mellan raderna.

Gett mig själv ett riktigt långpass idag för att hinna möta allt som ville ta sig upp till ytan, se det med distans & lanada i min egen rörelse. Jag behöver centrera mig själv just nu. Återkoppla. Även om jag nyss kände mig i god balans så har jag blivit vilse under helgen. 

 

Kan en använda ägglossningstid som förklaring till att jag satte mig i en särskild situation? Sexuell frustration & skoninglöst behov? Och är situationen ens vilsen egentligen eller är det möjligt att istället luta sig tillbaka & vila lite här? Tänka att vi är två vänner som gett varandra det vi behövde? 

 

Rak på sak bara. Jag hade bett Martin komma över på fredagkväll efter att jag tagit ett glas vin med en saknad vän, Jozephine, på stan. Vi skulle hänga M & jag, planera lite fjälltur, berätta en historia eller tre. Och jag tyckte att mitt val av vän att spendera kvällen med var perfekt utifrån att min & M:s relation är så tillbakalutad, trygg & tillåtande. Det är okej att hänga lös & vara frustrerad & rastlös. Och det är inte främmande för mig att vi ger varandra en massage ibland. Men den här kvällen så fanns det det något annat i hans händer & det fanns en mottaglighet i mig själv som gjorde att vi direkt gick varandra till mötes. Så underligt, främmande att hålla om en annan kropp som inte är J, som inte berör mig som J. Ändå, så bejakande & fullt av skratt samtidigt, av samstämighet & sexuell energi. Vi två, helt plötsligt. Och det känns som en dålig klisché, men det var som att det bara hände. Jag hade inte förväntat mig oss så. Det var njutningsfullt i kroppen men en ganska direkt emotionell vilsenhet i det hudlösa. Jag stannade upp vår rörelse; såg honom djupt i ögonen; de här ögonen jag känner så väl. Och det var obeskrivlig berg och dalbana av ogreppbar situation. Jag började skratta, kände mig så enormt naken i den där blicken. I att kyssa honom & vara allt annat än bara bara kroppar med begär. Det här är Martin. Någonstans i mig själv får jag inte ihop bilden att vår syskonnära relation plötsligt har det här begäret. Att jag vill ta honom. Hårt, ömt. Att hans utforskande händer får fritt spelrum över mina linjer. Jag avbröt oss mitt i allt, la mig på hans bröstkorg & somnade sedan den natten med hans hand i mitt hår. 

 

Vaknade på lördagmorgon. Gled ljudlöst upp för att ta en tidig tvättstuga & för att få tid att vara ensam. Tänka. Fastnade i huvudet, fick panik mellan tvättmedel & rytmiska maskinsnurr. Som om jag blivit avskalad, blottad, alldeles oväntat sårbar utan att vara redo för det. Den här sovande människan under mitt täcke. Så nära, så välkänd men utifrån gårdagskvällen så främmande. Jag gick upp. Gjorde morgonkaffe & bestämde mig för att möta honom. Intressant att det kändes så blygsamt. Nytt. Gav honom, oss båda kaffe på sängen & när vi satt där mitt emot varandra, lika blottlagda med rufsiga morgonhår så fanns det bara värme i mig. Faktiskt också väldigt mycket glädje. 

 

Och som tidigare noterat är vi världens bästa team. Morgon tillsammans & allt blir lite enklare än annars. Saker tycks ske av sig själv. Som om det aldrig finns nog av tid, alla samtal vi vill ha. Den här oändliga nyfikenheten. Jag får utrymme, han har ett lugn jag inte lagt så mycket vikt vid tidigare men jag mår så bra av det. Vi gick ut genom samma dörr denna morgon & ägnade hela dagen åt att hjälpa Malin att flytta. Kände mig seg & extra avspänd i hela det inre systemet efter flera vinglas föregående kväll, uppskattade att inte vara i huvudet utan röra sig, bära saker, smyga intill Martin vid första möjliga chans. Jag vet inte vad som hände men jag ville bara ha mer. Inte nöndvändigtvis av sex men av honom. Att få känna hur han spontant stryker en hårslinga bakom mitt öra, hur han ger mig en kram i förbifarten, hur han delar en chokladboll i farten, hur vi möter upp i leenden. Efter en heldag av flytt så drog jag med mig honom hem & bad honom vila med mig en stund. Började känna mig helt slutkörd & lite vilsen ovanpå det. Så fort han kysste mig försvann tanken, kroppen slappnade av, blev följsam & leende. Har svårt att sätta ord på det. Men jag försökte. Den här inre oron. Jag satt gränsle över honom, lade en hand över hans bröstkorg & försökte säga som det är; "jag är vilsen Martin. Jag vet inte vad som händer. Allt som sker överraskar mig. Och jag blir rädd att vi blir i ofas, som förr, att vi förlorar den andre. Att vi går in i något vi inte är redo för. Hur känner du?" Han tittade på mig, la sin hand över mitt hjärta. "Jag är här, jag är nu. Jag är i samma som du. Jag vet inte. Jag vet ingeting mer annat än att vi är här just nu. Och jag är inte orolig. Vi kommer att fixa det här. Vi har klarat det mesta tillsammans." Så drog han ned mig i en kram. Och så fort han gick hem så längtade jag in i den famnen igen. 

 

Idag när jag sprungit kom vilsenheten tillbaka. Jag försökte lyssna. Förstå. Har en rädsla för att såra i mig. För att glida in i något som plötsligt kan tyckas självklart, som inte är det egentligen. Jag känner mig med ens för flyktig för det här. Martin kan inte bara vara kropp för mig; han är så otroligt mycket mer. Å andra sidan; är det ett problem att jag just nu mer än gärna inte bara ligger skavfötters med honom i en soffa utan allra helst känner honom intill mig? Det känns som att jag har så mycket att förlora om det skulle gå åt helvete. Och det skenar en riskanalys genom mig; där jag förhåller mig till olika scenario. Jag vill hellre ha honom som min finaste, ärligaste, verkligaste vän än den jag ligger med. Om det finns motsättningar mellan. Oavsett så kommer vi att få jobba med det här. 

 

Och ingenting blir enklare av att jag samtidigt som jag känner mig skön i kroppen efter oväntat mycket närhet också bär en allt tydligare sorg i mig för att det inte är J. Och det är uppenbart, hur jag inte läkt klart. Hur jag inte därför är redo att gå in i något med hjärtat. Jag vill inte. Jag tycker inte att det är värt det. Och hur förklarar jag det för M? Kanske bara säger som det är? Jag skenar på. M verkar lugn. Jag förlorar nuet, undrar om sedan. Ett sedan jag inte vill krångla till. "Fan, fan, det skulle vart du", sjunger Thåström här i bakgrunden. Och fan. Det skulle vara det. Men det är inte en guldlock intill, det är inte en nystart där. Jag kan fortfarande komma på mig själv med att förundras över att J lyckades välja bort oss. Jag vet att vi också var viktiga för honom. Och jag fastnade i bilder häromdagen. Igår. Och fan, det skulle vara du. Fan, att du gick.