mellan raderna.

Plötsligt är han framför mig och vi fryser till båda två. Förvånade att se varandra även om platsen inte alls är särskilt märkvärdig. Vi är ju ändå på jobbet. Samma jobb. Men, för ovanlighetens skull har det gått flera veckor sedan vi såg den andre. Och tack för det. Jag har behövt tid utan. Att få gå in i egna känslor utan påverkan från dig & det verkliga. Har behövt gå in i en egen, ur ilska, konstruerad bild av dig. Gjort dig till något annat, någon annan än den som är värd att sakna. Med framgång också. (nästan) lyckats övertala mig själv om att bilden varit sann. 

Det är som om bådas första impulser är att gå vidare när vi ser den andre, att vilja undvika. Som om jag för ett ögonblick knappt registrerar mer än att personen jag ser gett mig någon form av obehag & bör undvikas. Ändå låter jag blicken vila kvar & du gör likadant, ser på mig & stannar. Hur mycket känslor kan ett möte rymma, bara sådär? Helt otroligt att en går runt & har alla de känslorna i kroppen. Allt väller fram. Sakta mjuknar det som gör mig hård & det som gör dig återhållsam. Jag ser hur du slappnar av framför mina ögon. Märker hur jag själv tar in dig. Hela dig. Hur allt det jag känner är värme, kärlek. Dina läppar, hur du ser ut när du ler. Dina minspel, dina outgrundliga blå som ser djupt in i mina. Det finns en stark känsla i dina ögon. Jag kan inte säga vad du känner men jag känner igen den blicken. Kanske för att den också finns i min egen blick när den ser på dig. Det är saknad. Beundran. Undran. Det ser ut som om hela du vill röra dig närmare mig. Jag känner hur jag älskar dig & hur jag samtidigt blir arg. Hur fan kan vi inte vara med varandra? Där står du och känns som min människa på jorden & jag förstår inte hur det fortfarande kan kännas så.

"Jag har varit irriterad på dig" säger jag plötsligt. Det bara kommer ur mig "Och jag har känt mig arg. Jag har målat upp karikatyrer av dig i tanken. Du är en streckad figur, en tom. Ditt hjärta sitter fast i ett betongblock & du lever hela livet med huvudet djupt nedstucket i sanden. Och du svarar inte när jag ber dig hämta dina saker. Vad händer i dig egentligen?" Du lyssnar. Ser sårad ut av mina ord. Samtidigt urskuldande. Du ser på mig med en mjuk blick. "Det har varit tomt på mod i mig" svarar du med eftertanke. "Din karikatyrbild är ju sann. Och jag har saknat mod att möta dig."

Vi fortsätter prata. Det är uppenbart hur vi båda vill ha mer av varandra. Att vi är bra ihop. Det är inget nytt. Känslan för den andre har inte varit tvivelaktigt. Även om jag senaste veckorna försökt inpränta mig att hela du varit en lögn. Jag tar initiativet & bryter upp. Ska hem till Hanna & du ser drömmande om, börjar prata om hur du tyckt om vara där, med oss, landa i hennes soffa efter jobbet tillsammans. Sedan tar du ett kliv framåt, tvekar en hundradels sekund som om du undrar om du får, och sedan kramar du om mig. Länge. Och vi står bara så & håller om varandra. Jag känner din doft genom skjortan & den doften skär igenom alla mina eventuellt kvarvarande lager av motsättningar. Din doft. Den som får mig att känna mig som mest hemma, som också tänder mig, som är len & mjuk på något sätt. Den är du. Och du finns igen. 

När vi skiljs åt är det vulkanutbrott av känslor i mig. Landar tur nog hemma hos Hanna. Vackraste systerskapet, förståelsen men också ifrågasättandet, påminnelser om vart jag varit & hur långt jag kommit på min resa vidare. Och i Hannas kök är det varmt & ombonat, där är det kvinnostyrka & självständighet & eld & liv som verkligen är på riktigt. När jag cyklar hem sent därifrån är jag inte i vulkanen längre. 

Landar hemma. Funderar. Mötet med J är så intressant. Hur det aldrig varit praktiskt eller särskilt välfungerande rent strukturellt & planerat. Vi var inte det mest perfekta, välfungerande teamet eller gjorde livet enklare för varandra eller alltid fanns där i vått & torrt. Vi var känslor. Rakt av. Nakna, ögonblickliga, överväldigande. Som om vi brann & levde full ut i varje stund; båda lika oförmögna att verkligt våga tro på det gemensamt långsiktiga. Alltid just nu & därför, aldrig skäl att hålla en känsla tillbaka.

Det är stark kontrast i hur jag känt mig på senare tid. Och framförallt senaste dagarna. Har känt mig teoretiskt ideologisk. Varit samlad, nästan till & med förtänksam (vilket sällan händer annars), varit brutalt rakt på sak & sorterat känslor utifrån egen, samlad inre centrering, eget inre fokus. Lugn & ro. 

Som med Henne, M. Hon vill alltid ha mer och mer av mig. Vill att jag ska möta henne mer, kompromissa. Men i veckan samlade jag mig extra. Tog tag i relationen med råge. Landade allt djupare i att jag inte har mer att ge. Jag inser det i relation till henne hur jag vill ha relationer; vad jag uppskattar, mår bra av, vad jag också inte vill ha. Och jag är hård. Märker det. Hur jag inte möter ibland. Hur jag hellre släpper, går vidare än att kompromissa om det innebär att friheten blir alltför begränsad. Igår sa jag det också till henne. Rakt på sak bara; "Om jag är för flyktig för dig, om du tycker att relationen blir för ojämlik så stanna inte kvar. För saken är den att jag inte vill möta dig halvvägs. Inte om det betyder att jag ger dig mer än vad jag mår bra av. Skulle du ens vilja det? För det är konsekvensen, som jag ser det. Jag vet inte om du förstår det men jag ger redan dig det jag kan & vill. Jag har inte mer. Och du uttrycker att du vill ha mer. Och jag vill inte ge det. Förstår du hur jag menar? Om jag skulle göra det, trycka mig själv över egna gränser, över det jag behöver så gör jag inte längre det som är rätt för mig. Och så vill jag inte leva. Så vill jag inte ha mina relationer.”

Efter långa samtal förstod hon. Och jag lyssnade. Förstod också henne bättre. Och vi finns kvar. Ännu mer tydliga. Också tryggare. Var & en i sitt eget.

Och det är så jag funkar. Oftast. Tror på att våga ställa krav på att var och en tar hand om det vi behöver i oss själva. Hade hon avslutat vår relation hade jag förstått det. Då hade det också varit rätt.

Jag tänker på det mycket. Hur jag vill uppleva, på lika villkor. Bära ibland, bli buren ibland. Och min grundfilosofi; att dela och utmana, men inte klänga och kväva. Att stötta och pusha, men inte hålla fast eller dra.

Varför blir många rädda när det blir obekvämt undrar jag? Är det för en eventuell konflikt som en drar sig för att vara rak istället, säga som det är?

Jag blev förbannad på en föreläsare i veckan. Blev arg på många saker. För att han föreläste om maskulinitet för att han är man, inte för att han är kompetent medan alla andra i programmet talade utifrån processioner. Som om maskulinitetsteori endast är en intressefråga som män äger en ”naturlig” självklarhet i. Blev förbannad för att han inte sa ifrån när deltagarna stödskrattade på bekostnad av en våldtäktssituation. Less för att han hade sådan brist på tydlighet & för sin tamhet. Jag sökte upp honom efteråt. Berättade rakt ut och helt konstruktivt om hur arg jag blev, så till den grad att jag lämnade hans föreläsning. Och jag gav tips och råd på hur han hade kunnat gjort det annorlunda & bättre enligt mig själv. Inte elakt, bara konstruktivt. Han tog det bra, vuxet. Och vi skiljdes åt & tog i hand. 

Och mellan mig & den andre räven finns också en bra kommunikation där vår överenskommelse är ärlighet & raka rör. Det känns enkelt & begripligt. Jag har varit överraskat mig själv & varit mer rakt på sak än vad jag trodde om mig själv. Kanske leder det till att vi möts imorgon. Jag vill tro det. Jag vill att det sker.