Vardagskoll.
Det finns äntligen något att ta på, något som är otroligt konkret. Ett schema som kommer att forma framtida dagar med sådant som läran om rättsystemets styrning, om lagstiftningsprocesser, juridiskt källmaterial och genusrättsliga metoder. Lärarna verkar hur inspirerande som helst och att mötas upp av Tiina Rosenbergs famn ger mig ett perspektiv som säger mig att allt inte är helt i mörker. Halvligger i café indiadäcks plyschsoffa och talar sommarresuméer med Alexander(s)katten, Malou och Mania och vi konstaterar att vi är så priviligerade som upplever skolan som ett lekfullt daghem med stor seriositet. Behöver fylla kalendern med något att ta på när jag om natten sover illa som en räv på flykt och då jag inte kan höra Fredens röst utan att gå sönder. Jag vet att jag får strunta i en gemensam middag med honom, med filmkvällar tillsammans för att koppla av för det finns inte längre någon gemensam karta att placera våra stunder på. Jag har helt enkelt skrotat sönder min fristad. Möts av kärleksfulla människor med ögon, bara för varandra när jag vandrar längs gatorna och kan inte hindra tankarna från att komma, om vad du gör just nu. Ska hösten lyckas vara en givande tid eller blir det den där transportsträckan fram till Indien som jag är rädd att den kommer vara? Indien. Det kommer iallafall att komma en dag då jag packar väskan och drar och den där dagen då jag kommer att stå på indisk mark och ta emot dig [konsekvenslöst] och hela finfamiljen, iförd sandaler och solskensögon. Hur vår relation ser ut då spelar ingen roll längre, bara det är du som möter min famn och kallar mig för tjorven, bara det så kommer jag att nå euforin och kärlek igen.
Talar med henne, min nyfunna vän i din moder. Jag ser mig själv i dig, säger hon. Du går snabbt, gör allt med hastiga röreöser, talar med samma tempo och flyger snabbt som bara den. För sådana som oss finns ingen risk för stagnation, snarare måste vi lära oss att stanna upp och andas och förstå varför vi har sådan hög hastighet, varför vi flyger och i vilken riktning.." Att höra hennes röst ger mig tilltro, mod och längtan till det som kommer men också en påminnelse om att det är helt i sin ordning att för en stund, bygga bo för inget bo är en slutstation.
Talar med henne, min nyfunna vän i din moder. Jag ser mig själv i dig, säger hon. Du går snabbt, gör allt med hastiga röreöser, talar med samma tempo och flyger snabbt som bara den. För sådana som oss finns ingen risk för stagnation, snarare måste vi lära oss att stanna upp och andas och förstå varför vi har sådan hög hastighet, varför vi flyger och i vilken riktning.." Att höra hennes röst ger mig tilltro, mod och längtan till det som kommer men också en påminnelse om att det är helt i sin ordning att för en stund, bygga bo för inget bo är en slutstation.
det är en ny epok och jag börjar le.
Alexander(s)katten bjuder mig på indiskt rättvisemärkt te i sin röda soffa och lyckas med det otroliga att bli ännu större som vän i mina ögon, trots att han fanns så nära redan innan. Vi får rökelsedoft i våra hår och Gandhi lägger sig så nära och andas ut, som om hon äntligen har kommit hem. Jag gör nog likadant i Alexanders soffa, landar. Äntligen har vi insett hur nära vi bor varandra och hur närvarande vi skapar vår egentid ihop. Jag lämnar det hemmamysiga hos katten med ett leende som når hela vägen in. Möts upp av Erika och vi konstaterar i vår återförening att det känns som igår och att vi fortfarande är som vi brukar, nära oss själva i närhet av den andre som om vi vore syskon och Alexanders välgörande närhet förlängs av Erikas återkomst och jag går in till mitt hem och inser att jag inte längre behöver somna ensam. En ny retro radio placeras i köket och jag och min nya kollektivfrände Maria konstaterar att vi har likadana saker, samma smak och färg som om vi båda samlat på oss saker och som nu, utan svårighet smälter samman i något nytt och gemensamt. Tillsammans med hennes kärlek Johan slänger vi oss ned i min soffa och samtalar om att vi påminner om filmen Tillsammans och det är just så det är just nu. Det kollektiva är märkbart och jag påminner mig själv om att det är detta jag länge sökt. Jag känner hur det rycker i mig nu av ruset jag får av att dela dagen med alla de fina, de mina och det vi ger åt varandra. Samuel försöker komma förbi på spontante men jag missar honom men inser att det ingenting gör för vi har ett helt liv här att dricka te under, en lång och intressant resa, en ny epok som just tagit vid är här.
Tack katten för enegierna, nu skapar det något gott. Live to inspire, det delar vi för alltid nu.
Tack katten för enegierna, nu skapar det något gott. Live to inspire, det delar vi för alltid nu.
on track again även om det är en lång väg kvar att gå.
Hon är som en healinghand där hon sitter framför mig, Maria. Vi möttes i våras bland de fyrbenta och nu är hon med all säkerhet en av de få i den nära kretsen. Vi äter lyxfrukost tillsammans på ett av möllans allra mysigaste caféer där allt skeva i inredningen skapar just den rätta bohemmysiga atmosfären. Att gandhi dessutom får vara med och blir bjuden på köttbullar av personalen gör inte stället sämre. Vi läker ut om livets alla små bagateller och livsstörtande raviner och jag börjar ana att mycket kommer att bli bättre nu med sådana som henne omkring mig. Frukosten förvandlas senare till en spontan ride ut på landet där stallfamiljen väntar mig med öppna famnar och lena mular. Vetskapen om att livet här inte endast är stadsmiljö utan lika mycket lantluft och åkrar gör det lättare att andas. Jag och Maria vandrar längs åkrarna med en Gandhi som flyger fram som en plog och varje sekund för fram något ljusare i mig. Återvänder hem till ett hem som plötsligt är fullt av saker, mina egna som tar upp hela vardagsrummet och främmande saker, tillhörande min nya kollektivvän Maria och jag inser att vi har en del att göra men att allt har god potential.
Ska snart mötas av Alexander(s)katten och bli bjuden på te hemma hos honom och imorgon börjar ä n t l i g e n skolan och med det återförening med alla efterlängtade aktivister. Det är redan idéer på gång med Samuel om bastudag, Ida och jag ska börja vår klätttringskurs, med Maria ska jag ut i skogen och plocka svamp och redan är flera yogapass inbokade. Jag ska göra det jag är allra bäst på nu, att aktivera mig, att låta stunderna flöda genom varandra.
Ska snart mötas av Alexander(s)katten och bli bjuden på te hemma hos honom och imorgon börjar ä n t l i g e n skolan och med det återförening med alla efterlängtade aktivister. Det är redan idéer på gång med Samuel om bastudag, Ida och jag ska börja vår klätttringskurs, med Maria ska jag ut i skogen och plocka svamp och redan är flera yogapass inbokade. Jag ska göra det jag är allra bäst på nu, att aktivera mig, att låta stunderna flöda genom varandra.
Cyniskt och ekande.
Plötsligt har jag all tid i världen för mig själv att utarbeta de där planerna jag tycktes ha levt för i somras [en tid som känns alltmer avlägsen] men de planerna får mig nu bara ur balans och jag fastnar ingenstans och har snarare lossnat ifrån mig själv och hela den greppbara kartan. Så har hon gjort det igen. Åter börjat trampa utan någon större mening. Visst kommer jag att leva upp, leva ut och skratta högt men det sker inte nu och kanske inte heller om ett tag. Har lämnat allt men plötsligt förlorat alla svar på den där egna sanningen jag så ofta förespråkar, att en alltid vet, att riktningarna leder till det som ska till när meningsfullhet råder.
Att vara tillbaka i det hem som var vårt med en uppenbar medvetenhet om att två blivit en är som att leva i en förlorad saga. Idag lämnade du det här och jag kan knappast tro att det är sant att räven har förlorat sin fredsfrände på riktigt. Förtivlan möter uppgivenhet och avvärjer från det mörkaste med hjälp av praktiska bestyr. Hemmet står iallafall kvar om än i en förändrad skepnad och rökelserna doftar fortfarande likadant. Någon säng äger jag inte längre men en soffa, iallafall ytterligare en dag. Ändå är det inte jag som har behövt lämna både kärleken och hem och med det perspektivet borde jag inte drunkna alldeles. Den här rävlyan bär spår av saker jag vill minnas och jag behöver inte klippa alldeles och jag hoppas, allra käraste du, att du får ro att landa där du är. Helt allena är jag inte heller då den vite är kvar här men hon påminner mig bara om dig. Jag börjar förstå att människor som vågat leva ihop och sedan brutit upp inte längre orkar ge sig ut i det ytterligare en gång för risken för uppbrott kommer alltid finnas där och nu i all cynism är jag en av dem. "Hur kan en någonsin vara säker på kärleken, hur kan en tro på de känslor som krävs för en tvåsamhetsförankring när inget någonsin blir som en tänker? frågar jag dig utan att kräva ett svar. Plötsligt förstår jag när L menar att han nu väljer att vara ensam då förvirring om just ett tvåsamhetsval alltid skaver så nära glädjen över att dela ömhetsförklaringar. Egentligen har jag alltid förstått just det här alldeles för bra men under ett par år vann jag det rofyllda i att inte behöva springa vidare på jakt efter resor, snarare än ankarfästen. Det har varit en tid av något jag så väl behövde och tydligen, fortfarande inte vill slita mig ifrån. Ändå sitter jag nu åter i en ekande lägenhet och undrar vad som egentligen hände och inser att jag gjort det igen och försöker inte längre låtsas att jag tycker bäst om att färdas såhär.
Lyssnar på Marta Wainwright och följande låt får vara dagens signaturmelodi;
Att vara tillbaka i det hem som var vårt med en uppenbar medvetenhet om att två blivit en är som att leva i en förlorad saga. Idag lämnade du det här och jag kan knappast tro att det är sant att räven har förlorat sin fredsfrände på riktigt. Förtivlan möter uppgivenhet och avvärjer från det mörkaste med hjälp av praktiska bestyr. Hemmet står iallafall kvar om än i en förändrad skepnad och rökelserna doftar fortfarande likadant. Någon säng äger jag inte längre men en soffa, iallafall ytterligare en dag. Ändå är det inte jag som har behövt lämna både kärleken och hem och med det perspektivet borde jag inte drunkna alldeles. Den här rävlyan bär spår av saker jag vill minnas och jag behöver inte klippa alldeles och jag hoppas, allra käraste du, att du får ro att landa där du är. Helt allena är jag inte heller då den vite är kvar här men hon påminner mig bara om dig. Jag börjar förstå att människor som vågat leva ihop och sedan brutit upp inte längre orkar ge sig ut i det ytterligare en gång för risken för uppbrott kommer alltid finnas där och nu i all cynism är jag en av dem. "Hur kan en någonsin vara säker på kärleken, hur kan en tro på de känslor som krävs för en tvåsamhetsförankring när inget någonsin blir som en tänker? frågar jag dig utan att kräva ett svar. Plötsligt förstår jag när L menar att han nu väljer att vara ensam då förvirring om just ett tvåsamhetsval alltid skaver så nära glädjen över att dela ömhetsförklaringar. Egentligen har jag alltid förstått just det här alldeles för bra men under ett par år vann jag det rofyllda i att inte behöva springa vidare på jakt efter resor, snarare än ankarfästen. Det har varit en tid av något jag så väl behövde och tydligen, fortfarande inte vill slita mig ifrån. Ändå sitter jag nu åter i en ekande lägenhet och undrar vad som egentligen hände och inser att jag gjort det igen och försöker inte längre låtsas att jag tycker bäst om att färdas såhär.
Lyssnar på Marta Wainwright och följande låt får vara dagens signaturmelodi;
"Bloody Mother Fucking Asshole"
Poetry is no place for a heart that's a whore
And I'm young & I'm strong
But I feel old & tired
Overfired
And I've been poked & stoked
It's all smoke, there's no more fire
Only desire
For you, whoever you are
For you, whoever you are
You say my time here has been some sort of joke
That I've been messing around
Some sort of incubating period
For when I really come around
I'm cracking up
And you have no idea
No idea how it feels to be on your own
In your own home
with the fucking phone
And the mother of gloom
In your bedroom
Standing over your head
With her hand in your head
With her hand in your head
I will not pretend
I will not put on a smile
I will not say I'm all right for you
When all I wanted was to be good
To do everything in truth
To do everything in truth
Oh I wish I wish I wish I was born a man
So I could learn how to stand up for myself
Like those guys with guitars
I've been watching in bars
Who've been stamping their feet to a different beat
To a different beat
To a different beat
I will not pretend
I will not put on a smile
I will not say I'm all right for you
When all I wanted was to be good
To do everything in truth
To do everything in truth
You bloody mother fucking asshole
Oh you bloody mother fucking asshole
Oh you bloody mother fucking asshole
Oh you bloody mother fucking asshole
Oh you bloody mother fucking asshole
Oh you bloody...
I will not pretend
I will not put on a smile
I will not say I'm all right for you
For you, whoever you are
For you, whoever you are
For you, whoever you are
Älskade vi, allt vrider sig i kolik.
En sista kaffe [för ett tag at least] med modern med skrattet, hon som alltid ska bjuda mig på allting och sällan [kanske aldrig] låter mig betala för mitt eget kaffe och definitivt inte för två. Inget avsked mor replikar jag fastän det kanske är mig själv jag försöker övertyga då hon är den som ler, inte jag. "jag är trött, förklarar jag. Och villrådig. Och känner gör jag också, alldeles för mycket och jag vet inte riktigt om det är bra och jag leker med tankar om att emigrera till skogs. Dessutom drömmer jag om att lyfta på otaliga stenar och därunder finna den där biljetten till något lite enklare, lite skönare. Jag kanske ska dra till Indien nu istället utan en returbiljett. En behöver inte annat än sig själv då och kanske, bli nöjd nöjd med just densamme allena." Mor lyssnar och köper mig en kaffe till och vet lika väl som jag att jag om ett par timmar utan tvekan kommer att nå skånes mark och fogligt [och med riktigt glädje] sålla mig till övriga klasskamrater för ytterligare ett års studier.
Hanna lotsar mig i luren hela vägen in i planet sedan och när hon undrar hur jag känner det så är det med en axelryckning jag svarar, inte mer. "Jag bara måste göra det här nu, tänker jag. Och du är med mig. Släpp aldrig."
Efter den allra smidigaste övergång med plan samt en flygbuss senare så är jag förbytt och har genast en glöd åter. nära att gripa tag om. Vemod är nyfikenhet, är rädsla men också längtan. Malmö är inte det minsta höst, är snarare sensommarvärme och bara fötters verklighet och bara det påminner mig genast om varför jag älskar att vara ankrad just här. Efter en stoltakattenvandring, bärandes på två tredjedelar av min egen kroppsvikt slår jag mig alldeles utmattad ned utanför vårt tidigare gemensamma hem och inväntar er. Aldrig har vi varit ifrån varandra så länge, minikollektivet con amour. Kanske är det därför jag en stund senare, omgiven av en lyckligt viftande vit svans och en leende findu avdramatiserar mitt beteende med att skämta om hur jag plötsligt står där och spårar ur i tårar för er, för det är just vad som händer. Det är en stund av ren återförening, att äntligen återse någon jag saknat mer än vad sinnet kunnat begripa. Spenderar en helkväll med er och just då finns det ingenting jag hellre vill göra, ingen annan plats jag drömmer om och det finns helt enkelt inte något mer rogivande i livet än vårt språk, vår samvaro och vad det skapar. Den natten somnar jag sedan med ett leende i Erikas stora säng med den allra mjukaste hundracka intill. Vi två vaknar ihop och glider runt en sjö och samlar kraft för det jag under hela sommaren flytt ifrån, så pass att jag missat hur stort det egentligen är och vilket jävla korthus som nu ska komma att rasa. Du och jag är sammanbitna men konkreta, kommunikativa och nära men vi gråter mer än vi ler den här dagen. En epok som går i graven och aldrig kommer åter. Jag finner ingen nödbroms hur än jag börjar famla efter den och det börjar skena i mig, loket spårar ur och jag ser hur det krossar det allra sista hopp och det liknar en nära-döden-upplevelse där jag ser oss två i det där lilla rummet som var så kallt om vintern men hur kylan aldrig nådde oss eller det vi hade börjat förstå i varandra, hur vi just hade påbörjat något som skulle bli en ordentligt resa och den starkaste kärlekshistoria genom flera år. Hur vi tillsammans skapade några av de finaste åren i mitt liv. Jag undrar om vi har någon passande titel på det som kom att bli och som nu har varit, något samstämt bör det vara, något som sammanfattar de två sökande som fann. Jag vill bli gammal och grå med dig allra närmaste fredsfrände tänker jag utan att ens själv förstå hur jag ska lösa den ekvationen då jag är den som bett dig gå men själv inte vill lämna. Allt som har varit slår emot mig och jag vill inte förstå det här som idag sker, som konkretiserar en separation så oväntad ändå. Ingenting går att göra när inga löften går att uttala med totalt hängiven sanning för en kan inte veta, definitivt inte kvinn och därför vägrar jag att ta stoppknappen i hand, av respekt och just kärlek för att jag aldrig vill aldrig såra dig så igen och därför, kan jag inte dela total gemenskap med löftet om en tro på just det när jag inte längre vet vad något är. håll bara om mig hårt så gör jag likadant så är vi hemma för en stund, allra godaste vän, blåvalskärleken. Tallest man on earth sjunker stundens mest klockrena rader; "I want to be you medicin, I want to feed the sparrow in your heart" och det är så det känns med inte går att få ihop, jag vill bara se dig lycklig igen för när du lyser, är du oslagbar.
Samtalar med L och känner hur vårt problem sannerligen inte är brist på fågelmat utan snarare, ett överskott av just det då dina vingar slår så hastigt och oregelbundet och hur vi flyger i otakt. Stanna upp och känn hur sikten klarnar, hur du bär på smaken av sommarens lekfullheter i dig! Jag tror inte att du hör vad jag försöker säga dig mellan raderna, då när jag tystnar och kanske är jag som vanligt skev i kommunikationen och jag hör mig själv vråla helt ljudlöst och vi lägger på helt odramatiskt.
This wind, vet inte om jag hanterar det, inte något av det. Just när jag börjar vackla alldeles för mycket för mitt eget bästa, en sån där avgrundssekund, så ringer Samuel och dyker upp från ingenstans och är plötsligt min vän i möllans skymning, en närvaro som helt otroligt nog, bara sköljer bort allt grus och får ett sprakande leende att söka sig fram och jag vet inte hur han bär sig åt, vet bara att jag är så glad över att han äntligen har dykt upp efter tjugosex års liv ifrån, ovetande om den andres existens. Samurel är tango i stegen med närvaro i orden och definitivt, med näring i famnen. Plötsligt anar jag att det kommer att gå bra, hela det här otroligt sorgliga, det svåraste jag någonsing gjort, det kommer att gå att faktiskt ta sig igenom även de stunder som tycks hopplösa. Så länge människor som Samuel dansar omkring och inspirerar, så länge möllan glöder så lever vi, finns vi på något sätt kvar i och för varandra. Aldrig förintade, bara i en ny slags skepnad vi måste lära oss att förstå även om vi inte än vet hur vi gör, vi vet nog bara just det att vi älskar varandra och att just det, är det svåraste.
Hanna lotsar mig i luren hela vägen in i planet sedan och när hon undrar hur jag känner det så är det med en axelryckning jag svarar, inte mer. "Jag bara måste göra det här nu, tänker jag. Och du är med mig. Släpp aldrig."
Efter den allra smidigaste övergång med plan samt en flygbuss senare så är jag förbytt och har genast en glöd åter. nära att gripa tag om. Vemod är nyfikenhet, är rädsla men också längtan. Malmö är inte det minsta höst, är snarare sensommarvärme och bara fötters verklighet och bara det påminner mig genast om varför jag älskar att vara ankrad just här. Efter en stoltakattenvandring, bärandes på två tredjedelar av min egen kroppsvikt slår jag mig alldeles utmattad ned utanför vårt tidigare gemensamma hem och inväntar er. Aldrig har vi varit ifrån varandra så länge, minikollektivet con amour. Kanske är det därför jag en stund senare, omgiven av en lyckligt viftande vit svans och en leende findu avdramatiserar mitt beteende med att skämta om hur jag plötsligt står där och spårar ur i tårar för er, för det är just vad som händer. Det är en stund av ren återförening, att äntligen återse någon jag saknat mer än vad sinnet kunnat begripa. Spenderar en helkväll med er och just då finns det ingenting jag hellre vill göra, ingen annan plats jag drömmer om och det finns helt enkelt inte något mer rogivande i livet än vårt språk, vår samvaro och vad det skapar. Den natten somnar jag sedan med ett leende i Erikas stora säng med den allra mjukaste hundracka intill. Vi två vaknar ihop och glider runt en sjö och samlar kraft för det jag under hela sommaren flytt ifrån, så pass att jag missat hur stort det egentligen är och vilket jävla korthus som nu ska komma att rasa. Du och jag är sammanbitna men konkreta, kommunikativa och nära men vi gråter mer än vi ler den här dagen. En epok som går i graven och aldrig kommer åter. Jag finner ingen nödbroms hur än jag börjar famla efter den och det börjar skena i mig, loket spårar ur och jag ser hur det krossar det allra sista hopp och det liknar en nära-döden-upplevelse där jag ser oss två i det där lilla rummet som var så kallt om vintern men hur kylan aldrig nådde oss eller det vi hade börjat förstå i varandra, hur vi just hade påbörjat något som skulle bli en ordentligt resa och den starkaste kärlekshistoria genom flera år. Hur vi tillsammans skapade några av de finaste åren i mitt liv. Jag undrar om vi har någon passande titel på det som kom att bli och som nu har varit, något samstämt bör det vara, något som sammanfattar de två sökande som fann. Jag vill bli gammal och grå med dig allra närmaste fredsfrände tänker jag utan att ens själv förstå hur jag ska lösa den ekvationen då jag är den som bett dig gå men själv inte vill lämna. Allt som har varit slår emot mig och jag vill inte förstå det här som idag sker, som konkretiserar en separation så oväntad ändå. Ingenting går att göra när inga löften går att uttala med totalt hängiven sanning för en kan inte veta, definitivt inte kvinn och därför vägrar jag att ta stoppknappen i hand, av respekt och just kärlek för att jag aldrig vill aldrig såra dig så igen och därför, kan jag inte dela total gemenskap med löftet om en tro på just det när jag inte längre vet vad något är. håll bara om mig hårt så gör jag likadant så är vi hemma för en stund, allra godaste vän, blåvalskärleken. Tallest man on earth sjunker stundens mest klockrena rader; "I want to be you medicin, I want to feed the sparrow in your heart" och det är så det känns med inte går att få ihop, jag vill bara se dig lycklig igen för när du lyser, är du oslagbar.
Samtalar med L och känner hur vårt problem sannerligen inte är brist på fågelmat utan snarare, ett överskott av just det då dina vingar slår så hastigt och oregelbundet och hur vi flyger i otakt. Stanna upp och känn hur sikten klarnar, hur du bär på smaken av sommarens lekfullheter i dig! Jag tror inte att du hör vad jag försöker säga dig mellan raderna, då när jag tystnar och kanske är jag som vanligt skev i kommunikationen och jag hör mig själv vråla helt ljudlöst och vi lägger på helt odramatiskt.
This wind, vet inte om jag hanterar det, inte något av det. Just när jag börjar vackla alldeles för mycket för mitt eget bästa, en sån där avgrundssekund, så ringer Samuel och dyker upp från ingenstans och är plötsligt min vän i möllans skymning, en närvaro som helt otroligt nog, bara sköljer bort allt grus och får ett sprakande leende att söka sig fram och jag vet inte hur han bär sig åt, vet bara att jag är så glad över att han äntligen har dykt upp efter tjugosex års liv ifrån, ovetande om den andres existens. Samurel är tango i stegen med närvaro i orden och definitivt, med näring i famnen. Plötsligt anar jag att det kommer att gå bra, hela det här otroligt sorgliga, det svåraste jag någonsing gjort, det kommer att gå att faktiskt ta sig igenom även de stunder som tycks hopplösa. Så länge människor som Samuel dansar omkring och inspirerar, så länge möllan glöder så lever vi, finns vi på något sätt kvar i och för varandra. Aldrig förintade, bara i en ny slags skepnad vi måste lära oss att förstå även om vi inte än vet hur vi gör, vi vet nog bara just det att vi älskar varandra och att just det, är det svåraste.
Inga avslut men ett lite vemodigt hejdå.
Kärlek på sitt eget fria sätt. Lämnar dig i natten allra finaste du och om inte tanken får vara delaktigt så är jag egentligen inte direkt ledsen. -"Det är alltid så, att en inte ska sörja för nu är det som det är och allt forstätter i nya kapitel och det som har varit är precis som det är och finns liksom kvar ändå, allt är en förlängning, avslut som är lika mycket fortsättning men på andra sätt.." Vi försöker nog båda sammanfatta sommaren i sig och oss tillsammans men det allra ärligaste är bortom dessa ord, det vilar mellan oss, i det som omfamningen talar för och visst går jag nu med dig under naglarna men utan att vara krossad, för det är jag inte. Throw me in the fire yes, come on! Jag gjorde det självmant och med ett nytt slags mod och det finns ingenting jag ångrar. Det var ju vad jag önskade och egentligen fick jag mer än vad jag vågade tro på. Jag har en sparv i kroppen och glada filmer som fortsätter spelas upp i minnesregistret och jag vill inte göra någonting åt det utan föder det istället med en dröm om natten där jag vaknar upp idag och packar väskan och låter din närvaro vara inspiration för obekanta tider som nu följer.
Det finns inga direkta avslut alls och rädslan i söder är en språngbräda till något nytt. Inga avsked till de mina, bara pure love och största tack för ytterligare en gemensam sommar. När egot tar över ska jag erinra mig om att en inte skall vilja fånga, inte heller jag utan istället se till det vi upplevt, att vi mötts och delat och att vi var och en tar med oss just det.
Min mor har precis gett mig det allra finaste gåva dessutom, en möjlighet att låta drömmarna spraka vidare på den plats jag så ofta drömmer mig till, Indien. Once again. Hon har gett mig en resa i present och biljetten finns redan hos mig. I December packar vi åter en väska, Jani och jag och möter upp med de våra och åter igen, kastar oss rakt in i elden.
Hejdå norrlandssommar.
Det finns inga direkta avslut alls och rädslan i söder är en språngbräda till något nytt. Inga avsked till de mina, bara pure love och största tack för ytterligare en gemensam sommar. När egot tar över ska jag erinra mig om att en inte skall vilja fånga, inte heller jag utan istället se till det vi upplevt, att vi mötts och delat och att vi var och en tar med oss just det.
Min mor har precis gett mig det allra finaste gåva dessutom, en möjlighet att låta drömmarna spraka vidare på den plats jag så ofta drömmer mig till, Indien. Once again. Hon har gett mig en resa i present och biljetten finns redan hos mig. I December packar vi åter en väska, Jani och jag och möter upp med de våra och åter igen, kastar oss rakt in i elden.
Hejdå norrlandssommar.
Enough is never enough.
Lördagmorgon skrivs över på den där listan över worst-done-ever men middagen med familjen var fin. Under lördagkväll kom något oväntat maniskt över mitt beteende och jag började flyga fram som om jag menade det trots att grunden för det euforiska inte på riktigt fanns där. Natten spenderades i ett mysigt kollektiv och tillskrivs listan över memories of a colour då Annelis klokhet i kombination med Tove Janssons poesi gav mig något att ta på. Gårdagens söndag blev en chosen family roadtrip uppåt landet och visade mig olika slags relationsförankringar jag bara betraktade mer än kunde delta i. Det kanske inte är den allra mest helande idé att bestiga ett berg och ge sig själv perspektiv, att kunna se hela vägen över till finland, se hur liten en är i relation till det stora hela men samtidigt då inse hur omöjligt det är att styra över något. Det smälter in och vi möts i liknande konstateranden över hur kanonfin sommaren varit och över de vackra minnen vi båda skapat i detta smekmånadsparadis för att sedan inte ta några fler foton, inte göra annat än att istället stänga igen vårt gemensamma levnadsalbum. Finito. Verkligen jättelustigt det här, ha det så bra nu, jag tänker inte alls på något som aldrig blev, jag är inte alls det minsta cynisk eller ofantligt trött på att behöva söka ny energi för att glida vidare, inte alls.
"De sågo under tystnad på varandra, ett knytt och ett skrutt och sommaren sken.
Kanhända knyttet inte är att klandra för hen blev så svag i sina ben.
Förlorad i sin blyghet sade hen; Jag skriver vad jag menar.. Och försvann." - Tove Jansson ur Vem kan trösta knyttet?
"De sågo under tystnad på varandra, ett knytt och ett skrutt och sommaren sken.
Kanhända knyttet inte är att klandra för hen blev så svag i sina ben.
Förlorad i sin blyghet sade hen; Jag skriver vad jag menar.. Och försvann." - Tove Jansson ur Vem kan trösta knyttet?
An actor out alone.
Love me two times - The Doors. Alldeles nyligen spelades videon upp och jag tyckte mig redan då ana hur perfekt den låten skulle te sig i nästkommande kapitel designad för en själslig kaosande. Visst betraktade jag Jim Morrison och drog ofrivilliga kopplingar den där alldeles för vackra natten och visst faller jag för hans skönhet och ännu mer för din. " Love me two times, baby, Love me twice today, Love me two times, girl I'm goin' away, Love me two times, girl, One for tomorrow, One just for today, Love me two times, I'm goin' away. " Your knees got weak och din helande förmåga är omvandlad till vårt gemensamma fall. Kvar finns inte längre några kanske, inga sedan, finns ingenting annat än det allra svåraste beslut att se till att de egna stegen nu bär vidare och vi kommer att minnas men inte finna igen. De där linjerna som är du är inte längre någonting jag kan följa med mina egna, inte min melodi att bruka och det kommer att dröja innan this is the end, beautiful friend, inte längre når så förbannat djupt.
Men du jag kan inte låtsas att jag inte kommer att sakna dig eller upphöra att bevara dig nära men hejdå och någonstans, ett tack för som iallafall varit. Utan att låtsas eller tro alltför mycket på Jim Morrisons hårda uttryck så möter jag Nick Drake och ger oss the Cello Song men ber dig att inte nå så nära igen, leave me now and don't write any postcards.
Men du jag kan inte låtsas att jag inte kommer att sakna dig eller upphöra att bevara dig nära men hejdå och någonstans, ett tack för som iallafall varit. Utan att låtsas eller tro alltför mycket på Jim Morrisons hårda uttryck så möter jag Nick Drake och ger oss the Cello Song men ber dig att inte nå så nära igen, leave me now and don't write any postcards.
Älskade hundskatt det är snart dax för oss att somna ihop igen.
Bokningsbekräftelsen ramlar in i min mailbox och trots att det är jag själv som sett till att den hamnat där så blir jag ändå alldeles förskräckt och genast stressad som få över dagar som går. Jag vet att yogan väntar på mig och ett hem som så småningom kommer färgas i orange men jag vet också att jag just nu är är täckt av turkosa fläckar som påminner mig om den här sommaren som jag inte vill ska ta slut riktigt än. Vill måla in oss i mitt pågående akrylprojekt, måla in det lilla molnet med oss ovanpå och dela på det är körsbäret och inse att vi nog aldrig kan lämna vår plats för det är så mycket musik kvar vi måste lyssna på, just där. Lyssnar högt på 60- och 70-tals peppande toner och låtsas vara bekväm i sitationen att som vanligt bära den alldeles för tunga ryggsäcken och vara den som alltid lämnar något kvar. Kommer snart att återvända till rester av något som varit min största sorg men också mycket av det som är min stora glädje. Allt blir som det blir och jag vill snarare följa stunden nu och sedan och betrakta hur dagarna skapas än att måla upp visioner och förväntningar för om det är något jag lärt mig så är det att det aldrig blir som en tänkt sig och att en får ut mest av dagarna genom att vara närvarande i detta enda nuet som råder och att det allra vackraste tenderar att överraska då en minst anar det. Det enda jag med säkerhet vet är att hon kommer att finnas där, den mjukaste och skönaste av dem alla, den mest efterlängtade hundskatt. Hon kommer att vara mina dagar och nätter, mitt lugn och galenskap nära. Allra käraste Gandhi, äntligen. Aldrig mer en sommar ifrån dig. Och Erika, min vardagshjälte och tankespelare, snart är vi där igen.
Nu ska resterande tid i norrland fyllas av skapandets krafter och impulsernas drivkraft.
Jag tillåter mig att vara där hos er nu trots att hemstaden ytterligare ett par dagar har mig kvar och inser att jag faktiskt börjar längta nu. Behöver våra queervilda fester och skånes platta promenader, tidiga hundmorgnar och genuslitteratur.
Nu ska resterande tid i norrland fyllas av skapandets krafter och impulsernas drivkraft.
Jag tillåter mig att vara där hos er nu trots att hemstaden ytterligare ett par dagar har mig kvar och inser att jag faktiskt börjar längta nu. Behöver våra queervilda fester och skånes platta promenader, tidiga hundmorgnar och genuslitteratur.
För dig min bror.
Likt två vidunderliga figurer flanerar vi längs fjärden runt medan den sena kvällen övergår till natt. Regnet faller över oss men ingen reagerar ty samtalen flödar och mina skor brinner av rörelsen framåt som sker nästan mer mentalt än fysiskt. På en bänk i nattens mörker flätar vi samman alla tänkbara livsidéer och storslagna planer och jag ser på dig och tänker att jag aldrig mött någon som dig broder jani. Det är alltid något nytt du har att lära mig för det är så mycket som är du, så många världar i en och samma person, en intressant kombination där abstrakthet möter det konkreta, allt du blir till musik. Att samexistera såhär med dig gör alla hinder överkomliga och alla möjligheter nära.
Riders on the storm - The doors.
Vi samtalar om det som går och ibland inte alls faller i rätt spår men ändå fortsätter vi vidare. Jag vill tro och jag tänker fortsätta tro att det här året med kaosplaneter nära är ett år då alla löper amok och förändrar allting, det gör dig plötsligt "normaliserad" i den här vridna nya världsordningen av kaos och rörelse. Då behöver du inte ge upp och hänga dig fetlagd och förslöad i trädet, snarare behöver du vara stark så du orkar springa i den här farten som råder då allting förändras så hisnande snabbt. Hon talar om att hon ibland undrar om hon må vara obotligt sjuk, en som inväntar sista dagarna i universum då farten är så konstant nu, nästan manisk. Jag känner likadant i mitt förhållningssätt till en del, kanske just i relation till någon särskild och hur denne ser på mig nu, hur jag uppfattas som icke-reflekterande, hårdhudad och ständigt sårande, som en jävla amason med skarpt laddat vapen. Visst finns den sidan men har inte medvetet varit laddad i hans riktning, aldrig velat genomborra honom som nu men ändå har det skett, som en obotligt sjuk som inte har lyckats undvika att åter igen stoppa arsenik i någons mat, inte gjort sig fri från maniska tvångstankar och definitivt inte lyckas undvika övertramp. Månlivet talar för att vi givetvis inte kan ta varje mänskligt steg med i beräkning, vare sig våra egna eller andras och att livet måste levas och att en del portioner av den egna sanningen inte kan undvikas, varav dess konsekvenser inte nödvändigtvis alltid är av godo men fortfarande existerar de och måste få vulkaniseras över ribban. Så. Låt fortsätta.
Dagarna blir mig alltmer abstrakta men fylls av vänskap och kärlek [hur de nu kan särskiljas] och en nyfunnen framförhållning. Blir kontaktad av en lärare för genusinstutitionen [det liv jag faktiskt mestadels tillhör men för stunden valt att inte kännas vid för ledighetens skull] som har en smickrande undran. Min och Erikas uppsats som skrevs under de mest [o]levande former överrumplade oss själva totalt då den fick det högst tänkbara betyg. Nu vill instutitionen få lov att använda vår väldigt queera uppsats som lysande exemplar för framtida genusstudenter och det är en bekräftelse jag märker att jag tydligen behöver nu för att återuppliva minnet om varför jag valt att ägna livet åt just genusvetenskap som forskningsfält. Sprid uppsatsen tycker jag och min sparringskamrat, inspirera och queera till det för alla tänkbara, låt regnbågsflaggor rufsa till normativa tråkighetsnormer och finn ni alla era mest blommande förhållningssätt till verkligheten, som ni och vi själva vill se den.
Om natten har jag svårt att somna. Det är otroligt hur mycket som kan tendera att snurra som det allra mest uppdragna karusellhjul. Måste plötsligt måla tavlor i turkost fastän måleri aldrig varit just min kopp te. Kanske är det du som är nära, som vanligt these days. Friheten i varandra, kreativitet som flödar tack vare just att vi vågar finnas. Fan, vad just det är vackert, vad vi är vackra. Behöver stora penslar också och stora tygstycken i orange för att skapa både musik och en buddistisk köksvägg. Behöver springa ut på gatorna utklädd till oigenkännlighet och vråla politiska budskap med de andra styrkebrunnar mina malmövänner faktiskt är för mig. Yona uppmuntrar mig och talar för hur hon och flera andra redan väntar på mig, där jag får chans att skapa mitt egna malmö igen, nytt men samtidigt en skön förlängning av det som redan påbörjats. Där ska vi skrika bort heteronormen och dansa till dess att vi stupar, många samtal väntar på höstsoliga balkonger, tid för att krossa skavanker och vråla loss i skogen. I yogashalan väntar Samuel och den där fantastiska yogan på mig som jag för ögonblicket har en paus ifrån, en tanke jag försöker förlika mig med. Men. It will soon come. Det riktigt värker i mig av längtan efter ett stort kollektivboende som till en början kommer att bestå av mig och en vacker Maria, men som sedan förhoppningsvis kommer att fyllas ut med både världens bästa bror i Jani och kanske också av den allra mest energigivande Ludvig. Allt ska få ske, i den bästa av kaosvärldar.
Snart ska kakor förtäras i sälskap av Emma som snart flyger vidare, av Jani och Hanna, Gyan och kanske också någon till av dessa radbandsvänner och dagen är förklädd i nyhennat hår, i spirituell lila och skogens gröna värld.
To know.
Det är med skarp frustration jag trampar fram och lägger säkerligen mer än en svettig mil under cykelhjulen med håret rakt på ända som om jag försöker få kontakt med något där ovan för att få något svar. Det är i hagaviken jag landar omgiven av chosen family och veganska chokladbollar, i närheten av återvunnen och nyfunnen kärlek bland vackra tvåsamhetsindianer. Betraktar och känner hur lycklig de gör mig, även i den djupaste misär finner jag den källan, ser hur vänners leenden är mitt hopp och envisa strävan vidare och upp igen. Virar dem alla om hela mitt fysiska jag och exemplifierar det med akroyoga nära Emmas starka kropp. Långa samtal med Linda påminner mig om vad jag verkligen vill och Jani är min framtidsborg. Bastar och renar och återvänder hem när kvällen är svart men samtidigt mycket ljusare än dagen. Når mina tankars fokus i luren och förenas i begriplighet och plötsligt förstår jag även meningen i allt det här, hur kommunikationen jag undviker är den väg jag måste lära mig förstå. Orden blir klarhet, blir återigen connection och frihet tillsammans och jag somnar och ler in i drömmarna och ser hur ett framtida malmökollektiv börjar ta form.
Sweet illusions about touch feel and lose.
It just can't be that hard. Kan inte finna någon rättvisa i det jag hör, inte heller i hur dagen runnit fram uppfylld av tunga känslostockar där älskade och älskande bara såras i ständiga små fall som kanske skrapat upp mer än vad som någonsin kan läkas. Går genom dagen med ett slags eko i stegen från fall som alltid tycks kännas likadant, som en sömngångare möter jag familjen på en gård på landet, ler uppriktigt av de små kalvarna som tycks ha alldeles för stora huvuden och fascineras över de äldre kornas originella uttryck. Fortsätter strömma framåt genom dagen med klarsynthet och uppriktighet och erkänner, släpper lös tilltron för det nya och alldeles [för vackra] för att sedan börja lösas upp då det inte är spegelglas jag möter utan thinner. Hanna ankrar mig i tålamod och tilltro med ord om att kärleken alltid segrar och under ett par timmar tror jag på det. I gryningen då den sista arbetsnatten når mig är jag lättad över att vara fri ifrån jobb men desto tyngre av det andra nu. Kanske är jag inte alls lika hoppfull, inte lika tålmodig eller givmild som jag låtit mig framstå som. Life is beautiful men jag har en bitter känsla. Lämnar så bygget för att kanske inte återvända dit mer och är ledig och egentligen glad över det men låter Ryan Adams uppfylla mig och förstår att jag är minst lika dramatisk som du. "It's harder now that it's over Now that the cuffs are off And you're free You're free with a history". Ingenting vet jag någonting om, kanske är det inte alls så då jag bittert går händelserna i förväg och jag låter fredens ord slå mig gång på gång om hur han ständigt sett mitt sår, fortfarande finner mig bära upp brist på tillit på ett ypperligt vis, väl tränat på genom många år." Så det är därför du sällan litar på någons bästa vän" utbrister han torrt och plötsligt förstår jag hur han ser på det hela och jag inser att det är precis så det är och fortsätter i en förbannad jävla seg lina virad runt halsen även i det nya. we dont chose what we see och jag vill inte se det här. jag väntar. tid att våga lära mig, lära dig. tillit och tålamod och generöst med mod för jag tror att du är värd det, att vi är.
grattis världens finaste fredens fred.
Idag fyller en människa år som nog är den vackraste jag någonsin mött. han är den jag aldrig glömmer, den som färgat mig med sådant jag numera ser som en del av mig.
Det rinner rakt ur mig in i dig och vi möts totalt på linuslinje som alltid skapas i ögonblicket ur orden som inte är förberedda lika lite som framtiden är utmålad. Där vi möts är grunden ett öppet sår är marken skev och våra händer når inte det är bara den andres tårar som når samma vattenhål. Vi förstår inget annat än sorgen och jag skriker förlåt mig men förtjänar det inte, ville bara ringa och skänka dig en mental vegandeluxetårta a la din style men tårtan liksom föll i backen och nu står vi i sörjan båda två under erkännanden om de andra i våra liv.
Aldrig ville jag ha det såhär, aldrig gjorde jag dessa val [eller var det verkligen jag] ty jag är en främling för mig själv och för dig.
Det rinner rakt ur mig in i dig och vi möts totalt på linuslinje som alltid skapas i ögonblicket ur orden som inte är förberedda lika lite som framtiden är utmålad. Där vi möts är grunden ett öppet sår är marken skev och våra händer når inte det är bara den andres tårar som når samma vattenhål. Vi förstår inget annat än sorgen och jag skriker förlåt mig men förtjänar det inte, ville bara ringa och skänka dig en mental vegandeluxetårta a la din style men tårtan liksom föll i backen och nu står vi i sörjan båda två under erkännanden om de andra i våra liv.
Aldrig ville jag ha det såhär, aldrig gjorde jag dessa val [eller var det verkligen jag] ty jag är en främling för mig själv och för dig.
Humming one of your songs and there is a big light.
lift me from the ground, and dont ever put me down cause Im yours right now, Ane brun sjunger för mig och jag spinner vidare och nynnar melodier om stunder som är och om andra ting som inte går att ta på, behöver heller inte greppa cause Im yours right now och det är det enda jag vet och som känns och som singlar mellan mina fingrar som bubbelvin, som skratt på måfå placerat i magtrakten på det alldeles rätta stället och jag ler just därifrån och sträcker ut mig som en solvarm katt för att inte gå miste om någonting och vet att vi båda vet om det lilla moln som är vackrare än annat som aldrig kan glömmas nu.
the pictures said; we where there.
och de har fångats genom dagar som är värda att aldrig glömmas, att snarare varje dag förstärkas, förlängas och utvecklas genom små moln på himlen, under en sol som värmt upp stegen och fått en att både virvla och landa.
vidare fortsätter molnlivet uti jävrebodarnalyckan med smörgåsbordet och livsnjutarbuffén framdukad!
något liv senare möts jag vid en annan kaffekopp med bubbelrusande regnbågsfjädrar i magen och tjusar ut till sång för modern.
shakti - joy!
vidare fortsätter molnlivet uti jävrebodarnalyckan med smörgåsbordet och livsnjutarbuffén framdukad!
något liv senare möts jag vid en annan kaffekopp med bubbelrusande regnbågsfjädrar i magen och tjusar ut till sång för modern.
shakti - joy!
små moln som aldrig kan förglömmas.
och det som rör sig i magen är inget annat än den renaste l y c k a.
