Öppnar upp.
Sitter på Clarion & jobbar. En nära kollega som jag arbetat med nära, mycket & ofta dyker upp & gör mig sällskap. Vi är mer vänner än kollegor. Och idag är vi mer avskalade. Hon undrar hur det är. Och samtalet kommer att handla om hur hon noterat min resa sedan avslutet med J. Hur den har format mig. Hon delgav mig vad hon ser nu & det var modigt av henne att säga det & lärorikt, bra för mig att lyssna till.
"När vi träffades var du mjukare. Och du är det fortfarande. Där inne. Det är jag övertygad om, men du är tuffare nu, döljer det mjuka. Och ta det inte fel. Jag älskar din rättframhet, din plötsliga ilska, din frustration, hur det går över, perspektivförskjutningarna, modet. Men jag älskar också det mjuka i det, dynamiken. När du vågar vara allt. Det gör dig ännu modigare. Ibland är jag rädd att du ska bli hård. Att du stänger av för du lever i en tuff värld, på en krävande arbetsplats i ett hårt klimat. Bra att minnas att allt finns i oss, hela tiden.".
Jag tänker på det hon sagt & jag förstår precis vad hon menar. Och jag tänker på J. Hur mer lika än olika vi är.
Jag sjunker in i eget arbetsfokus, blir ensam där. Och plötsligt ser jag en gestalt nära sig. Den andre räven. Han är verklig i sin fysiska form. Jag har aldrig kramat honom, aldrig tagit i honom. Han har sikte på mig, ser ut som räv på jakt. Undrar om jag själv rör mig lika målmedvetet framåt?
Det är en självklar famn nu. Det är speciellt; så många skrivna rader men ändå är våra fysiska jag främmande. Än så länge. Jag har en grundkänsla för honom där jag redan vet att jag tycker om hur han tänker, resonerar, hur han relaterar till en hel del ideologiska värden. Men, jag är inte bekant med hans rörelse, hur han säger dessa saker eller hur han betonar det han går igång lite extra kring. Jag kommer på mig själv med att vara vidöppen, att verkligen lyssna. Att han gör mig nyfiken. Och att det är en skön stimulans att möta en helt ny person på det här sättet. Oavsett nästa steg så är vårt möte en påminnelse om detta. Så många det finns att lära känna, så intressant med nya männskor vars perpsektiv väcker nya frågor i en själv. Jag & Nicke skulle nog kunna bli vilken form av relation som helst. Vi skulle kunna lära den andre en hel del. På utsidan är vi olika, kanske livsstilsmässigt också. Ideologiskt står vi nära & vi attraheras av liknande saker; att beröras, gå igång på saker, tänja på gränser, rörelse. Vi satt där i två timmar denna förmiddag & hade inte det minsta svårt att fylla den tiden. Direkt han gick sedan så kom jag på mig själv med att le & direkt vilja ha mer. Mer av vad? Rent krasst & rakt på sak så vill jag allra helst att vi rör vid den andre. Vi kan prata, vi är intellektuellt drivna båda två. Men kan vi vara tysta ihop? Jag är nyfiken och har mersmak. På exakt vad och exakt hur vet jag inte. Och behöver inte veta det. Däremot är det inte helt enkelt det här. Han har två barn på heltid den tid han bor i Luleå. Och i Stockholm finns det en person han just börjat träffa. Han får givetvis ta ansvar för sitt. Jag kan bara utgå från mitt eget, betydligt mer fria läge. Jag är mest av allt just nyfiken. Och sugen.
Och det här med att vara berörd. Det är jag varje dag jag kommer hem. För så fort jag kommer hem möter hon mig genast med ett Mjau & en glad uppsyn. Jag släpper allt för händerna & vi lägger oss bredvid varandra i sängen. Hon bjuder in till lek & jag följer henne. Hennes pupiller blir stora & svarta & de fixerar mig, varje rörelse. Jag jagar henne, hon jagar efter mig. Hur mycket hon än är inne i leken vet jag att jag kan räcka fram min hand till henne, fånga upp hennes uppmärksamhet mitt i jakten & ändå kommer hon inte att glömma bort att vi har en ömhet mellan varandra & där skadar vi aldrig den andre. Hon kan stanna upp direkt, gå från svarta ögon till de mildaste blå. Hon stryker sig lätt, mjukt mot mig istället. Ibland kommer hon fram, lutar sig hårt mot mig för närhet, som en omfamning. På kvällen följer vi våra egna rutiner & ingen kan mig som hon. Hon vet exakt vad som som sker, hur vi bäddar av sängen då hon gör sig redo att dyka ned under täcket. Jag ler när jag lägger mig. Hur självklart hon är i relation till mig. Den plats hon tar nu. Hur hon sträcker ut sitt ena ben över mitt ansikte när jag lagt mig på spikmattan om kvällen, hur den mjuka tassen kittlar mig. Och hur den behöver få vara där. Vi ligger ofta så. Lite hursomhelst, om varandra, på den andre. Och som inatt när jag vaknade jag upp, märkte att jag låg & höll om henne med båda armarna medan hon sov djupt i min famn. I gryningen när klockan ringde vill ingen av oss gå upp. Hon spann nbjudande till oss båda, fick oss att flytta fram uppstigningen. Låg kvar. Hon, tätt intill mig med sin långsmala kropp längs min ryggtavla. Jag kände hennes mjuka tramp, hennes snusande i min nacke. Och som jag uppskattar oss tillsammans. Hur vi lärt oss, formats, blivit väldigt nära. Hon är speciell & hon får mig alltid att längta hem.
Kommentarer
Trackback
