Plötsligt händer det. En vinner på trisslotten.
Jag behövde det här så väldigt mycket. Bara rätt. Perfekt tajmning. Förutsättningar är till fördel.
Jag vaknade leende idag. Av goda skäl.
Gårdagen levererade det här som blev skrivet när jag kom hem.
Det är dags. Vi träffas, den andre räven & jag. Känns ofrånkomligt. Många veckors delande genom skrivna tankar men inte mer än några få fysiska möten. Ett enda aktivt över en kaffe tidigare. Det är en mjuk musik i bakgrunden, samma som jag själv ofta spelar. Känns hemma, här också. Han möter upp med en kram, ett leende. Hans hus är stort, så annorlunda de som andra i min närhet lever i. Hans sätt är lugnt, utforskande. Och timmarna går. Vi landar i en soffa tillsammans & det är svårt att sitta intill honom & inte röra vid honom. Rent fysisk svårt att hålla sig undan. Till slut tar jag hans hand i min. Bara gör det. Den är varm, mjuk i min egen. Känns avslappnat, tillåtande. Och det är rätt fint hur trevande vi söker oss närmare. Precis här, tillsammans, har ingen av oss varit förut. Jag känner mig helt ur ordning, glad & nästan hindrande blyg (!) & jag som inte ens är blyg (i vanliga fall). Hela det här mötet är nytt, våra olika bakgrunder, liv har så olika, kontrasterande nyanser. Ingenting av de här påminner mig om något annat möte jag kan relatera till vilket gör situationen så ny.
Explore yourself. Jag vill expandera. Vill utforska mig själv i möten som uppmuntrar min lyhördhet & nyfikenhet. Som jag inte inte bara kan spegla mig i & därmed också direkt bädda in i olika föreställningar, vila i. Jag vill guida, bli guidad. Inte vara på väg någonstans, bara vara i stunden. Göra en emotionell resa istället. Och det är klart att jag söker kickar. Att jag dopar mig själv såhär & älskar det. Och även det en påminnelse om vart jag just nu är, vad jag behöver & varför jag inte kan gå in i ett förhållande med någon som inte stimulerar det här i mig.
Han lutar sakta sin panna mot min & vi kysser varandra. Trevande, försiktigt. Jag vet inte om jag någonsin mött på en mansgestalt med mjukare händer. Jag blir helt till mig; som att jag nästan kommer av mig själv & bara vill sluta ögonen & känna hur han stryker mina öron, min hals. Hans händer är inte på jakt, inte krävande. Bara inkännande, ömma, lena. Hans hud på händerna, på armarna är så len. Hela hans gestalt är så mjuk. Samtidigt är han tydlig. Ena stunden tar han tag i mig & kysser mig på ett sätt som öppnar alla mina kanaler; Im all yours. Svårt att begripa (och det behöver inte begripas) men allt i mig slappnar av när han rör vid mig. Finns inget nyss, inget sedan. Bara här, nu. Han lägger sig tätt intill mig, tar min hand, ber att vi bara ska vara så. Inte mer. Han känner in sig själv, känner in mig. Finns intill. Han hämtar en kopp te till oss & den korta stund han är borta ger mig längtan tillbaka. Till vad? Spelar mindre roll. Bara han rör vid mig. Intressant kombination, att både känna sig nervös, blyg & samtidigt alldeles trygg & lugn. Jag vill inte gå hem. Jag skulle gärna somna intill den här mjuka, lena, inlyssnande personen. Men, jag behöver gå hem. "Jag behöver känna, landa för mig själv nu" säger han. Och kanske är det en bra idé. Men jag vill helst inte ha den distansen, inte släppa in tanken. För det är inte en morgondag jag är ute efter utan ett fantastiskt Närvarande Just Nu. Jag kliver rakt in i hans famn med ytterkläderna på. Jag älskar hur han kysser mig på pannan, på kindern & drar händerna genom mitt hår. Som att han påminner mig själv om mina linjer, om en tacksamhet över mötet.
På vägen hem ler jag. Hans doft har fastnat i mina kläder. Jag vill borra ned näsan i den. Blunda. Återvända till stunderna som just precis var. Kände mig så sjungande glad när jag kommer hem. Bra påminnelse om hur jag vill att det ska kännas. Det nya, som en inte vet något om, inte går in & försöker styra. Bara är, lär sig. Han är helt annat, något jag inte mött tidigare. Det han väcker mycket i mig vill jag gärna utforska. Jag tycker om kontrasterna, våra olikheter. Att vi inte kan spegla oss helt i varandra. Inte luta oss mot föreställningar. Det uppmanar instället till mer närvaro. Att lyssna in. Dela. Och Hur våra olikheter berikar så. Guidar, kan få en att växa.
Jag vet inget om det som kommer. Och jag förstår vart han befinner sig. Respekt till den processen. Uppmuntrar honom att vara i det. Och jag står inte här & vill ha ett förhållande, kasta mig in i något. Det jag vill kommunicera helst & mest är att jag tycker om den här personen. Att jag gärna lär känna mer. Och Kanske sker det, kanske inte. Inte det viktigaste heller. Jag tror vårt syfte är att påminna varandra om vad vi själva behöver. Om att lyssna & lita på känsla.
Och det är med ett leende jag vaknat idag.
