argsinta feministiska utlägg överhuvudtaget behövs. jag hade med mig goda energier under kvällen. hade mött min marlene, nyfunnen och underbart vunnen vän ifrån malmö i våras. vi sågs nu över en kaffe där vi sökte efter kärnan till bönan. as usual. dessvärre fick jag besked att min måne inte kunde komma hit med sina armar och linda dem kring mina på grund av ett krasselövergrepp. hon fick stanna kvar i sin lya med kurerande inslag och nu får jag sakna henne denna afton när hon kunde varit här. men. månliv. du är alltid välkommen igen. anytime.

nu ska jag tända en pujha. sända rökelsens ande till en bekant som jag precis fick veta, har lämnat jorden. förbannat sorgligt när unga människor försvinner så. kärlek til dig. dessutom. den allra starkaste doftslinga till norrland och mina vänner och till familjen, de som behöver den allra mest, just nu. tänker på dig lilla sköra. du är roten i dig själv.

 

por favor da me lo. kunskapen, de där maktverktygen jag vill använda. sedan. dagens föreläsning om feministiska teorier läggs fram likt ett bord med mina absoluta favoritfrukter och hon som bjuder på dessa godsaker är träffsäker i sina ordval, ödmjuk men övertygande. me encantan. ge mig mer. diskussionerna sedan bland klasskamraterna, om normbrytande klubbliv, någons öppenhet för sin egen homosexuella framtoning och vart det leder honom, livet i största allmänhet en dag som den här då diskussioners visioner har högt i tak. kanske inget alls. vi planerar second hand vandringar och fest med genusföreningen. jag väljer nation med feministisk, socialistisk och antirastisk anda och får en bra känsla av väggar målade i mörkt rött och anmäler mig utan vidare till att arbeta där i ett kvinnocafé utan separatistisk mening. har en upplevelse av livet jag vagt minns av bergodalbaneliv och jag hoppas på bergstrapatser.

bokade en resa till göteborg idag. glad över en framtida rörelse åt det hållet med planering av vipassana retreat, en tio dagars meditation. dessförinnan får jag dock öppna min famn för månlivet som anländer till mig redan på torsdag. hon äger nyckeln till mitt leende alla dagar. fantastiskt med kvalitétsliv med en av de allra godaste livskamrater.

det är intressant hur fort sinnet vrider sig åt olika håll ibland. satt på biblioteket och formligen sög in information om homosexualitetsforskningens historia igår. plötsligt förstod jag att katten närvarade. höjde blicken ur boken just då jag ser att en mycket liten kontur långt borta närmar sig utanför bibliotekets fönster. vissa saker vet kvinn bara. att en gammal vän närvarar på ett sådant vis är ett av de tillfällen då hon inser att en del relationer aldrig fullkomligt bleknar. jag har ett rökelseindränkt hår och är på en plats med hatten på hyllan, kärleken i handen och hunden aldrig långt borta.

försöker skaka den av mig, manteln, men det går inte riktigt som jag tänkt mig. denna tyngd bestående av saknad efter de mina. en törstig upplevelse av att vara utan det livsnödvändiga samtidigt som jag tar förnuftet stadigt i nävarna. intalar mig att jag faktiskt uppskattar och beundrar mina nära av denna anledning som nu får mig att tillfälligt halta fram. de har alla denna drivkraft framåt, viljan att förändra någonting, att vara inspiratörer på olika sätt. en del inte mer än att vara bortom förväntade sociala beteenden men alla gör de någonting genom aktiva val. de lever och känner i rörelsen. det är dessa aktiva livsval som ständigt placerar oss utspridda över geografiska avstånd, de avstånd jag på så vid både förbannar och uppskattar. vi är alla möjligheters kärnor. saknaden gör att jag har svårt att lokalisera mig, att återanpassa mig till det här livet nära stranden men bortom er. måste få tid att förankra mig själv igen innan jag lyfter luren och låter rösterna nå varandras igen. känns som att jag kanske går upp i limningarna annars, förlorar siktet och blir en enda röra av trotsighet som inte vill annat än återförenas genast.

resan in i genusvetenskapens alla ifrågasättande vrår påbörjades i fredags. att penda med tåg varje gång känns på sätt och vis befriande. är det något jag är bra på så är det att resa och inte stanna upp i utan istället passera genom landskap. det kändes bra att åter igen tillhöra en klassklista. oavsett vilka vi alla är så har vi en gemensam nämnare, grundförutsättningen för att livet ska levas ordentligt genom rättvisa. vi är där för att nå verktyg till ifrågasättande. att dessutom bli undervisad av människor som tiina rosenberg och jens rydström är för mig den starkare inspiration. låt allvaret börja nu. jag är beredd. på tisdag har vi den första föreläsningen och jag längtar verkligen. fyller jag upp tomrum med kunskap så hoppas jag att lätthet inför annat kommer rinnande som en bokbeställning. det är något värt att lägga vikt vid, hur en del människor har förmågan att lyfta fram de egenskaper hos en själv som kvinn finner vara närmast det sanna jaget och hur en ström av dessa egenskaper sedan formar den mest ärliga livsstilen.
jag längtar efter er.

en ny blogg, en ny tid, ett fortsatta spinnande.

valet att spendera hela sommaren i norrland, nära skapelsens rot, där kontraster mellan höga berg och svindlande djupa dalar är påfallande under huden, var ett beslut som nu med facit i hand var högvinsten i livkonst. tidlösa dagar med nära goda vänner och nytillkomna bröder och systrar. yogaliv som plötsligt bjöd upp till dans på ett framdukat bord där tillgång till egen studio och fantastiskt duktiga lärare var mina. bastubad på riktigt eldigt vis och körsbärstårta till frukost dagen efter ett midsommarfirande med dans iklädd myntbäte bland älskade kamrater. eldar har brunnit och sinnet har inspirerats. aldrig förr har drömmen om det framtida kollektivet varit starkare än under denna sommars intensiva leverne. har lyckats med konsten att leva för varje dag och med styrka i stegen färga mig själv, leva genom och för mina egna steg. med ömhet i blick konstaterat att familjen är min motor som så många gånger förr och vikten av att i alla tänkbara situationer vara där, fånga upp en hand och locka till närvaro.

avslutade sommaren med en välbehövd meditativ fjälltur där vi vandrade flera mil varje dag och trodde att kropparna inte hade några gränser. i kombination med hanna och olle var möjligheterna många. konstaterade flertalet gånger att vi minsann var ena riktiga kap på alla möjliga sätt. försökte bestiga kebnekaises topp i snöstorm. mitt prestationskåta sinne fick sig en vass törn då jag insåg allvaret i min höjdskräck då jag för ett par minuter verkligen trodde att jag skulle tappa greppet från det glaciärparti jag klättrare fram längs. att inte heller kunna vara förmögen att bestiga sveriges högsta bergstopp i snöyran och vara tvungen att vända om då vi bara nått 1800 meter var en förlust. breath människa. "det är vägen dit som är mödan värd". nåväl. fjällvärlden på marknivå omgiven av berg var skönhet och renande visioner och att vandra och låta meningar bara flöda förbi likt vattenfallen vi passerade gjorde underverk. rensande ur hårddisken som hanna uttryckte det, plats för nytt. lämnade så lappland med löften om en nystartad tradition av bergsliv och vandring.

lämnade slutligen norrland med skavande avskedsångest men med en styrka skapad av gemenskap och vänskapseuforiska tankar. vi måste alla bygga vidare på våra trädgrenar för att sedan kunna slingra dem alla samman igen. med ett hastigt stopp i göteborg, i famn på min månkvinna i blåvalsnästet, bar det vidare mot söderns slutstation, malmö. skönt att vara hemma igen. många samtal i sommar har handlat om friheten över att avmaterialisera sig men jag måste erkänna att det just är att komma tillbaka till detta malmöhem med våra materiella ting som får mig att känna den där känslan över att vara hemma. wherever I lay my hat is home. en märklig relation till prylar. jag började med att måla om köket, färglägger väggar för att rota ner mig själv här igen. resultatet blev jordnära. det blir bättre för varje dag att vara här nu. fredrik skapar tavlor med färg, jag fotar och formar och vi nakenbadar på natten. snart står jag vid tröskeln inför det kommande 3:åriga akademiska snåret av genusstuderande och jag anar att utgången blir skarp.