mellan raderna.

låter ett kinesiskt te värma upp inifrån. ett te som har torkats över brinnande tallvirke för att få sin rökta karaktär, en smak som får mig att längta eld i skogen mer än någonsin. detta lapsang behövs efter en tur i höstvintriga vindar med en motstridig hund bredvid cykeln på väg hem ifrån många timmars arbete om hur world social forum framställs i media. hemma i erikas vardagsrum har tankar flödat. mania har legat på en grön soffa i sammet läsandes sin bok, två hundar har samsats med söndertuggade leksaker och jag, erika och lo har svurit över marknadshyror och över sverigedemokraterna. svurit över poliser i allmänhet och malmöpolisen i synnerhet. vi har talat gott om att arbeta partipolitiskt obundet i politiserade kamper och alla har definitivt talat gott om mina hemmabakade vegankakor. med trött sinne, nöjt konstaterande att vi ligger gott till i skolans värld gled jag och mania ut i vindvärlden. vi nördade loss på gatan med djupa, interna yogaanalyser och noterade att människor i överlag är intresserade men också lite fundersamma över vad yoga är, att många idrottsutövare med stor sannolikhet inte räknar in yoga som en ansträngande träningsform. om så är fallet, är dessa antaganden om yogan som något lättvindligt felaktigt. sedan behöver alla givetvis inte erkänna det spirituella med yogans meditativa fokusering men jag gissar att många fler, än alla dagens yogis/yoginis skulle må bra av att sträcka ut och frigöra många, ibland höst omedvetna, tankar som fastnat i olika kroppsdelar. igårkväll fick jag en oerhört stark och inspirerande tid i yogasalen. joshua, en av mina lärare -och inspiratörer gav mig vägledning i min ustrasana – the camel pose. med hans röst som guide fick han min att släppa medvetandet och bli ett med kroppen. denna i sin tur gled in i den mest töjbara position som jag aldrig trott var möjlig. i den svåraste av ingång och vad som i verkligheten är, en ganska invecklad pose, vaknade min energi till liv och andningen frigjordes och jag ägde styrkan och glädjen över vad kroppen är förmögen till. att Joshua blir lika glad som jag över min kropps lekfulla gräns(löshet) uppmuntrar mig till att uppleva mer, flyga högre, leva yogan in i cellerna. att upphöra att reflektera över stunden om än så för ett ögonblick och bli ett med yogan är nu min strävan, mitt fokus. innan visste jag inte vad jag eftersträvade men jag har vaknat nu. fick efteråt ett smickrande erbjudande att delta på ett avancerat och slutet yogapass där enbart yogalärarna själva utövar sin yoga gör inte min glädje mindre. jag lånar mer än gärna ut min fysiska kropp till att bändas med, för att se vad som är möjligt. hanna har alltid sagt att jag är ett yogaämne och jag måste nästan börja tro att hon har rätt. jag längtar enormt efter att sammanstråla med henne nu, att få ligga i savasana tätt intill och vara brännande medveten om den hennes – vår, närvaro.

när dessie skickar mig ett meddelande idag med en önskan om att den ”indiska familjen” ska förenas i jul så skriker en känsla som närmast kan liknas vid hemlängtan i mellangärdet. det tycks som att min identifiering av vad jag är och behöver inte kan förenas, aldrig lyckas uppnå balans i denna splittring, denna känsla av att aldrig riktigt kunna nå kärleken till allt på samma plats. är å ena sidan behagligt utsträckt om morgnarna vid sidan om livskamraten med morgonlugg som ostyrigt inte beter sig och med en katts lätta steg. å andra sidan slutar jag aldrig att längta hanna, längta indien.att längta indien är en symbolisk längtan av att svida av en spirituell saknad, en längtan efter enkelhet och rörelse i det oändliga.

jag förenar mig i långa perioder med en acceptans av denna splittring men ibland river de, de där klorna inuti som malla så bra har formulerat denna längtans rastlöshet. ovannämnda människa som jag försöker att lyfta upp i min tanke och har en önskan om att linda om med en mantel av hopp, löften om god ordning och en röd tråd av det skönaste flow i de motgångar som möter henne, möter honom och som har slagit rot i vår röda kattherre, vår professor, en av de katter med den allra största integritet jag någonsin mött. by the end of the night falling star is your guiding light. det finns sådant som dansar på den sköra linan, det som snubblar. det är då vi måste sträcka ut nuet och bara leva här.

jag dricker upp mitt lapsang och längtar efter ett just nu, närmare mål, mors stuga i norrlands granskog. önskar jag kunde föra samman oss alla där. dröder, systrar, kärlekar. jani har lagt undan en gitarr åt mig och har lovat att trots mitt bristande tålamod, lära mig ta de där ackorden jag så gärna vill behärska. inser att jag måste sträcka ut en hand och känna efter vad som är här, idag. Inte imorgon. inte heller igår utan just nu. det stavas n ä r v a r o och jag går lite snett på närvarolinan. i dagens verklighet är freden i karlskrona och gandhi ligger högljutt och drömmer under soffan, gandalf lever men på en skör tråd och jag lyssnar på robert rich – a hungry moon.

प्यार - (kärlek) och med आप को पूरे सम्मान - (all respekt till er), misse och mellon.