Igår saknade jag dig igen. Som ett tidvatten. Kommer & går.
Nej. Jag möter dig inte nu. Jag får bita tag i den beslutsamheten. Hårt. Inte helt enkelt. Inte alls enkelt att inte besvara dina rader. Inte enkelt att göra så som du däremot ofta gjort gentemot mig på senaste. Bra jobbat där J. Du är en mästare i att lära ut hur en är kall. Jag ser att du skriver. Att du med din tillfälliga mjukhet lockar. Men, nej. Inte nu.
För jag är trött på att inte känna mig tillräckligt viktigt för dig. Att vara den vars rader du inte girigt kastar dig över av nyfikenhet då jag i den bästa av världar skulle vara den som ger dig bränsle & energi på insidan. Som har smugit sig in i ditt medvetande & stannat kvar. Som det en gång var men inte längre är.
Är trött på att vara tillgänglig för att din tystnad & brist på bekräftelse ska såra mig.
Trött på att låtsas som att allt är okej.
Är trött på att känna mig bortvald.
Trött på att sakna dig bottenlöst utan att vid kärleksfull återförening få lindra.
Trött på att gå & lägga mig om kvällarna & tycka att den andra sidan av sängen är din & att din plats tycks hånfull med sin gapande tomhet.
Trött på nostalgin. På tankarna om allt som inte blev.
Trött på att sakna att få munhuggas med dig vid morgonkaffet, att inte få sluta ögonen & njuta av dina händer & trött på att längta efter en kram i vardagen.
Rensar i förrådet.
Det som är kvar av dig efter flera års kärlek: 1 cowboyhatt, 1 sovsäck, 1 picknickset & ett par handskar. Var & en av de kvarlämnade är minnen. Är sådant som får mig att minnas & sakna. Jag vill inte ha dem kvar.
En gång för inte alls länge sedan var det du som längtade ihjäl dig nästan, efter att få vidröra mig. Som promenerade hem till mig när som helst på dygnet, även om du bara skulle hinna blunda 30 minuter bredvid mig; allt var det värt tyckte du, för att få somna intill mig. Det var du som alldeles iskall försiktigt kröp intill mig, såg på mig som om jag var den bästa i din värld. Den jag skulle fortsatt värma varje natt, bara du hade bett mig.
Det är ovant att någon annan hör av sig till mig nu. Som med all nyfikenhet som en bara kan ha såhär i början av en relation, vill veta allt. Som med hunger & leende vill veta alla möjliga saker om mig. Som längtar, som vill. Och som tänder något i mig. Som påminner mig om att det sker ett brott i historien nu, det dras en linje mellan Då & Nu. Där Du & jag blir förpassade till andra sidan, till det förflutna. Det jag relaterar till som passerat, vår historia som blir ett enda summerande x.
