mellan raderna.

Helt omöjligt tycks det mig, att inte beröras. Martin kom förbi ikväll. Vi dricker te, samtalar så som vi ofta gör. Jag känner mig så enormt medveten om hans blick i min & hur min egen är så intensivt vilande tillbaka att jag tystnar i samtalet, ger honom en kram istället. För jag vet inte hur jag ska förhålla mig. Han är fin, lyser. Eller är det vi båda, som speglingar av den andre? Det är förvirrande det här. Och det är skönt att jag kan vara nyduschad efter mitt långpass, ett hår som fortfarande torkar, omaka raggsockar på fötterna & ett par gamla träningsshorts. Ändå kunde jag inte känna mig mer bekväm i stunden. Vi skruvar ihop en tv-skärm & ser en serie tillsammans, uppkrupna i min soffa. Och jag tänker att jag borde låta bli, att en gång är ingen gång men upprepningar blir lätt en vana, ett mönster & med det kanske också förväntningar. Men, just ikväll vill jag inte låta huvudet styra. Det är omöjligt att hålla sig undan. Jag vill vara närmast, en enkel ekvation. Jag lägger mig tätt intill honom & får genast en hand i håret & en annan som lätt stryker min arm. Hans doft är hemma. Är äventyr, tältnätter & nattliga skidutflykter. Och nu också intill mig här. Det får vara vad det är, just här & just nu.