mellan raderna.

Som vanligt blev det bra så fort jag satte mig i bilen & fick köra lite för snabbt, iklädd löparkläder, nådde Ormberget & massor av andra likasinnade löpare med pannalampor, pro-tävlings-pepp i luften, lyckoönskningar, mjuka ryggdunkar, eldar som brann i mörkret. This is home. Älskar den miljön. Nervositet, uppladdning, vetskapen om att det strax bara är du själv & kroppen, att kroppen i sig får göra jobbet medan egot vilar, stillheten kommer & lägger sig som en mjuk dimma på insidan. Plötsligt ljuder starten & en är iväg. Början av loppet var kantad av brinande marschaller. Jag & Martin hade kramats & laddat. Nu låg min starttid 4 minuter före hans & jag bestämde mig för att han inte skulle lyckas hinna ikapp mig. Och Martin är stark. Kände en intensiv närvaro. Hur ansiktets muskulatur slappnade av, hur benen sköt ifrån, hur armarnas pendlng växlade upp hastigheten. Det var en rejäl motor på insidan som välaktiverad fick mig att rusa uppför den sista backen på slutet, som tog sig igenom den brinnande gången av marchaller & nådde målet. Före Martin. I linje med mig själv. Och sedan nådde även han målet & jag var allt igenom lycklig, där & då. Endorfinhög. 

 

 

 

Efteråt blev det bastu & mat. Mingel med folk. Löparhistorier. Skjutsade hem M & kom hem vid midnatt.