mellan raderna.

vaknar upp efter en arbetstyngdhelg och konstaterar att mitt "indienkonto" fyllts på litegrann. åter igen är jag tillbaka i visioner där riksdaler är förvandlade till inget annat än biljetter  som leder mig vidare, som tar av mig skorna, återförenar mig med landet som är så långt borta, så annorlunda, så vridet men samtidigt alldeles självklart givet och naturligt. en enkhelhel inför livet. en plats som inte behöver betyda förverkligade drömmar för andra, inte nödvändigtvis för flera av de miljoner människor som faktiskt lever där. jag förväntar mig det inte heller. vet att jag har en priviligerad kostym på mig från västerlandet som gör att jag aldrig kan bli en del av grunden, födelsen där. däremot har jag möjligheten att möta systrar och bröder, kor och pytonormar, bufflar, hundar och amöbor. tillsammans kan vi skapa ett vardagligt liv, ett sorts variant av livet och förståelse mellan flera världar. skapa egna koder och språk för att begripa varandra. när jag vaknade idag fanns hon där bredvid mig, vaknade med henne i mig och vi drack kärlekens nypressade juice tillsammans alla tre. står inte ut en minut till utan, dig tänker jag och inser att " a soul can travel trough distance in less than a second" och det kan en röst också. därför ringer jag henne min syster i indienlandet och får förverkliga oss tillsammans en stund och fyller oss båda med kärlek och löften. en dag är vår dag. så. till sanningen att indien är min, är vår hemlängtan.

livet har sådana kontraster. från visioner om barfotaliv till färdigskrivna tentor. lämnade in tentan i torsdags och förde yogatidskussioner med rosenberg. regnvatten föll ifrån mina kläder som resultat av cykelturen genom skånelandets färd mellan malmö och lund. ytterligare resultat av hurtighetsaktörens verk gjorde sig påmind i ett bultande knä och jag förstod nästan genast att en skada åter var väckt och friheten begränsad. ett par timmar senare var jag undersökt och hela mitt levande människoväsen kände sig receptbelagd. frustrationen total då den fysiska arbetarlusten insåg sin begränsning, sitt nya kall att vara i vila. att dessutom få vetskap om att min mor förlorar en syster och jag min moster i sjukdomens fördjävliga klor gjorde kvällen till ett helvetsgap. studietiden är förvisso något som kräver mycket men även det som ger. upplevde min första sittning i fredagskväll. skålade i kvinnokamp och stod på stolar och vrålade. "upp till kamp mot patriarkatet, sista striden är här. sexisters huven på faten och deras kulor är våra gevär [...]"  vi höjde våra armar, visade våra mänskligt behårade armhålor, avnjöt kikärtsbiffar med vegansk bearnisesås och var så galet sammansvetsade. jag älskade min klass både där och då men även idag och imorgon. vi kanske är lite väl förbannade ibland, kanske också på tok för radikala men det är just det vi behöver få vara och vi tänker inte be om ursäkt för det. "mot en jämlik värld ska vi tillsammans vandra och vi bestämmer själva vart vi ska [...]"

veckan skall nu fyllas med allt ifrån hundfostran till föreläsning med ambjörnsson, från kaffemissbruk till performance med "back in babys arms", en konstinstallation som jag ska delta i, vars syfte är att lyfta fram problem med det ökade våldet mot kvinnor.