Dessa relationer & skiftningar. Människor som älskar varandra. Som slutar göra det. Löften som hålls, som bryts.
Jag var så redo för en rebound. Att ha goda skäl att inte känna för J längre. Men en väljer inte, eller jag väljer åtminstone inte, vem exakt det blir som det känns möjligt att vilja ägna lite extra fokus åt. Den feministiska kraften som är tuff, som undrar varför en alls ska bry sig om att känna för en mansgestalt? Behöva en MAN? Skämskudde på. Dont go there. Nej, ingen man. Inte för den sk. manliga identitetens skull. Såklart. Mer fokus, att vältra sig litegrann i bekräftelsen, att för en stund låta det vara okej att tycka att tanken om att vara begärlig för en annan, är skön. Kvinna, man, icke-binärt spelar ingen roll. Att känna lust i kroppen igen.
Det hade varit behagligt att regelrätt gå på en date med den här Nickeräven. Hade gärna gjort det. Men nu blev det inte så & då märker jag hur skört den valda blicken bort, mot andra än blondinen, hade fixerats. Fan!
Frustrationen är här igen, över ett tillfälligt återfall på J; att jag överhuvudtaget släppte in tanken på honom igen för någon dag sedan. Att den delvis tillåtits vara kvar. Inte på ett behagligt, vilsamt sätt utan med en tillhörande ilska. Det är nog nu. Lämna mig ifred. Jag vill inte. Ändå är det inte bara ilska. Inte innerst inne.
En tomhet att gå från nya förhoppningar, en spirande nyfikenhet för den andre räven, till att släppa allt i luften innan det ens dragit igång.
Jag gör det jag kan för att Inte tänka på J. Men det är som med den berömda rosa elefanten. Den tar plats. Oavsett andra ansträngningar. Jag sprang igår, fredag fastän det är min vilodag för det är för mycket som skaver under huden. Och där finns tankarna. Eller; snarare mer en känsla. Helt meningslös är den. Känns inte som att den alls behövs eller att den läker något. Nu lopar det. Den måste bort. Och när jag vaknar upp på lördag morgon är min första upplevelse av dagen en knivskarp sorglig saknad. Som om vad som helst vore värt att bjuda på för att få uppleva att bli väckt på morgonen med morgonkaffe av honom. Att vara i semesterkänslan. Att känna hans lekfulla hunger hunger i utforskande händer. Att vara i den rena, dedicerade känslan tillsammans.
Höstlöven slits av från sina grenar & det känns vackert, melankoliskt.
Koppen är överfull.
Det har varit fina dagar denna vecka. Varma på det sociala planet. Druckit kvällste & somnat med Malin, Sprungit om kvällen med Elias, middag & gemensam övernattning med Hanna & Dick (senast nämnda på tillfälligt besök) & druckit tidigt morgonkaffe & jobbat nära Martin & diskuterat politik ihop en hel förmiddag. Det är ett gott tecken i sig, att jag haft energi till det sociala. Att jobbet inte har slukat allt.
Prioriteringarna har fungerat, alltmer faller på plats. Har fått utrymme på insidan & har utforskat andra önskemål, annat jag drömmer om. Idéer om vidare studier har dykt upp. Och har landat i att det vore klokt att plocka ut en till examen. Det vore konkret & möjligt utan att jag vare sig behöver flytta eller ta tjänstledigt. Det vore möjligt att integrera i nuläget, i att läsa lite på arbetstid, att skriva en kandidatuppsats med fokus på jämställdhet ur ett folkhälsoperspektiv. Så får jag både nörda - och stärkas upp. Det skulle resultera i en kandidatexamen i mänskliga rättigheter. Och lite extra akademi, igen. Jag längtar efter något sådant. Inte mer än en termin som krävs. Troligen söker jag in. Och ser vad jag gör av det.
För ovanlighetens skull är det en tom, planlös förmiddag. Ska försöka ladda med entusiasm inför kvällens lopp, mudcreek night trail. Det finns goda förutsättningar för att det blir en riktigt fin kväll med hård ansträngning, middag med andra likasinnade löpare, bastu. Och det är bästa läget att springa J ur mig, igen.
