mellan raderna.

Med ett sinne på högvarv tog jag mig ned söderut förra veckan. Spenderade två dagar i Göteborg. Andades nostalgi, mötte Fredrik från förr, pratade jämliket med kollegorna från Kunskapscentrum för jämlik vård, sprang i gryningen & rörde mig snabbt, lätt & hemvant längs gatorna. 

 

 

Tog mig vidare till Stockholm. Mötte upp min Malla & kom hem (på insidan). Vi förkovrade oss i en normkritisk & normkreativ utställning på etnografiska, åt god mat, var med familj & hängde runt & fyllde på livsgnistan. Så kom Malin & vi ladde inför söndagens Tjurrus. Och så kastade vi sedan oss in i tävlingen när det blev dags där på söndagen. Mycket nerver & mycket styrka! Tog oss igenom hela tävligen utan problem, med lera hela vägen in i öronen. Årets bästa spabehandling med mjölksyra. Och för egen del kunde jag notera att min fysiska form kanske aldrig varit bättre än nu. Lätta, starka ben, en kondition som tycks gränslös. Älskar det här tillståndet. Det gör mig stark, rörlig & samtidigt rofylld på insidan. 

 

 

Och nu är jag åter i Luleå. Skalar i kalendern, är hård i prioritering. Jag vill andas. Annat än jobb. Vill bli bättre på just detta, att leva utanför jobbet igen. Kanske har jag behövt den här tiden efter J. Att slaviskt hänge mig åt arbetsstruktur & djupdyka så hårt att jag inte haft ork att känna efter. Fyra månader har passerat & det är dags för annat nu. Jag känner det in hela kroppen. Drömde om J en natt nygligen. Drömde att jag var arg. Som ett arg litet barn. Jag försökte sparka honom. Svor. Höll en monolog om att han hade svikit mig. Han försökte nå mig, ta i mig lite försonande men jag gav mig inte. Ilskan kvarstod & jag vaknade arg.

 

På dagtid möter jag mig själv i tankar som förtär oss. Det fina med oss. Det som fanns. Går igenom ord som  han sagt, om att han inte ville ha planer med mig & att det var huvudorsaken för att han gick. Att vara kär är väl att vilja vara med den personen, kontrar jag med själv. Jag känner att jag har fått nog av min egen förståelse, av ödmjukhet inför honom. Okej, han vill varva sig själv, gång på gång på gång. Inte ta nya kliv, inte helhjärtat vara sårbar. Jag behöver inte följa den resan. Jag vill stärka mig själv istället, lära mig något, göra på andra sätt. Vi har inte hörts på ett bra tag. Efter vårt biobesök la jag känslomässigt ned en fortsättning. Och han gav mig många skäl till det. Nu ser jag att han plötsligt skriver rader till mig på messenger. Om något som inte bränns, som inte rör det sårbara. Någon politisk tanke han vill bolla med mig. Som om inget hänt, som om vi är varandras sparringspartners, still counting. Nej. Jag vill inte öppna & läsa. Vill inte ge honom mitt intresse. Han har bränt bort mig. Och han förlorar nu. 

 

Forcerar bort allt som kan riskera att beröra mig när det gäller honom. Jag behöver den här strategin för mig själv just nu. För att ställa mig stadigare på behörigt avstånd. 

 

Hälsade på min gamla hundkamrat Gandhi igår & när hennes Mona frågade hur det var så kände jag tårarna ilsket bränna bakom ögonen. Fan! Att han kan beröra mig så. Jag vill inte. Och då bestämde jag mig ännu mer för att inte ens gå in det här. Om hur det var. Det var hur fint som helst en gång men det är inte det längre.

 

Jag märker att jag dras till mer lättsamma möjligheter, till tänkvärda chanser att få bejaka mig själv tillsammans med andra. Märker det tydligt när Martin signalerar att han vill ha mer av mig än vad jag vill dela med mig av. Och det blir än mer tydligt att jag lyckoönskar honom i hans sökande efter sin livskamrat & möjlig medförälder till gemensamt barn. Att den personen inte är jag. Jag vill inte. Jag längtar för mycket efter att få utforska andra inre rum av emotionell njutning, ett utforskande som inte för mig är möjligt med honom. Han är ett ankare, en fantastisk vän, en sparringskamrat & en person som ger mersmak i livet. Men han är inte den jag drömmer om att få röra vid, att vara naken tillsammans med. Inte alls. I den bästa av världar hade väl allt detta gått samman men det gör inte det. Och då längtar jag efter andra. 

 

Forcerar, fokuserar på andra rader som jag & N plötsligt har börjat mötas i. Den person som jag för några veckor sedan bestämde mig för att jag ville höra av mig till, ville ha. Som jag rent krasst ville hänge mig åt för lust & njutning gott & kort. Blev så plötsligt & överraskande berörd av honom men lade undan tanken på honom då det verkade som att det inte var ett bra läge. Han återkom, hörde av sig med ord om att han inte kunde få mig ur sitt huvud. Och nu lindar vi sakta in oss i den andres tankebanor mest hela dagarna. Och det är raka ord, avskalat. Väldigt intressant med mycket längtan efter mer. Perfekt. Jag behöver det här, en re-bound. Nu är jag redo för det. I att påminnas om att också andra människor än en förlorad kärlek kan erbjuda skratt & njutning. Och att det ibland kan vara så på ytan också.