hårda ytor skrapas lätt sönder.
det finns stunder då jag inte vill annat än att packa ihop här i söder och ta med livskärleken och gandhi till de stora landskapen med de hemlighetsfulla skogarna, upp till gator som en gång var sönderskavt outhärdliga. omge oss av en relativ närhet till bergen som faktiskt finns runt hörnet – porten in till en ännu för mig alldeles för outforskad värld i detta land. jag vill vara där kostnad för ett torp för tre eller kollektiv hus för oändligt många inte ruinerar oss för alltid. jag vill kunna bjuda in mina blodsbandskusiner och familjemedlemmar, finna nya landskap i människor jag aldrig mött samtidigt som jag vill leva och dyka i mina närmaste korallvänner. i vårt kök finns alltid ekologiskt rött te och tjocksockar om någon vill låna, finns alltid en famn, ett skratt. dagar då jag längtar hem till norrland. problematiken är förstås att freden aldrig kan plocka upp sina rötter där om han en dag önskar men däremot kan han skapa sig nya. ibland kommer den, önskan om att freden ska bli erbjuden världens chans till något han drömt stort om med destination norrbotten. att han skulle finna en rusande insikt över att han behöver bo bland en hel hop norrlänningar och dona med inspirerande projekt som aldrig riktigt tar slut.
bakom alla dessa drabbelmeningar finns en händelse, eller rättare sagt, ett flertal incidenter. fick nyss ett chockande telefonsamtal. min far har blivit påkörd ikväll, landat på motorhuven. tack och lov utan fler skador än en mindre hjärnskakning och diverse skrapsår. det hade kunnat gå oerhört illa. att landa på huvudet i sådan fart tar livet av många och jag tackar alla spirituella liv för att döden inte tog min far. ganska chockad och tilltufsad givetvis men i livet. blir ändå lamslagen över tanken att olyckor sker så hastigt att vad som helst kan ske, närsomhelst. att bara tänka på att även min allra käraste moder blev påkörd för drygt två år sedan även hon, ger mig vassa rysningar. de har båda haft en oändlig tur och vi andra runtomkring likaså. men. tanken stör mig. att de jag älskar utan gränser och de som utan förbehåll stöttar varje steg jag tar är människor jag alldeles för sällan möter. kan på mina fingrar räkna veckorna per år och aldrig ses vi utan baktanken om att det gäller att ta vara på stunden, snart är vi åter ur varandras vardagsbilder igen. allt det här ger mig liggsår i huvudet. å andra sidan är jag uppe i något viktigt nu. här. i skåneland där både jag och freden skapar liv omkring oss, investerar i kunskap och nya relationer. jag vill aldrig leva utan närheten till ett öppet homo/bi/trans samhälle med klubbar där rakade kvinns tar plats och hånglar med de sina och gudrun schyman liknande män spelar på en feminitet som är mer feminin än hos någon levande kvinna. jag vill dricka vatten och dansa nyktert medan en veganfika just lagt sig tillrätta i magen. jag vill aldrig upphöra att sitta i ett klassrum och lyssna till tiina rosenbergs humoristiska allvar eller sluta smaka salt efter ett bad i havet. life is like walking on a wire in a cirkus som counting crows träffsäkert sjunger. jag riktar uppmärksamheten mot att jag trots allt befinner mig på tåget mot norrland om ett par veckor. innan dess ska närvaron cementeras här. i skrivande ögonblick värker kroppen av all yoga jag utsätter den för. det är ingen underdrift att säga att jag ge rmig själv fem dagar yoga i veckan och att jag älskar det även om den tar all min lediga tid. min tid ÄR yoga. yoga är inte tid utan liv. av min moder har jag fått kanske världens finaste julklapp i förskott. en yogaworkshop med en väl omtalad och känd yogamästare vid namn jason winn. från nio på morgon till fyra på eftermiddagen ska vi stretcha kroppar och sinnen nu både lördag och söndag. jag kommer att leva i mjuka kläder och med svetten som lockar i nacken. jag anar att det blir en ny omtumlande resa.
