diffusa konturer kvar av något kvinn trodde var mer bestående. livet hos vissa.
det unga hoppet håller krampaktigt kvar greppet om den ynka möjligheten att nyheten inte är annat än felaktig men faller hårt och verkligt på spikmattans sanning. jag saknar redan denna människa som under hela min uppväxt varit en stor inspirationskälla, en symbol för att ett liv med internationellt politiskt engagemang legat framför mig. han har uppmuntrat, undervisat och gett mig personligt stöd i min strävan vidare. från dess att jag som ung tonåring deltog på konferenser fick han mig att våga inta det offentliga rummet och när jag prövade mina vingar under månader i kosovo fanns han där, besökte mig och vi drack kaffe längs pristinas röriga gator.
plötsligt finns han inte längre. orättvist och alldeles för överraskande. vi är nog många som vacklar nu när vår trädstam tagits ifrån oss.
allt ljus åt dig ted. oavsett var du är nu så släpper jag dig inte som vän, som människorättsaktivist, som den sannaste medmänniska.
dessa förluster i livet, de blir liksom inte lättare att hantera ju fler gånger man upplever dem.
