mellan raderna. -

Plötsligt händer det. En vinner på trisslotten.

Jag behövde det här så väldigt mycket. Bara rätt. Perfekt tajmning. Förutsättningar är till fördel.

Jag vaknade leende idag. Av goda skäl.

Gårdagen levererade det här som blev skrivet när jag kom hem.

Det är dags. Vi träffas, den andre räven & jag. Känns ofrånkomligt. Många veckors delande genom skrivna tankar men inte mer än några få fysiska möten. Ett enda aktivt över en kaffe tidigare. Det är en mjuk musik i bakgrunden, samma som jag själv ofta spelar. Känns hemma, här också. Han möter upp med en kram, ett leende. Hans hus är stort, så annorlunda de som andra i min närhet lever i. Hans sätt är lugnt, utforskande. Och timmarna går. Vi landar i en soffa tillsammans & det är svårt att sitta intill honom & inte röra vid honom. Rent fysisk svårt att hålla sig undan. Till slut tar jag hans hand i min. Bara gör det. Den är varm, mjuk i min egen. Känns avslappnat, tillåtande. Och det är rätt fint hur trevande vi söker oss närmare. Precis här, tillsammans, har ingen av oss varit förut. Jag känner mig helt ur ordning, glad & nästan hindrande blyg (!) & jag som inte ens är blyg (i vanliga fall). Hela det här mötet är nytt, våra olika bakgrunder, liv har så olika, kontrasterande nyanser. Ingenting av de här påminner mig om något annat möte jag kan relatera till vilket gör situationen så ny.

Explore yourself. Jag vill expandera. Vill utforska mig själv i möten som uppmuntrar min lyhördhet & nyfikenhet. Som jag inte inte bara kan spegla mig i & därmed också direkt bädda in i olika föreställningar, vila i. Jag vill guida, bli guidad. Inte vara på väg någonstans, bara vara i stunden. Göra en emotionell resa istället. Och det är klart att jag söker kickar. Att jag dopar mig själv såhär & älskar det. Och även det en påminnelse om vart jag just nu är, vad jag behöver & varför jag inte kan gå in i ett förhållande med någon som inte stimulerar det här i mig.

Han lutar sakta sin panna mot min & vi kysser varandra. Trevande, försiktigt. Jag vet inte om jag någonsin mött på en mansgestalt med mjukare händer. Jag blir helt till mig; som att jag nästan kommer av mig själv & bara vill sluta ögonen & känna hur han stryker mina öron, min hals. Hans händer är inte på jakt, inte krävande. Bara inkännande, ömma, lena. Hans hud på händerna, på armarna är så len. Hela hans gestalt är så mjuk. Samtidigt är han tydlig. Ena stunden tar han tag i mig & kysser mig på ett sätt som öppnar alla mina kanaler; Im all yours. Svårt att begripa (och det behöver inte begripas) men allt i mig slappnar av när han rör vid mig. Finns inget nyss, inget sedan. Bara här, nu. Han lägger sig tätt intill mig, tar min hand, ber att vi bara ska vara så. Inte mer. Han känner in sig själv, känner in mig. Finns intill. Han hämtar en kopp te till oss & den korta stund han är borta ger mig längtan tillbaka. Till vad? Spelar mindre roll. Bara han rör vid mig. Intressant kombination, att både känna sig nervös, blyg & samtidigt alldeles trygg & lugn. Jag vill inte gå hem. Jag skulle gärna somna intill den här mjuka, lena, inlyssnande personen. Men, jag behöver gå hem. "Jag behöver känna, landa för mig själv nu" säger han. Och kanske är det en bra idé. Men jag vill helst inte ha den distansen, inte släppa in tanken. För det är inte en morgondag jag är ute efter utan ett fantastiskt Närvarande Just Nu. Jag kliver rakt in i hans famn med ytterkläderna på. Jag älskar hur han kysser mig på pannan, på kindern & drar händerna genom mitt hår. Som att han påminner mig själv om mina linjer, om en tacksamhet över mötet.

På vägen hem ler jag. Hans doft har fastnat i mina kläder. Jag vill borra ned näsan i den. Blunda. Återvända till stunderna som just precis var. Kände mig så sjungande glad när jag kommer hem. Bra påminnelse om hur jag vill att det ska kännas. Det nya, som en inte vet något om, inte går in & försöker styra. Bara är, lär sig. Han är helt annat, något jag inte mött tidigare. Det han väcker mycket i mig vill jag gärna utforska. Jag tycker om kontrasterna, våra olikheter. Att vi inte kan spegla oss helt i varandra. Inte luta oss mot föreställningar. Det uppmanar instället till mer närvaro. Att lyssna in. Dela. Och Hur våra olikheter berikar så. Guidar, kan få en att växa.

Jag vet inget om det som kommer. Och jag förstår vart han befinner sig. Respekt till den processen. Uppmuntrar honom att vara i det. Och jag står inte här & vill ha ett förhållande, kasta mig in i något. Det jag vill kommunicera helst & mest är att jag tycker om den här personen. Att jag gärna lär känna mer. Och Kanske sker det, kanske inte. Inte det viktigaste heller. Jag tror vårt syfte är att påminna varandra om vad vi själva behöver. Om att lyssna & lita på känsla.

Och det är med ett leende jag vaknat idag.

2016-10-28 @ 15:27:00 Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

Att bara försöka slappna av, vara i det som är. Här.

Helt omöjligt tycks det mig, att inte beröras. Martin kom förbi ikväll. Vi dricker te, samtalar så som vi ofta gör. Jag känner mig så enormt medveten om hans blick i min & hur min egen är så intensivt vilande tillbaka att jag tystnar i samtalet, ger honom en kram istället. För jag vet inte hur jag ska förhålla mig. Han är fin, lyser. Eller är det vi båda, som speglingar av den andre? Det är förvirrande det här. Och det är skönt att jag kan vara nyduschad efter mitt långpass, ett hår som fortfarande torkar, omaka raggsockar på fötterna & ett par gamla träningsshorts. Ändå kunde jag inte känna mig mer bekväm i stunden. Vi skruvar ihop en tv-skärm & ser en serie tillsammans, uppkrupna i min soffa. Och jag tänker att jag borde låta bli, att en gång är ingen gång men upprepningar blir lätt en vana, ett mönster & med det kanske också förväntningar. Men, just ikväll vill jag inte låta huvudet styra. Det är omöjligt att hålla sig undan. Jag vill vara närmast, en enkel ekvation. Jag lägger mig tätt intill honom & får genast en hand i håret & en annan som lätt stryker min arm. Hans doft är hemma. Är äventyr, tältnätter & nattliga skidutflykter. Och nu också intill mig här. Det får vara vad det är, just här & just nu.

2016-10-23 @ 22:58:09 Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

Fint att det är du men fan, det skulle vara någon annan. Eller?

Gett mig själv ett riktigt långpass idag för att hinna möta allt som ville ta sig upp till ytan, se det med distans & lanada i min egen rörelse. Jag behöver centrera mig själv just nu. Återkoppla. Även om jag nyss kände mig i god balans så har jag blivit vilse under helgen.

Kan en använda ägglossningstid som förklaring till att jag satte mig i en särskild situation? Sexuell frustration & skoninglöst behov? Och är situationen ens vilsen egentligen eller är det möjligt att istället luta sig tillbaka & vila lite här? Tänka att vi är två vänner som gett varandra det vi behövde?

Rak på sak bara. Jag hade bett Martin komma över på fredagkväll efter att jag tagit ett glas vin med en saknad vän, Jozephine, på stan. Vi skulle hänga M & jag, planera lite fjälltur, berätta en historia eller tre. Och jag tyckte att mitt val av vän att spendera kvällen med var perfekt utifrån att min & M:s relation är så tillbakalutad, trygg & tillåtande. Det är okej att hänga lös & vara frustrerad & rastlös. Och det är inte främmande för mig att vi ger varandra en massage ibland. Men den här kvällen så fanns det det något annat i hans händer & det fanns en mottaglighet i mig själv som gjorde att vi direkt gick varandra till mötes. Så underligt, främmande att hålla om en annan kropp som inte är J, som inte berör mig som J. Ändå, så bejakande & fullt av skratt samtidigt, av samstämighet & sexuell energi. Vi två, helt plötsligt. Och det känns som en dålig klisché, men det var som att det bara hände. Jag hade inte förväntat mig oss så. Det var njutningsfullt i kroppen men en ganska direkt emotionell vilsenhet i det hudlösa. Jag stannade upp vår rörelse; såg honom djupt i ögonen; de här ögonen jag känner så väl. Och det var obeskrivlig berg och dalbana av ogreppbar situation. Jag började skratta, kände mig så enormt naken i den där blicken. I att kyssa honom & vara allt annat än bara bara kroppar med begär. Det här är Martin. Någonstans i mig själv får jag inte ihop bilden att vår syskonnära relation plötsligt har det här begäret. Att jag vill ta honom. Hårt, ömt. Att hans utforskande händer får fritt spelrum över mina linjer. Jag avbröt oss mitt i allt, la mig på hans bröstkorg & somnade sedan den natten med hans hand i mitt hår.

Vaknade på lördagmorgon. Gled ljudlöst upp för att ta en tidig tvättstuga & för att få tid att vara ensam. Tänka. Fastnade i huvudet, fick panik mellan tvättmedel & rytmiska maskinsnurr. Som om jag blivit avskalad, blottad, alldeles oväntat sårbar utan att vara redo för det. Den här sovande människan under mitt täcke. Så nära, så välkänd men utifrån gårdagskvällen så främmande. Jag gick upp. Gjorde morgonkaffe & bestämde mig för att möta honom. Intressant att det kändes så blygsamt. Nytt. Gav honom, oss båda kaffe på sängen & när vi satt där mitt emot varandra, lika blottlagda med rufsiga morgonhår så fanns det bara värme i mig. Faktiskt också väldigt mycket glädje.

Och som tidigare noterat är vi världens bästa team. Morgon tillsammans & allt blir lite enklare än annars. Saker tycks ske av sig själv. Som om det aldrig finns nog av tid, alla samtal vi vill ha. Den här oändliga nyfikenheten. Jag får utrymme, han har ett lugn jag inte lagt så mycket vikt vid tidigare men jag mår så bra av det. Vi gick ut genom samma dörr denna morgon & ägnade hela dagen åt att hjälpa Malin att flytta. Kände mig seg & extra avspänd i hela det inre systemet efter flera vinglas föregående kväll, uppskattade att inte vara i huvudet utan röra sig, bära saker, smyga intill Martin vid första möjliga chans. Jag vet inte vad som hände men jag ville bara ha mer. Inte nöndvändigtvis av sex men av honom. Att få känna hur han spontant stryker en hårslinga bakom mitt öra, hur han ger mig en kram i förbifarten, hur han delar en chokladboll i farten, hur vi möter upp i leenden. Efter en heldag av flytt så drog jag med mig honom hem & bad honom vila med mig en stund. Började känna mig helt slutkörd & lite vilsen ovanpå det. Så fort han kysste mig försvann tanken, kroppen slappnade av, blev följsam & leende. Har svårt att sätta ord på det. Men jag försökte. Den här inre oron. Jag satt gränsle över honom, lade en hand över hans bröstkorg & försökte säga som det är; "jag är vilsen Martin. Jag vet inte vad som händer. Allt som sker överraskar mig. Och jag blir rädd att vi blir i ofas, som förr, att vi förlorar den andre. Att vi går in i något vi inte är redo för. Hur känner du?" Han tittade på mig, la sin hand över mitt hjärta. "Jag är här, jag är nu. Jag är i samma som du. Jag vet inte. Jag vet ingeting mer annat än att vi är här just nu. Och jag är inte orolig. Vi kommer att fixa det här. Vi har klarat det mesta tillsammans." Så drog han ned mig i en kram. Och så fort han gick hem så längtade jag in i den famnen igen.

Idag när jag sprungit kom vilsenheten tillbaka. Jag försökte lyssna. Förstå. Har en rädsla för att såra i mig. För att glida in i något som plötsligt kan tyckas självklart, som inte är det egentligen. Jag känner mig med ens för flyktig för det här. Martin kan inte bara vara kropp för mig; han är så otroligt mycket mer. Å andra sidan; är det ett problem att jag just nu mer än gärna inte bara ligger skavfötters med honom i en soffa utan allra helst känner honom intill mig? Det känns som att jag har så mycket att förlora om det skulle gå åt helvete. Och det skenar en riskanalys genom mig; där jag förhåller mig till olika scenario. Jag vill hellre ha honom som min finaste, ärligaste, verkligaste vän än den jag ligger med. Om det finns motsättningar mellan. Oavsett så kommer vi att få jobba med det här.

Och ingenting blir enklare av att jag samtidigt som jag känner mig skön i kroppen efter oväntat mycket närhet också bär en allt tydligare sorg i mig för att det inte är J. Och det är uppenbart, hur jag inte läkt klart. Hur jag inte därför är redo att gå in i något med hjärtat. Jag vill inte. Jag tycker inte att det är värt det. Och hur förklarar jag det för M? Kanske bara säger som det är? Jag skenar på. M verkar lugn. Jag förlorar nuet, undrar om sedan. Ett sedan jag inte vill krångla till. "Fan, fan, det skulle vart du", sjunger Thåström här i bakgrunden. Och fan. Det skulle vara det. Men det är inte en guldlock intill, det är inte en nystart där. Jag kan fortfarande komma på mig själv med att förundras över att J lyckades välja bort oss. Jag vet att vi också var viktiga för honom. Och jag fastnade i bilder häromdagen. Igår. Och fan, det skulle vara du. Fan, att du gick.

2016-10-23 @ 19:41:00 Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

Öppnar upp.

Sitter på Clarion & jobbar. En nära kollega som jag arbetat med nära, mycket & ofta dyker upp & gör mig sällskap. Vi är mer vänner än kollegor. Och idag är vi mer avskalade. Hon undrar hur det är. Och samtalet kommer att handla om hur hon noterat min resa sedan avslutet med J. Hur den har format mig. Hon delgav mig vad hon ser nu & det var modigt av henne att säga det & lärorikt, bra för mig att lyssna till.

"När vi träffades var du mjukare. Och du är det fortfarande. Där inne. Det är jag övertygad om, men du är tuffare nu, döljer det mjuka. Och ta det inte fel. Jag älskar din rättframhet, din plötsliga ilska, din frustration, hur det går över, perspektivförskjutningarna, modet. Men jag älskar också det mjuka i det, dynamiken. När du vågar vara allt. Det gör dig ännu modigare. Ibland är jag rädd att du ska bli hård. Att du stänger av för du lever i en tuff värld, på en krävande arbetsplats i ett hårt klimat. Bra att minnas att allt finns i oss, hela tiden.".

Jag tänker på det hon sagt & jag förstår precis vad hon menar. Och jag tänker på J. Hur mer lika än olika vi är.

Jag sjunker in i eget arbetsfokus, blir ensam där. Och plötsligt ser jag en gestalt nära sig. Den andre räven. Han är verklig i sin fysiska form. Jag har aldrig kramat honom, aldrig tagit i honom. Han har sikte på mig, ser ut som räv på jakt. Undrar om jag själv rör mig lika målmedvetet framåt?

Det är en självklar famn nu. Det är speciellt; så många skrivna rader men ändå är våra fysiska jag främmande. Än så länge. Jag har en grundkänsla för honom där jag redan vet att jag tycker om hur han tänker, resonerar, hur han relaterar till en hel del ideologiska värden. Men, jag är inte bekant med hans rörelse, hur han säger dessa saker eller hur han betonar det han går igång lite extra kring. Jag kommer på mig själv med att vara vidöppen, att verkligen lyssna. Att han gör mig nyfiken. Och att det är en skön stimulans att möta en helt ny person på det här sättet. Oavsett nästa steg så är vårt möte en påminnelse om detta. Så många det finns att lära känna, så intressant med nya männskor vars perpsektiv väcker nya frågor i en själv. Jag & Nicke skulle nog kunna bli vilken form av relation som helst. Vi skulle kunna lära den andre en hel del. På utsidan är vi olika, kanske livsstilsmässigt också. Ideologiskt står vi nära & vi attraheras av liknande saker; att beröras, gå igång på saker, tänja på gränser, rörelse. Vi satt där i två timmar denna förmiddag & hade inte det minsta svårt att fylla den tiden. Direkt han gick sedan så kom jag på mig själv med att le & direkt vilja ha mer. Mer av vad? Rent krasst & rakt på sak så vill jag allra helst att vi rör vid den andre. Vi kan prata, vi är intellektuellt drivna båda två. Men kan vi vara tysta ihop? Jag är nyfiken och har mersmak. På exakt vad och exakt hur vet jag inte. Och behöver inte veta det. Däremot är det inte helt enkelt det här. Han har två barn på heltid den tid han bor i Luleå. Och i Stockholm finns det en person han just börjat träffa. Han får givetvis ta ansvar för sitt. Jag kan bara utgå från mitt eget, betydligt mer fria läge. Jag är mest av allt just nyfiken. Och sugen.

Och det här med att vara berörd. Det är jag varje dag jag kommer hem. För så fort jag kommer hem möter hon mig genast med ett Mjau & en glad uppsyn. Jag släpper allt för händerna & vi lägger oss bredvid varandra i sängen. Hon bjuder in till lek & jag följer henne. Hennes pupiller blir stora & svarta & de fixerar mig, varje rörelse. Jag jagar henne, hon jagar efter mig. Hur mycket hon än är inne i leken vet jag att jag kan räcka fram min hand till henne, fånga upp hennes uppmärksamhet mitt i jakten & ändå kommer hon inte att glömma bort att vi har en ömhet mellan varandra & där skadar vi aldrig den andre. Hon kan stanna upp direkt, gå från svarta ögon till de mildaste blå. Hon stryker sig lätt, mjukt mot mig istället. Ibland kommer hon fram, lutar sig hårt mot mig för närhet, som en omfamning. På kvällen följer vi våra egna rutiner & ingen kan mig som hon. Hon vet exakt vad som som sker, hur vi bäddar av sängen då hon gör sig redo att dyka ned under täcket. Jag ler när jag lägger mig. Hur självklart hon är i relation till mig. Den plats hon tar nu. Hur hon sträcker ut sitt ena ben över mitt ansikte när jag lagt mig på spikmattan om kvällen, hur den mjuka tassen kittlar mig. Och hur den behöver få vara där. Vi ligger ofta så. Lite hursomhelst, om varandra, på den andre. Och som inatt när jag vaknade jag upp, märkte att jag låg & höll om henne med båda armarna medan hon sov djupt i min famn. I gryningen när klockan ringde vill ingen av oss gå upp. Hon spann nbjudande till oss båda, fick oss att flytta fram uppstigningen. Låg kvar. Hon, tätt intill mig med sin långsmala kropp längs min ryggtavla. Jag kände hennes mjuka tramp, hennes snusande i min nacke. Och som jag uppskattar oss tillsammans. Hur vi lärt oss, formats, blivit väldigt nära. Hon är speciell & hon får mig alltid att längta hem.

2016-10-20 @ 15:25:00 Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

Ju tydligare allt är, desto lugnare blir jag.

Plötsligt är han framför mig och vi fryser till båda två. Förvånade att se varandra även om platsen inte alls är särskilt märkvärdig. Vi är ju ändå på jobbet. Samma jobb. Men, för ovanlighetens skull har det gått flera veckor sedan vi såg den andre. Och tack för det. Jag har behövt tid utan. Att få gå in i egna känslor utan påverkan från dig & det verkliga. Har behövt gå in i en egen, ur ilska, konstruerad bild av dig. Gjort dig till något annat, någon annan än den som är värd att sakna. Med framgång också. (nästan) lyckats övertala mig själv om att bilden varit sann.

Det är som om bådas första impulser är att gå vidare när vi ser den andre, att vilja undvika. Som om jag för ett ögonblick knappt registrerar mer än att personen jag ser gett mig någon form av obehag & bör undvikas. Ändå låter jag blicken vila kvar & du gör likadant, ser på mig & stannar. Hur mycket känslor kan ett möte rymma, bara sådär? Helt otroligt att en går runt & har alla de känslorna i kroppen. Allt väller fram. Sakta mjuknar det som gör mig hård & det som gör dig återhållsam. Jag ser hur du slappnar av framför mina ögon. Märker hur jag själv tar in dig. Hela dig. Hur allt det jag känner är värme, kärlek. Dina läppar, hur du ser ut när du ler. Dina minspel, dina outgrundliga blå som ser djupt in i mina. Det finns en stark känsla i dina ögon. Jag kan inte säga vad du känner men jag känner igen den blicken. Kanske för att den också finns i min egen blick när den ser på dig. Det är saknad. Beundran. Undran. Det ser ut som om hela du vill röra dig närmare mig. Jag känner hur jag älskar dig & hur jag samtidigt blir arg. Hur fan kan vi inte vara med varandra? Där står du och känns som min människa på jorden & jag förstår inte hur det fortfarande kan kännas så.

"Jag har varit irriterad på dig" säger jag plötsligt. Det bara kommer ur mig "Och jag har känt mig arg. Jag har målat upp karikatyrer av dig i tanken. Du är en streckad figur, en tom. Ditt hjärta sitter fast i ett betongblock & du lever hela livet med huvudet djupt nedstucket i sanden. Och du svarar inte när jag ber dig hämta dina saker. Vad händer i dig egentligen?" Du lyssnar. Ser sårad ut av mina ord. Samtidigt urskuldande. Du ser på mig med en mjuk blick. "Det har varit tomt på mod i mig" svarar du med eftertanke. "Din karikatyrbild är ju sann. Och jag har saknat mod att möta dig."

Vi fortsätter prata. Det är uppenbart hur vi båda vill ha mer av varandra. Att vi är bra ihop. Det är inget nytt. Känslan för den andre har inte varit tvivelaktigt. Även om jag senaste veckorna försökt inpränta mig att hela du varit en lögn. Jag tar initiativet & bryter upp. Ska hem till Hanna & du ser drömmande om, börjar prata om hur du tyckt om vara där, med oss, landa i hennes soffa efter jobbet tillsammans. Sedan tar du ett kliv framåt, tvekar en hundradels sekund som om du undrar om du får, och sedan kramar du om mig. Länge. Och vi står bara så & håller om varandra. Jag känner din doft genom skjortan & den doften skär igenom alla mina eventuellt kvarvarande lager av motsättningar. Din doft. Den som får mig att känna mig som mest hemma, som också tänder mig, som är len & mjuk på något sätt. Den är du. Och du finns igen.

När vi skiljs åt är det vulkanutbrott av känslor i mig. Landar tur nog hemma hos Hanna. Vackraste systerskapet, förståelsen men också ifrågasättandet, påminnelser om vart jag varit & hur långt jag kommit på min resa vidare. Och i Hannas kök är det varmt & ombonat, där är det kvinnostyrka & självständighet & eld & liv som verkligen är på riktigt. När jag cyklar hem sent därifrån är jag inte i vulkanen längre.

Landar hemma. Funderar. Mötet med J är så intressant. Hur det aldrig varit praktiskt eller särskilt välfungerande rent strukturellt & planerat. Vi var inte det mest perfekta, välfungerande teamet eller gjorde livet enklare för varandra eller alltid fanns där i vått & torrt. Vi var känslor. Rakt av. Nakna, ögonblickliga, överväldigande. Som om vi brann & levde full ut i varje stund; båda lika oförmögna att verkligt våga tro på det gemensamt långsiktiga. Alltid just nu & därför, aldrig skäl att hålla en känsla tillbaka.

Det är stark kontrast i hur jag känt mig på senare tid. Och framförallt senaste dagarna. Har känt mig teoretiskt ideologisk. Varit samlad, nästan till & med förtänksam (vilket sällan händer annars), varit brutalt rakt på sak & sorterat känslor utifrån egen, samlad inre centrering, eget inre fokus. Lugn & ro.

Som med Henne, M. Hon vill alltid ha mer och mer av mig. Vill att jag ska möta henne mer, kompromissa. Men i veckan samlade jag mig extra. Tog tag i relationen med råge. Landade allt djupare i att jag inte har mer att ge. Jag inser det i relation till henne hur jag vill ha relationer; vad jag uppskattar, mår bra av, vad jag också inte vill ha. Och jag är hård. Märker det. Hur jag inte möter ibland. Hur jag hellre släpper, går vidare än att kompromissa om det innebär att friheten blir alltför begränsad. Igår sa jag det också till henne. Rakt på sak bara; "Om jag är för flyktig för dig, om du tycker att relationen blir för ojämlik så stanna inte kvar. För saken är den att jag inte vill möta dig halvvägs. Inte om det betyder att jag ger dig mer än vad jag mår bra av. Skulle du ens vilja det? För det är konsekvensen, som jag ser det. Jag vet inte om du förstår det men jag ger redan dig det jag kan & vill. Jag har inte mer. Och du uttrycker att du vill ha mer. Och jag vill inte ge det. Förstår du hur jag menar? Om jag skulle göra det, trycka mig själv över egna gränser, över det jag behöver så gör jag inte längre det som är rätt för mig. Och så vill jag inte leva. Så vill jag inte ha mina relationer.”

Efter långa samtal förstod hon. Och jag lyssnade. Förstod också henne bättre. Och vi finns kvar. Ännu mer tydliga. Också tryggare. Var & en i sitt eget.

Och det är så jag funkar. Oftast. Tror på att våga ställa krav på att var och en tar hand om det vi behöver i oss själva. Hade hon avslutat vår relation hade jag förstått det. Då hade det också varit rätt.

Jag tänker på det mycket. Hur jag vill uppleva, på lika villkor. Bära ibland, bli buren ibland. Och min grundfilosofi; att dela och utmana, men inte klänga och kväva. Att stötta och pusha, men inte hålla fast eller dra.

Varför blir många rädda när det blir obekvämt undrar jag? Är det för en eventuell konflikt som en drar sig för att vara rak istället, säga som det är?

Jag blev förbannad på en föreläsare i veckan. Blev arg på många saker. För att han föreläste om maskulinitet för att han är man, inte för att han är kompetent medan alla andra i programmet talade utifrån processioner. Som om maskulinitetsteori endast är en intressefråga som män äger en ”naturlig” självklarhet i. Blev förbannad för att han inte sa ifrån när deltagarna stödskrattade på bekostnad av en våldtäktssituation. Less för att han hade sådan brist på tydlighet & för sin tamhet. Jag sökte upp honom efteråt. Berättade rakt ut och helt konstruktivt om hur arg jag blev, så till den grad att jag lämnade hans föreläsning. Och jag gav tips och råd på hur han hade kunnat gjort det annorlunda & bättre enligt mig själv. Inte elakt, bara konstruktivt. Han tog det bra, vuxet. Och vi skiljdes åt & tog i hand.

Och mellan mig & den andre räven finns också en bra kommunikation där vår överenskommelse är ärlighet & raka rör. Det känns enkelt & begripligt. Jag har varit överraskat mig själv & varit mer rakt på sak än vad jag trodde om mig själv. Kanske leder det till att vi möts imorgon. Jag vill tro det. Jag vill att det sker.

2016-10-19 @ 21:45:44 Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

Älskade rörelse. What a lovestory.

Som vanligt blev det bra så fort jag satte mig i bilen & fick köra lite för snabbt, iklädd löparkläder, nådde Ormberget & massor av andra likasinnade löpare med pannalampor, pro-tävlings-pepp i luften, lyckoönskningar, mjuka ryggdunkar, eldar som brann i mörkret. This is home. Älskar den miljön. Nervositet, uppladdning, vetskapen om att det strax bara är du själv & kroppen, att kroppen i sig får göra jobbet medan egot vilar, stillheten kommer & lägger sig som en mjuk dimma på insidan. Plötsligt ljuder starten & en är iväg. Början av loppet var kantad av brinande marschaller. Jag & Martin hade kramats & laddat. Nu låg min starttid 4 minuter före hans & jag bestämde mig för att han inte skulle lyckas hinna ikapp mig. Och Martin är stark. Kände en intensiv närvaro. Hur ansiktets muskulatur slappnade av, hur benen sköt ifrån, hur armarnas pendlng växlade upp hastigheten. Det var en rejäl motor på insidan som välaktiverad fick mig att rusa uppför den sista backen på slutet, som tog sig igenom den brinnande gången av marchaller & nådde målet. Före Martin. I linje med mig själv. Och sedan nådde även han målet & jag var allt igenom lycklig, där & då. Endorfinhög.

Efteråt blev det bastu & mat. Mingel med folk. Löparhistorier. Skjutsade hem M & kom hem vid midnatt.

2016-10-16 @ 09:20:27 Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

Dessa relationer & skiftningar. Människor som älskar varandra. Som slutar göra det. Löften som hålls, som bryts.

Jag var så redo för en rebound. Att ha goda skäl att inte känna för J längre. Men en väljer inte, eller jag väljer åtminstone inte, vem exakt det blir som det känns möjligt att vilja ägna lite extra fokus åt. Den feministiska kraften som är tuff, som undrar varför en alls ska bry sig om att känna för en mansgestalt? Behöva en MAN? Skämskudde på. Dont go there. Nej, ingen man. Inte för den sk. manliga identitetens skull. Såklart. Mer fokus, att vältra sig litegrann i bekräftelsen, att för en stund låta det vara okej att tycka att tanken om att vara begärlig för en annan, är skön. Kvinna, man, icke-binärt spelar ingen roll. Att känna lust i kroppen igen.

Det hade varit behagligt att regelrätt gå på en date med den här Nickeräven. Hade gärna gjort det. Men nu blev det inte så & då märker jag hur skört den valda blicken bort, mot andra än blondinen, hade fixerats. Fan!

Frustrationen är här igen, över ett tillfälligt återfall på J; att jag överhuvudtaget släppte in tanken på honom igen för någon dag sedan. Att den delvis tillåtits vara kvar. Inte på ett behagligt, vilsamt sätt utan med en tillhörande ilska. Det är nog nu. Lämna mig ifred. Jag vill inte. Ändå är det inte bara ilska. Inte innerst inne.

En tomhet att gå från nya förhoppningar, en spirande nyfikenhet för den andre räven, till att släppa allt i luften innan det ens dragit igång.

Jag gör det jag kan för att Inte tänka på J. Men det är som med den berömda rosa elefanten. Den tar plats. Oavsett andra ansträngningar. Jag sprang igår, fredag fastän det är min vilodag för det är för mycket som skaver under huden. Och där finns tankarna. Eller; snarare mer en känsla. Helt meningslös är den. Känns inte som att den alls behövs eller att den läker något. Nu lopar det. Den måste bort. Och när jag vaknar upp på lördag morgon är min första upplevelse av dagen en knivskarp sorglig saknad. Som om vad som helst vore värt att bjuda på för att få uppleva att bli väckt på morgonen med morgonkaffe av honom. Att vara i semesterkänslan. Att känna hans lekfulla hunger hunger i utforskande händer. Att vara i den rena, dedicerade känslan tillsammans.

Höstlöven slits av från sina grenar & det känns vackert, melankoliskt.

Koppen är överfull.

Det har varit fina dagar denna vecka. Varma på det sociala planet. Druckit kvällste & somnat med Malin, Sprungit om kvällen med Elias, middag & gemensam övernattning med Hanna & Dick (senast nämnda på tillfälligt besök) & druckit tidigt morgonkaffe & jobbat nära Martin & diskuterat politik ihop en hel förmiddag. Det är ett gott tecken i sig, att jag haft energi till det sociala. Att jobbet inte har slukat allt.

Prioriteringarna har fungerat, alltmer faller på plats. Har fått utrymme på insidan & har utforskat andra önskemål, annat jag drömmer om. Idéer om vidare studier har dykt upp. Och har landat i att det vore klokt att plocka ut en till examen. Det vore konkret & möjligt utan att jag vare sig behöver flytta eller ta tjänstledigt. Det vore möjligt att integrera i nuläget, i att läsa lite på arbetstid, att skriva en kandidatuppsats med fokus på jämställdhet ur ett folkhälsoperspektiv. Så får jag både nörda - och stärkas upp. Det skulle resultera i en kandidatexamen i mänskliga rättigheter. Och lite extra akademi, igen. Jag längtar efter något sådant. Inte mer än en termin som krävs. Troligen söker jag in. Och ser vad jag gör av det.

För ovanlighetens skull är det en tom, planlös förmiddag. Ska försöka ladda med entusiasm inför kvällens lopp, mudcreek night trail. Det finns goda förutsättningar för att det blir en riktigt fin kväll med hård ansträngning, middag med andra likasinnade löpare, bastu. Och det är bästa läget att springa J ur mig, igen.

2016-10-15 @ 09:43:00 Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

Hjärnan jobbar hårt för att rensa, rena, tömma.

Är helt vansinnigt arg när jag vaknar.

Har drömmen så nära.

Jag & John är ett par, igen. Vi är på resande fot. Jag märker att han söker kontakt med en kvinna i en korridor där vi också tycks bo. Att han inte kan låta bli att smyga dit titt som tätt är uppenbart, gläntar på dörren. Ser på henne. På andra sidan finns hon, hemlighetsfull med sitt skratt; sedd & bekräftad av honom. Han verkar inte förstå att jag ser det här. Så ställer jag honom mot väggen, säger att jag ser. och sakta kryper sanningen fram om att han vill ha dörrar öppna åt alla andra håll, fastän jag finns där. Att han vill vara redo att njuta av andra människor, andra kroppar när helst jag inte ser. Det är respektslöst, hänsynslöst. I drömmen har jag gett honom allt & inser plötsligt att han aldrig gjort detsamma. Jag är så jävla lurad & vill skaka honom; få honom att förstå att jag tycker att han är helt dum i huvudet.

Vaknar.

Malin är här, under täcket. Varm, mjuk & mitt i en separation. Polly vilar på min arm. Det är delat morgonkaffe & drömmen tonar ut.

Kroppen är redo för en ny dag. Frosten ligger som en vit matta utanför. Igår utmanade jag kroppens form, hårt. Landade i ännu större trygghet om att den är stark, uthållig nu. Avslutade en hel eftermiddag av träning med ett trailpass med Elias i skogen. Mörker, kyla. Nu är det inte veklingar som mysspringer. Nu är det beslutsamhet & nästan djuriskt behov av att få röra sig som guidar en ut.

Som får en att lägga sig genomarbetad, lugn på insidan, om kvällarna.

2016-10-12 @ 07:59:00 Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

Som en lär sig får en leva - Sista sången sista gången.

Osäkerhet smittar, skriver han. Så också mod. Och beslutsamhet. Kärlek. Och mycket mer skrivs. Och delas & under bara några få veckor uppstår en oväntad intimitet som bara kan ske mellan två personer som drivs av en gemensam nyfikenhet, genuint intresse, önskan om att förstå; en stadigt växande mersmak. Ett intresse som föder en längtan om att få träffa denna person med de eftertänksamma raderna, en otålighet som vill hänge sig fritt till ett nytt möte, direkt & allra helst redan igår. Jag vill ta cyken. Dra dit nu. Känna hur hans hud känns. Men, i hans liv finns någon annan som han nyss har mött. Men som han inte har en uttryckt tydlig form med. Och som han inte är klar med, snarare i början av. Och då slår det H; som jag delar mina bryderier med; att jag har gjort det igen. Gått in i ett triangulärt mönster. Som en lopande form av liv som går på repeat. Jag har upplevt skavsår i den triangulerande formen förut & det var någonting jag inte redde ut, inte lärde mig tillräckligt av. Något som behöver göras ordentligt, mönster som behöver brytas. Varje gång jag tillåt denna form att ta plats i mitt liv så har jag förlorat. Så också i våras när jag släppte in henne, M, i min relation till J. Trots all kärlek till J fick hon ta plats, gjorde mig osäker, fick också J att bli osäker. Och där började slutet, krackelerandet. Små sprickor som blev större & större tills grundkärnan exploderade & allt dog.

Blev påmind om det genom H. Och bestämde mig, det är dags nu. Bryt upp. Ta plats på nytt sätt. Välj en ny väg.

"Det är märkligt. Jag har inte mött dig ordentlig men du känns. Och jag märker det. Och det är därför jag behöver en paus. Behöver tystnad nu. Djupdyk & undersök vad du behöver. Ta väl hand om dig. Om du vill ha kontakt igen så vill jag att du vet vad behöver."

Mina ord till honom. Nickeräv. Vi påminner en del om varandra. Men är lika olika som lika. Inte speglar, snarare dynamiska, kontraster.

Det är tacksamt att människor ändå kan dyka upp precis som han gjort. Från ingenstans tona fram. Synas, finnas, kännas. Och märkligt att en främmande person kan göra så. Dyka upp & väcka en till liv. Påminnas om allt det som redan finns inuti en själv. Som om vi råkat vara rätt komponenter, rätt nycklar i nuet.

Och det är så mycket känslor i kroppen. Upplevde mitt livs största konsertupplevelse i lördags. Ett av de finaste ögonblicken alla kategorier, någonsin i livet. Kents avskedsturné, konsert i Luleå. Fick det i present av Martin. Och relationen med Martin växer fortfarande. Innan konserten drack vi vin. Pratade. Delade stort. "Attack-kommunikatör; du är för snabb för mig, sa han & fortsatte; Du är så snabb i att få grepp om en situation, i att uppfatta känslor & dess skiftningar. Du är snabb på att få kontakt med dina känslor & i att formulera dig. När jag väl hunnit ikapp så har du redan bytt tillstånd & fokus & då ligger annat där. Du blir överlägsen mig & jag hinner inte med. Jag behöver mer eftertänksamhet. Jag hinner bli vilse annars, och sårad ibland. Jag kan inte alltid vara en attack-mottagare som kan förhålla mig till din rakhet. Ibland gör det ont när jag inte hinner med att förstå det du själv redan summerat & hunnit lämna." Kloka. Modiga M. Han vågar säga som det är. Att han oftare är mjuk där jag är tuff. Att vi behöver mötas på mitten lite mer. Och jag förstår honom. Och sedan möts vi så nära varandra under konserten & jag tänker att vi kommer att vara lojala & starka ihop tills vi dör.

Och tydlighet får guida nu. Ärlighet, hjärta & raka ord.

Kent - Den sista sången, är nära mig nu. Och den får mig att inte höra av mig till J mer. Och till en hel del annat. Ett lugn, på insidan.

Dina solvarma händer 
Svala stillahavsvindar lekte i ditt hår
Jag minns det som om det var igår
Vi körde genom Malibu  När det äntligen blivit vår 
Det skulle bli en kylig natt 
Det skulle bli ett långsamt fall 
Och du log genom fräknarna 
Med tårar i ögonen

Allt fanns i ögonen
Allt finns i ögonen

Vi lämnade blodstänk i spåren
Men i minnet blåser vindarna
Dina wayfarers i ditt hår
 Du grät solvarma tårar
Courtney sjöng om Malibu
Och allt kunde blivit vårt
Det kommer bli en kylig natt
Det kommer bli en ensam natt
Men jag skulle inte ändra nåt
Även om jag vetat att det här var

Den sista gången sista
gången vi sågs 
Sista sången sista
sången du får
Den sista gången sista
gången vi sågs 
Det här är sista sången sista
sången du får

Vi tog bilen till Roosevelt för att hämta kidsen
Innan vinterloven 
De stod på led 
De sjöng i kör
Det kändes som de sjöng för oss
En allra sista sång
 Vi är på flykt igen både jag och du
Vi kommer från nån annanstans
än där vi är just nu
Åh Dom sjöng för oss
En sista gång 
En sista sång 
Dom sjöng för oss

The stars are up
one fell down
and flew away
Flew away

Det här är sista gången,
sista gången vi ses
Sista sången
 sista sången jag ger dig
Sista gången
sista gången 
Vi ses 

Sista sången, sista sången
Jag ger dig

2016-10-10 @ 22:03:00 Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

Igår saknade jag dig igen. Som ett tidvatten. Kommer & går.

Nej. Jag möter dig inte nu. Jag får bita tag i den beslutsamheten. Hårt. Inte helt enkelt. Inte alls enkelt att inte besvara dina rader. Inte enkelt att göra så som du däremot ofta gjort gentemot mig på senaste. Bra jobbat där J. Du är en mästare i att lära ut hur en är kall. Jag ser att du skriver. Att du med din tillfälliga mjukhet lockar. Men, nej. Inte nu.

För jag är trött på att inte känna mig tillräckligt viktigt för dig. Att vara den vars rader du inte girigt kastar dig över av nyfikenhet då jag i den bästa av världar skulle vara den som ger dig bränsle & energi på insidan. Som har smugit sig in i ditt medvetande & stannat kvar. Som det en gång var men inte längre är.

Är trött på att vara tillgänglig för att din tystnad & brist på bekräftelse ska såra mig.

Trött på att låtsas som att allt är okej.

Är trött på att känna mig bortvald.

Trött på att sakna dig bottenlöst utan att vid kärleksfull återförening få lindra.

Trött på att gå & lägga mig om kvällarna & tycka att den andra sidan av sängen är din & att din plats tycks hånfull med sin gapande tomhet.

Trött på nostalgin. På tankarna om allt som inte blev.

Trött på att sakna att få munhuggas med dig vid morgonkaffet, att inte få sluta ögonen & njuta av dina händer & trött på att längta efter en kram i vardagen.

Rensar i förrådet.

Det som är kvar av dig efter flera års kärlek: 1 cowboyhatt, 1 sovsäck, 1 picknickset & ett par handskar. Var & en av de kvarlämnade är minnen. Är sådant som får mig att minnas & sakna. Jag vill inte ha dem kvar.

En gång för inte alls länge sedan var det du som längtade ihjäl dig nästan, efter att få vidröra mig. Som promenerade hem till mig när som helst på dygnet, även om du bara skulle hinna blunda 30 minuter bredvid mig; allt var det värt tyckte du, för att få somna intill mig. Det var du som alldeles iskall försiktigt kröp intill mig, såg på mig som om jag var den bästa i din värld. Den jag skulle fortsatt värma varje natt, bara du hade bett mig.

Det är ovant att någon annan hör av sig till mig nu. Som med all nyfikenhet som en bara kan ha såhär i början av en relation, vill veta allt. Som med hunger & leende vill veta alla möjliga saker om mig. Som längtar, som vill. Och som tänder något i mig. Som påminner mig om att det sker ett brott i historien nu, det dras en linje mellan Då & Nu. Där Du & jag blir förpassade till andra sidan, till det förflutna. Det jag relaterar till som passerat, vår historia som blir ett enda summerande x.

2016-10-08 @ 15:34:00 Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

Intensitet, jag tar över nu.

Med ett sinne på högvarv tog jag mig ned söderut förra veckan. Spenderade två dagar i Göteborg. Andades nostalgi, mötte Fredrik från förr, pratade jämliket med kollegorna från Kunskapscentrum för jämlik vård, sprang i gryningen & rörde mig snabbt, lätt & hemvant längs gatorna.

Tog mig vidare till Stockholm. Mötte upp min Malla & kom hem (på insidan). Vi förkovrade oss i en normkritisk & normkreativ utställning på etnografiska, åt god mat, var med familj & hängde runt & fyllde på livsgnistan. Så kom Malin & vi ladde inför söndagens Tjurrus. Och så kastade vi sedan oss in i tävlingen när det blev dags där på söndagen. Mycket nerver & mycket styrka! Tog oss igenom hela tävligen utan problem, med lera hela vägen in i öronen. Årets bästa spabehandling med mjölksyra. Och för egen del kunde jag notera att min fysiska form kanske aldrig varit bättre än nu. Lätta, starka ben, en kondition som tycks gränslös. Älskar det här tillståndet. Det gör mig stark, rörlig & samtidigt rofylld på insidan.

Och nu är jag åter i Luleå. Skalar i kalendern, är hård i prioritering. Jag vill andas. Annat än jobb. Vill bli bättre på just detta, att leva utanför jobbet igen. Kanske har jag behövt den här tiden efter J. Att slaviskt hänge mig åt arbetsstruktur & djupdyka så hårt att jag inte haft ork att känna efter. Fyra månader har passerat & det är dags för annat nu. Jag känner det in hela kroppen. Drömde om J en natt nygligen. Drömde att jag var arg. Som ett arg litet barn. Jag försökte sparka honom. Svor. Höll en monolog om att han hade svikit mig. Han försökte nå mig, ta i mig lite försonande men jag gav mig inte. Ilskan kvarstod & jag vaknade arg.

På dagtid möter jag mig själv i tankar som förtär oss. Det fina med oss. Det som fanns. Går igenom ord som han sagt, om att han inte ville ha planer med mig & att det var huvudorsaken för att han gick. Att vara kär är väl att vilja vara med den personen, kontrar jag med själv. Jag känner att jag har fått nog av min egen förståelse, av ödmjukhet inför honom. Okej, han vill varva sig själv, gång på gång på gång. Inte ta nya kliv, inte helhjärtat vara sårbar. Jag behöver inte följa den resan. Jag vill stärka mig själv istället, lära mig något, göra på andra sätt. Vi har inte hörts på ett bra tag. Efter vårt biobesök la jag känslomässigt ned en fortsättning. Och han gav mig många skäl till det. Nu ser jag att han plötsligt skriver rader till mig på messenger. Om något som inte bränns, som inte rör det sårbara. Någon politisk tanke han vill bolla med mig. Som om inget hänt, som om vi är varandras sparringspartners, still counting. Nej. Jag vill inte öppna & läsa. Vill inte ge honom mitt intresse. Han har bränt bort mig. Och han förlorar nu.

Forcerar bort allt som kan riskera att beröra mig när det gäller honom. Jag behöver den här strategin för mig själv just nu. För att ställa mig stadigare på behörigt avstånd.

Hälsade på min gamla hundkamrat Gandhi igår & när hennes Mona frågade hur det var så kände jag tårarna ilsket bränna bakom ögonen. Fan! Att han kan beröra mig så. Jag vill inte. Och då bestämde jag mig ännu mer för att inte ens gå in det här. Om hur det var. Det var hur fint som helst en gång men det är inte det längre.

Jag märker att jag dras till mer lättsamma möjligheter, till tänkvärda chanser att få bejaka mig själv tillsammans med andra. Märker det tydligt när Martin signalerar att han vill ha mer av mig än vad jag vill dela med mig av. Och det blir än mer tydligt att jag lyckoönskar honom i hans sökande efter sin livskamrat & möjlig medförälder till gemensamt barn. Att den personen inte är jag. Jag vill inte. Jag längtar för mycket efter att få utforska andra inre rum av emotionell njutning, ett utforskande som inte för mig är möjligt med honom. Han är ett ankare, en fantastisk vän, en sparringskamrat & en person som ger mersmak i livet. Men han är inte den jag drömmer om att få röra vid, att vara naken tillsammans med. Inte alls. I den bästa av världar hade väl allt detta gått samman men det gör inte det. Och då längtar jag efter andra.

Forcerar, fokuserar på andra rader som jag & N plötsligt har börjat mötas i. Den person som jag för några veckor sedan bestämde mig för att jag ville höra av mig till, ville ha. Som jag rent krasst ville hänge mig åt för lust & njutning gott & kort. Blev så plötsligt & överraskande berörd av honom men lade undan tanken på honom då det verkade som att det inte var ett bra läge. Han återkom, hörde av sig med ord om att han inte kunde få mig ur sitt huvud. Och nu lindar vi sakta in oss i den andres tankebanor mest hela dagarna. Och det är raka ord, avskalat. Väldigt intressant med mycket längtan efter mer. Perfekt. Jag behöver det här, en re-bound. Nu är jag redo för det. I att påminnas om att också andra människor än en förlorad kärlek kan erbjuda skratt & njutning. Och att det ibland kan vara så på ytan också.

2016-10-06 @ 11:50:00 Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()