mellan raderna.

På examinationsseminariet sitter jag uppkrupen på stolen bredvid Tatiana och vi delar på en termos kaffe och sammanfogar våra tankebanor med de andras och jag ler över varenda en i det där rummet. Även om rastlösheten skaver hål på fotsulorna nu så är jag väl medveten om hur svårt det skulle vara att skiljas ifrån den här familjen av genuskamrater, youŕe all qeeens of the highway tänker jag och citerar The Doors. Efter skolan möter jag upp med Ida och vi nördar lös i vår klätterbubbla, befinner oss i den värld ingen annan antagligen vill dela med oss ty våra samtal må vara enkelspåriga men tillsammans är det just det språket vi eftersöker och finner i den andres eldiga ögon då vi provar ut klätterselar, söker bromsar och karbinhakar, provar våra små nävar i olika kritpåsar och lägger våra riksdaler på det som ger livskraft dessa tider. Skiljs åt, lite fattigare men glada och fyllda med inspiration. Hämtar upp Gandhi, fäster en nyförskaffad belöningspåse vid jeanshöllan och ger mig av ut igen. Finner bra kommunikation medan vi vandrar och för en stund är det åter en motiverad hundägare som med lättare steg glider framåt, ständigt uppmärksammad av den ivrigaste hundracka. Hon blir lyrisk över en ny leksak och tränar gärna med den nya klickern och jag tänker att hon minsann är en rätt trevlig varelse, den här fritänkande vite.





What is time, vad är ett liv värt? tänker jag många gånger genom dagen. Vad är sorg kring döden och hur balanserar det upp tanken om frihet bortom livets begränsningar? Vad är vemod och egoistiskt handlade Vs sann kärlek? Den ständigt småpratande fyrbenta vännen Corantzia har så länge, alldeles på tok för länge haft så ont i benen. Allt som varit möjligt att göra, alla mest tänkbara lösningar har provats fram för att ge henne ytterligare chanser, lite mer tid. Till slut har lidandet tagit över, blivit konstant, fastnaglat i hennes ögon. Inte längre ett liv, ingen frihet och definitivt inget hopp om befrielse, inte här. Saken avgjord, beslutet fattat. Döden kommen. Avskedet ett faktum. Allra vackraste, flyg nu vidare du hästfjäder och tack för det som var.
Redan Saknad.



Har köpt nya växter hos en ekologisk blomsterhandel och jag ska tro på att de för in nya gröna energier här i boningen. Drömmer om granskog men får nöja mig med en pelargonia, so far. Men, kanske närmar sig även den, skogen.

Varje morgon är känslan under huden något jag så vagt men mycket välkänt uppmärksammar. Hade jag varit ett vildjur på riktigt hade jag följt instinkten, bestämt mig för att betesmarken inte längre ger näring nog och utan att våndas, istället ge mig av. Min stora anledning att kämpa för att bevara en förankring här är numera blott ett minne, det var du men everything change, nu är det inte längre så. Jag vet hur en väska packas för en lätt färd men jag börjar däremot glömma hur jag kunde vara så nöjd utan just den rörelsen. Imorse gav L sig av till Portugal. Igårkväll kom ett samtal och en önskan om att jag skulle göra likadant och slå följe till platser som bara väntar på att upptäckas. Det blev anarki i mitt sinne och frustrerande explosioner då jag bara vet att det inte går just nu. Studierna kräver tid som gör att ingen resa ryms i det där förbannade schemat men jag fortsätter att vilja, att spåna på drömmarna och längtar vidare, ständigt denna längtan. Närvaron sker bara stundtals. Igårkväll i Samuels kök, bland tekoppar och en spontan inflyttningfest men så fort jag stängde dörren och gick hem så är den på flykt. Inhandar små lampor på second hand för att skapa mysfaktor, för att vilja vara hemma och vara låtsasnöjd men det går sådär. Förkovrar mig i minnen om tider som en gång var, jag var ju faktiskt där.

Skrivna rader till en väldigt kär bärnstensvän, skrivna 2005;


" sitter och skriver. roker. lyssnar pa de skonaste toner. nightmares on wax. livet i toal mental slavery kanns langt borta, tillhorande en mycket avlagsen tidsera. stundens verklighet klar jag istallet med himalayas berg och ornar, alldeles bortom en fingerlangds avstand. bor i en bergsby alldeles nara tibet. atervande idag fran en trekking tur upp i himalayas berg. efter en hard vandring bland sten, sno och fuktig vaxtlighet nadde vi malet pa 3900 m hojd. kanslan var ungefar som om jag lyssnade pa sjalvaste moder jords hjartslag. spenderade kvallen bland de snoiga bergstopparna med indiska och nepalesiska man. sjong och berattade historier. sov sedan nastan forfrusen i min sovsack. nar jag atervande idag till fast mark var benen trotta men sinnet fullt av energi. har strovat runt langs gatorna nu i min filt, kladd i bara grona nyanser. haret stort. talar med manniskor. ler och klappar en trumma ibland. moter en man och far ett leende tillbaka. hans dreads ar enorma och bar en rik historia. ar sa lycklig har att det ar helt makalost. pa gott och ont fods insikter och visioner. har bor en kvinna som startat upp ett hem for streetdogs. hon soker volontarer. bo i denna bergsby vore något o leva har, hjalpa djuren och kanske studera buddismen? tanken kanns starkt lockande. inte nu kanske men senare. bor pa ett stalle dar musik alltid hors nagonstans och dar bor en hund, tashim vars stora pals ar som gjord for att varma frusna hander. manga manniskor har paminner mig om dig och da maste jag saga att jag ar foralskad i detta folk.

onskar att du vore har johan. da skulle vi filosofera ihop historier om hur vi ska hjalpa till att befria tibet. du narvarar som den grona nyansen, som doften i gryningen da himalaya vaknar.
- linda i raggsockar bland lyckan."

Those were the times. Det innebär att det inte kan vara så svårt att ytterligare en gång kunna nå.

Så blev den färdig, även denna tenta och den här gången borde jag vara överlycklig över att det faktiskt blev någonting att lämna in då min tvekan inför det vissa stunder var oändligt svår att hantera. Istället känns det ironiskt att vakna upp och mest konstatera att det är grått ute, regnet faller och jag vill bara somna om och sova i flera veckor. Imorse hade jag kunnat tänka mig att vakna upp kring den elfte-tolfte december, i lagom tid för att packa väskan för Indien och tillåta längtan att komma upp till ytan och färga mig glad. Lyckas ta mig upp, lämnar in den förbannade tentan och drar omkring i vinden med Erika och söker vinterjacka och med ens delar jag min månväns uppfattning om att hösten inte är så mycket mer än ett alldeles för stort behov av kläder som får en att likna en konturlös kropp. Ge mig värme, nyfikenhet och inspirationsglöd tack. Malla anländer fantastiskt nog här i Malmö på fredag och den vetskapen bygger upp en plattform som kvinn kan inrikta sig på, för att inte ramla ned mellan stenarna och jag inser att det är precis så jag tar mig fram nu, en inte-stöta-mark-färd framåt där allt där mellan de meningsfulla kliven är gråzoner som jag hellre skulle vilja vara utan. Dramatiken är ett avgörande faktum i den mentala brottningsmatchen och jag vet att jag kanske inte bör förkasta det som har en möjlighet att bli någonting bra lite längre fram men det är bara det att jag saknar tålamodet att vänta in en eventuellt kommande uppslutning och seger av Bo Anderssons höstdikt, tror mig inte kunna få just det, eller kanske mer korrekt, den jag tänker på. I begreppets definition av att vilja få betyder det inte nödvändigtvis att äga, inte fånga, inte kräva någonting men om det åtminstone kunde ge en slags förhoppnings, en bekräftelse på att vi delar visionen. Istället får jag väl införskatta den där jackan, bre om mig ytterligare en värmande halsduk och egenbekräftelsen för i den här tillvaron är jag inget annat än en perfekt version av Tove Janssons hemulen.



Eller, måhänga är det knyttet som jag är, då jag inte alltid är lika råmodig som hemulerna med sina nattliga vandringar. Jag älskar följande stycke, skrivet av Tove Jansson. Den ger förhoppningar.

Vem ska trösta knyttet?

 

Det var en gång ett litet knytt som bodde
alldeles ensam i ett ensamt hus.
Han var nog långt mer ensam än han trodde
på kvällen när han tände alla ljus
och kröp inunder täcker i sin bädd
och gnällde för sig själv, för han var rädd.
Därute gick hemulerna med stora tunga steg
långt borta hördes mårrans tjut på nattens mörka väg
och dörrar stängdes överallt och alla lampor brann
hos alla stackars skrämda kryp som tröstade varann.
Men vem ska trösta knyttet med att säga ungefär:
på natten blir det hemska mycket värre än det är.

Men nästa morgon innan dagen grydde
och dimman låg kring huset grå och kall
stack knyttet ut en ängslig nos och gnydde
- han hade klarat sig i alla fall -
men ville hellre äta opp sin hatt
än stanna kvar i huset nästa natt.
Och in i dimman flydde han - snart syns han inte mer
och dörrarna står öppna och hans lampor brinner ner.
Och knyttet sörjde efteråt och tänkte, jag var dum
när jag lät regn och mörker flytta in i mina rum.
Men vem ska trösta knyttet med att samma dag han flytt
blev huset fullt av nya, mycket lyckligare knytt.

Och knyttet gick och gick, men inget hände
fast det fanns fullt av folk på alla håll.
Han såg ej till en enda som han kände
för knyttet var ett mycket ensamt troll
och alldeles för blyg att säga hej,
kan jag få tala några ord med dig?
Och fyra filifjonkor körde visslande förbi
och två små gröna ekipage med åtta homsor i
och mymlan band en lingonkrans att lägga om sin hals
men knyttet gick och gömde sig och syntes inte alls.
Men vem ska trösta knyttet med att säga sanningen:
om du bara springer undan så får du ingen vän.

Och knyttets nya skor var väldigt trånga
och kappsäcken var tung och solen sken.
När kvällen kom och skuggorna blev långa
fanns inte mycket kvar av knyttets ben,
han satte sig på kappsäcken och sa:
den är nog ändå rysligt bra att ha.
Då flög en vind från havet in med lockande musik,
en mumrik spelar på sin flöjt i sömnig sommarvik,
nån kappsäck har han aldrig haft och aldrig trånga skor,
han vandrar på den gröna äng där inga sorger bor.
Men vem ska trösta knyttet och förklara att en sång
är bättre än en kappsäck ifall vägen är för lång.

Och knyttet gick med trötta ben mot väster,
han var så ensam som ett knytt kan bli.
Där satt en glad hemul med sina gäster
och tände på ett stort fyrverkeri.
Varenda en bar blommor i sin svans
och inne under träden var det dans
och fyra karuseller åkte runt med spel och sång
där satt de tretton homsorna med varsin röd ballong
hemulen åt en stor blini med hallonsylt och smör
men ingen såg att knyttet kom och stod där utanför.
Men vem ska trösta knyttet med att säga som det är:
stig in och säg godafton så de ser att du är här!

Så gick det lilla knyttet ut på stranden
och fann en snäcka som var stor och vit,
han satte sig försiktigt ner i sanden
och tänkte, o så skönt att jag kom hit,
och lade vackra stenar i sin hatt
och havet var så lugnt och det blev natt.
Långt borta var hemulerna med stora tunga steg
och mårran var försvunnen för hon hade gått sin väg.
Och knyttet tog av skorna och suckade och sa:
hur kan det kännas sorgesamt fast allting är så bra?
Men vem ska trösta knyttet med att säga: lilla vän,
vad gör man med en snäcka om man ej får visa den?

Men ute i atlantens svarta vatten
en ensam flaska låg och drev och drev,
den flöt iland på udden framåt natten
och inne i den låg ett litet brev.
Det var en sorgsen text, och den var kort
och namnet hade havet tvättat bort.
Men knyttet satt och tydde ut det lilla som fanns kvar
och över hela stranden lyste julimånen klar.
”...jag är så rädd för mårrans tjut och jag har ingen vän,
jag känner mig så övergiven nu i skymningen...
försök att lite trösta mig om du är stark och snäll,
jag är ett mycket litet skrutt och det är nästan kväll...”.

Och knyttet gömde brevet i sin ficka,
det första brev han nånsin hade fått,
dessutom var det skrivet av en flicka
och detta gjorde knyttet mycket gott.
Han blev med ens så modig, stark och glad,
han tog ett kallt, men lyckligt månskensbad,
sin kappsäck tömde han på allt och satte sig i den
och rodde ut på havet i den långa dyningen,
två skor låg kvar på stranden och en hatt med stenar i
och natten var så vacker som en sommarnatt kan bli
när någon måste tröstas och beskyddas av ett knytt
och allt blir annorlunda och förtrollande och nytt!

På morgonen var hela himlen mulen
och stora valar blåste överallt
och mitt i havet plaskade hemulen
och hojtade: nej fy vad det är kallt!
Och knyttet sa: jag tycker absolut
att vi träffats någon gång förut!
En festklädd filifjonka åkte vinkande förbi
och sex himmelsblåa båtar med nio homsor i,
den femte homsan hälsade på knyttet som skrek: hej,
o, det har aldrig förut hänt att någon upptäckt mig!
Tänk om man finge stanna för att prata lite mer,
men vem ska trösta skruttet om jag sällskapar med er?

Nu skymta svarta berg vid horisonten
tre vilda berg där skrymt och mårror bo,
men nitton homsor fikade med dronten
och lade ut ett nät i frid och ro.
Och knyttet sa: förlåt en resenär
som undrar om ett skrutt har varit här?
Det har hon visst, sa dronten glatt, ett skrutt med trassligt hår
blev alldeles ifrån sig och sprang hemifrån igår,
men vart hon sprang och var hon finns och var hon sist blev sedd
det vete mårran, men jag tror att hon var gräsligt rädd,
och vem som tröstar henne är mera än jag vet
för jag är på semester och nu vill jag lägga nät.

När skymningen så småningom sig sänkte
kom ludna småkryp fram på alla håll,
de hade bleka nattögon som blänkte
och viskade: där går ett ensamt troll,
ett ensamt stackars knytt som går och tror
att han är mycket stark och mycket stor...
Långt inne mellan bergen hördes mårrans hemska rop
och knyttet gick och gömde sig i första bästa grop,
men om en kvart flög knyttet opp och stampade och sa:
nu är jag mera arg än rädd, och det är ganska bra,
jag måste trösta skruttet, jag får inte vara svag
för hon är nog, om möjligt, ännu räddare än jag!

Nu tystnar allt, nu slocknar alla ljusen,
där sitter mårran ensam som ett berg
och runt omkring är hela marken frusen
och själva månen tappar all sin färg.
Och knyttet sa: det här blir inte lätt
för mårran är det värsta jag har sett.
Först piggade han opp sig med en arg och krigisk dans
sen högg han sina tänder djupt i mårrans kalla svans
och mårran blev så häpen att hon skrek och sprang till skogs
och på en sten satt skruttet och såg på när knyttet slogs.
Att skrämma skrutt är inte svårt, de faller lätt i gråt,
men de är ännu lättare att trösta efteråt.

De sågo under tystnad på varandra,
ett knytt, ett skrutt. Och sommarmånen sken.
Kanhända knyttet inte är att klandra
för att han blev så svag i sina ben.
Förlorad i sin blyghet sade han:
jag skriver vad jag menar... och försvann.
Han satte sig att skriva om sin stora ensamhet
om hemulen och om snäckan som var så vit och slät
om funderingar på havet och om hur rädd han blev...
men hur han är förklarade så blev det inget brev.
Jag ber dig käre läsare, att trösta båda två,
o, skriv ett brev från knyttet så att skruttet kan förstå!
(Här har du brevpapper. Frimärke
behövs inte, man lägger brevet t ex
i en rosenbuske där man är säker
på att skruttet får syn på det.)

När skruttet läst sitt brev med mycken möda
(hon hade särskilt svårt med knyttets namn)
blev buskens vita rosor plötsligt röda
och skruttet flög helt glatt i knyttets famn
och viskade: glöm bort hur hemskt det var
och minns att allt det roliga är kvar!
Jag längtar efter havet som jag aldrig har fått se
och att samla vackra snäckor är en underbar idé!
De reste redan samma natt i filifjonkans båt
och alla homsor hurrade och skrek och bar sig åt
nu gungar glädjelampor över havet var man ser,
nu tröstar vi varandra och är aldrig rädda mer!

Det handlar om språket som inte sägs men som likväl finns mellan oss. Du sänder mig en låt som jag inte tar mig tid att lyssna till och sedan går dagarna in i varandra, they are fading away och jag stannar inte upp. rusar mellan tentaångest, tillfälliga kaffeoaser och restaurangbesök med stallgäng och sover över där sagor läses, där vänskapen ankrar mig och någon berättar om en pjäs i sömnen. när de andra slocknar sover jag bara oroligt och är inte riktigt där. kanske behöver jag klubbas av en dagen-efter-trötthet för att ta mig tid att stanna upp och då lyssnar jag på den här sången ifrån dig och på riktigt, från djupet, ler. Bo Andersson - Höstvisa.
Memories of a colour vackring.

Det. Går. Inte. Mer. Orden rinner inte ur mig på något akademiskt välhanterligt vis, inga argument sprungna ur ett vältänkt system. Ingenting. Packar väskan för det enda som alltid lyfter upp vilken stund som helst och ger mig av [ja, jag flyr] med Ida mot klätterhallen. Kvällen är mörk, höstlöven är ett faktum men vindarna gör mig bara glad och ljus för jag aldrig problem med hösten, jag tror att den klär mig, eller att vi klär in oss i varandra. [jag tar emot dig malin]. Kanske är det tack vare alla färger, de är allra finast just nu. I klätterhallen är det livat, människor är inte längre tvåbenta utan snarare apor eller fåglar med visioner som är mer vertikala än horisontella och jag kan inte vara allvarlig för en sekund utan skrattar mig uppåt väggarna trots att de nya svåra utmaningarna jag tar mig an kanske är över min nivå, eller så finns den inte, begränsningen, inte i huvudet. Det är alltid nya saker att lära sig och jag ser det som en relation, en kärlek som är nytänd och alla historier återstår att berätta. Höjdrädslan är numera borta och jag vill aldrig riktigt ned igen utan fortsätter på nya väggar, fler utmaningar och flyger ovan mark då jag säkrar någon som väger betydligt mer än mig och jag klättrar uppochned och övar grepp och får ont i händerna och värk i armarna och fortsätter le hela tiden, för att det är det enda som fyller mig. Klätterlivet och människorna där, en ny chosen family med gemensam förankring i att vilja färdas uppåt, att vara i rörelse och när vi sedan cyklar hem är vi trötta, oändligt trötta men ack - så levande. För framtida inspiration, för Ida. En dag är vi där.

A strange insight but everyting is real. Så många år sedan som vi rufsiga och av varandra, alldeles omtöcknade drog på oss kläderna och packade ihop din väska, stressade iväg till tågstationen och plötsligt insåg att vi skulle säga det där ofrånkomliga goodbye. Två indientokiga frifåglar återconnectade i Sverige för att sedan spridas var och en igen för att forstätta skriva de där enskilda kapitlen, samla erfarenheter och uppfylla en del ofrånkomliga måsten. Vi visste aldrig när det skulle bli menat att mötas igen men vi anade nog båda två att det en dag skulle ske. Kanhända är det bättre att det inte skedde tidigare. Antagligen hade jag varit dig totalt hängiven då och utan förbehåll rusat in i vår historia igen men jag vill tro att jag äger en distans nu, en medvetenhet och en mer stabil egenförankring. Samtidigt finns det kvar, allt det som var men också, allt som ännu inte är över."Would love to see you and walk the beach together, with large staring eyes from sugarly chai - your V." Det har tagit flera år, allt det här andra vi sa att vi skulle göra men den röda tråden är närvarande och nu är tiden här för återkoppling och ett alldeles verkligt möte där vi sluter cirkeln. Vi möts där allt en gång började. Nya kapitel väntar. Kanske på ett helt annat, nytt vis. Vilda vingslag V. Om mindre än tre månader. H sade en gång till mig att vissa saker aldrig går att vrida sig emot, vissa flöden äger den stora meningen och just detta är din, är er livssång.

”Jag var en vilsen hattifnatt men det gjorde ingenting för när du stod och höll mig som en skatt förvann världen runtomkring.” - L

På en bänk i solen sitter jag och samtalar med dig i luren och det är åter allt det där av vikt igen, det som aldrig sägs men som kommer ur oss båda i form av galna fnitterattacker. Det är historier bortom all relevans som rör sig med hög hastighet rakt in i magen och för blicken ned i gräset. Plötsligt konkretiseras våra samtal om den stora vikten av att bevara fantasin nära då jag ser en kristallkula ligga där alldeles verklig, ungefär som det gyllene äpplet som rullar fram till Bosse i mio min mio. Inuti kristallkulan finns en liten drake gestaltad och det kan inte vara något annat än en önskedrake säger jag till dig. En del ting kommer till en då en ber om det. Den akademiska läran må mig vara väl eftertraktad men för tillfället gör den mig mer anarkistisk än vältalig. Orden som måste ned och konkretiseras för att min hemtentamen skall bli skriven är inte hos mig, inte än. Paniken nalkas och jag vet att det snart är nog med undanflykter och nattliga äventyr. Att stanna upp och samtala med dig om allt annat än juridikens rättsdogmatik ger energi och tillfällig levnadsromantik. Snusmumrikscitat får vara vårt egna allvar, det påminner om andra perspektiv att tolka tillvaron på. Its all about presence och om att vara på väg.



Vi har informationsmöte om friåret i skolan och plötsligt inser jag vikten av att klara av även denna tenta för moroten som sedan kommer är ett enda tempel av frihet under skorna, ett längtans bageri. Genast är det påtagligt att den där långa resan mest troligen kommer att bli av. "Arbetslivspraktiken ska ses som en möjlighet att i slutet av utbildningen utveckla relevanta färdigheter för arbetsmarknaden inte minst genom att få tillfälle att omsätta genusteoretisk och metodologisk kunskap i praktiken." Detta innebär ett liv bortom det här landets gränser, ett nytt sätt att orientera mig i Indienland iförd nya kunskaper inom det genusvetenskapliga området. Äntligen börjar det bli möjligt att ta på denna dröm som en gång för många år sedan endast var ett luftslott av visioner om att både leva och arbeta i Indien. Det skimrar under huden och jag inser att jag inte heller denna kväll kommer att skriva en enda rad i tentan, däremot kastar jag mig över alla tänkbara internationellt anknytna organisationer som möjligen kan ha en praktikplats att erbjuda mig och skickar förfrågningar på löpande band. Har jag turen med mig så kommer jag att städa ur mitt hem här i Malmö i början av nästkommande sommar, packa väskan och ge mig av för att inte återvända på länge. Ingenting har jag som egentligen håller mig kvar så länge kvinn bevarar konsten av att inte vilja ha, inte vilja fånga upp eller linda in vare sig något eller någon. Drömmer redan hejdlöst om att vakna i närhet av himalayas kontraster, av örnar utanför fönstret och med tibetanska böneflaggor som rör sig i vinden. Jag må vara en ensam resenär men det gör mig inte ensam, inte där, bara själv.

Vill. Och därför blir den i förtid lugnt planerade kvällen något som förvandlas i rasande fart i motsats riktning, blir rödvinstjusning och storstarken och queertopia. Det enda som egentligen inte blir gjort är en enda analys, inte en enda morgondagstanke. Lever rätt in i regnbågsdimman bland bara bröst och gode vännen Casper som DJ diva i röd peruk och högklackat, faller in i eufori med Alexander(s)skatten som resulterar i senarelagda fyllesms. Bjuder upp SamboMaria till queernästets rövarborg och fuldansar vidare i vanlig ordning med Erika. Faller i diskotrans och bjuder vidare, fångar upp henne och högaktiverar tonårsfasoner som alltid finns kvar någonstans i oss alla. Dansar vidare i en regnbågsvärld ihopsydd av livslustseuforiska inslag som aldrig riktigt vare sig binder upp eller ägs, inte rymmer något ego eller djuplodande perspektiv, inte heller finns de behoven. inte då, inte där.

Vaknar upp efter fyra timmars sömn i min egen säng och tillbringar en dagen-efter-dag på Malmö tingsrätt och glädjs över att dagen ger mig Tatiana som nyfunnen vän med genusglasögon där vi båda möts i blickar när en viss korkad advokat ger oss rysningar och rättsfallet sticker oss båda i våra trötta ögon efter spraknatten. Vi dricker kaffe i solen till sent på eftermiddagen och skiljs åt med nyvunnen energi.

Möter sedan upp finfint, oväntat besöket på centralen och det är ulli och jag som sedan släntrar vidare och möter på människor som gör den här stadens ljus extra tydliga. Vi möter upp med Samuel som det som vanligt alltid känns som en evighet sedan jag såg, det blir på något sätt aldrig så att jag får nog och vi passerar en pastarestaurang och en hand i handen, vi fyller upp kvällen med triohäng i skönaste storsäng och dricker te och låter kvällen vara precis som den formar sig själv.

Kanske är det benen som fortfarande är kvar på queertopia, möjligen är det händerna som inte fylls till brädden eller kanske är det bara just något som inte är tillräckligt nära för jag bara vill så oändligt mycket och längtan både brister och bär.

Rastlösheten river omkring och det är så pass välbekant nu att inget längre skrämmer. Juridikstudierna får mig sannerligen inte att vilja stanna upp, får mig inte att fokusera på uppgiften att en dag bli färdig med den akademiska världen, kanske blir jag det aldrig. Får anstränga mig hårt för att slå dövörat till åt förslag om att lämna landet i januari och flytta till Spanien med en vän eller göra något helt annat. Bara ge mig något som känns. Ur perspektiv ifrån en ordentlig självrannsakan är det klättringen som får gestalta den där glöden, det är klättringen uppåt väggarna som får allt som sker omkring mig att hanteras på ett relativt bejakande sätt. Jag vet att den finns nära nu, klätterskorna är aldrig långt borta, aldrig svåra att snabbt packa ned för att hårt snöras fast. Igår tog vi klätterlicens Ida och jag för toppklättring. Adrenalinet pumpade ett flertal gånger genom kroppen, förvandlade ansiktet till ett enda euoforiskt leende. Nu vet jag var vi hör hemma den närmsta tiden om omgivningen bleknar, uppåt uppåt. Jag och Ida håller i varandra hårt och har ett jävlar anamma i oss vare sig det rör sig om klätterdrömmar eller visioner om oss själva som arbetande för mänskliga rättigheter bortom detta lands gränser och när vi speglar oss på det sättet så går ytterligare en dag eller tre.

Igårmorse laddades dagen med frukost i Samuels sälskap med efterätt i form av en solskensvandring och även han är en slags glädjespridande livskick och det är just sådant som krävs nu när jag har alldeles för svårt att vara nöjd med vardagsrutiner. Vi umgås med teman som är gröna och jordnära, eldiga och seende och det är vackert och så förbaskat norrländskt och queer.











Små förändringar i det lilla [eller överväldigande stora] skapas på nya sätt hela tiden. Som svar på det kanske viktigaste brev jag någonsin skrivit får jag avslutande rader som får mig att slappna av. "Jag hade en helt fantastisk sommar med dig och tycker så mycket om dig. Du har givit mig en hel del och det kommer jag bära med mig. Jag hoppas vi kan fortsätta ha en fin relation där inspiration och glädje får blomma. Jag är glad att du finns i mitt liv." Raderna jag får i retur kan inte mottagas annat än med en lättnadens suck och med en nyfikenhet inför det nya. Fortfarande talar vi samma språk och oavsett vad som skulle skett om en hel del saker skett annorlunda så spelar det inte längre någon roll. Ulli ger mig ett nytt sätt att se på det hela då hon talar med mig om hur vi ständigt ges möjlighet att betrakta olika slags potentiella livssätt och på det sättet tänker jag på dig, att du gav mig ett fönster, en chans att se in i något som hade kunnat bli på ett annat sätt men att det som blev istället är ett nytt fönster, åter igen, en annan verklighet som inte med nödvändighet behöver vara sämre.

För att inte behöva vara den som ständigt påverkas av andras vindar så skapar jag egna och ser till att den röda räven går från röd till färgad i brunt för en tid framöver och det är väl just de små sakerna som kräver sina handtag nu för att inte rastösheten ska löpa amok.

Det är något särskilt med tågperronger och de ständiga möten som där skapas. Stationer i överlag är svårslaget rankade favoritplatser. Medan somliga tycks uppstressade av tidspress och resmage så finner jag inget annat än lugn, når roten just där. Denna fredag är det min hobbitvän Ulli som går mig till mötes och vi trycker hjärtligt barmarna mot varandra och påbörjar en helg i kvinnostyrkaranda och familjekär puls. Så mycket att berätta för dig tänker vi nog båda två och uppdaterar om det som uppuntrar till leenden och om det som ibland skaver. Vi går på festligheter bland queerfolket och dansar oss svettiga på gayklubb för att sedan vandra hemåt alldeles urvrida och dansömma. På lördagmorgon dyker Samuel upp medan vi ännu ligger kvar i sängen och jag kan aldrig sluta le över den bullerby-känsla som ständigt är en del av att vara möllan-bo. Det är likt en kollektivkänsla där vi alla är en förlängd enhet av den andres hem, där dörrarna står öppna och där full spontanitet - och flytande relationer råder och bevaras. Efter frukost drar vi ned på torget och handlar mängder av grönt för en billig peng för att sedan fortsätta dagen mot en bouldervägg. Tillsammans med Ida slipar vi på klättertekniken medan höstvindarna lever banditliv med våra hår. Vi peppar för styrkan och kommande toppklättring inomhus framöver. Det upphör aldrig att klia i fingrarna och klätternördigheten är ett faktum.

På kvällen fylls hemmet av de allra finaste vänner. Ulli och Yona, Samuel och Alexander(s)katten, Fredrik, Ida och Lea och jag får det bekräftat att ju fler kockar, desto godare soppa. Vi pumpapimpar aftonen med matlagning och bak och den där samvaron och gemenskapen infinner sig som är helt ovärderlig. Jag är en sann kollektivräv och en social sucker och en kväll som denna gör det mig bara gott.

Kvällen mellan raderna bekräftar hur rätt det är att följa magkänslan, allt är precis som det ska vara just nu.
Kanske är det därför jag klarar av att höra henne skratta i luren bakom dig, ett skratt som fastnar i mig sedan, ett skratt som uppuntrar mig till att skriva det där mailet, att även också skicka iväg det. Inga kanske mer, ingen bitterhet men en sanning om nuet och avslutet. Plötsligt finns den där, distansen till mina tidigare skrivna alster och det är just därför du nu får ta del av allt som en gång var och hur det så sorgligt och vackert, rann ut.

Det blir i vanlig ordning en sen natt och ytterligare en gång får jag krypa ned intill henne, hobbitsyster. Jag vill aldrig att dagar med långfrukost tillsammans ska ta slut men söndagen kommer och med den tvingas jag iväg, in i systemet för att arbeta medan Ulli ger sig av vidare med stora tankar och inre sanning. När jag väl återvänder till mitt möllan, många timmar senare är det renaste healing att kunna glida upp till Samuel the one next door, för famntag av ren prana innan jag når det egna hemmet och sent kvällsbesök av Freden där vi möts i relativt god förståelse över livet och försöker se någon slags orsak och verkan, vilja och tillfredställelse i alla dessa val. Det finns ett visst tydligt tema av att förstå allt som flyter, relationer som inte behöver greppas och sällan har jag varit så ärlig som nu. Inser att jag håller en lyckokaka i hand som tycks ha förmågan att vara nöjd och väldigt glad just över att jag håller definitioner och begriplighet långt ifrån mig. Det gör mig lugn, att inte vilja jaga något, att inte vilja greppa eller ha. Det som kommer till mig är välkommet och likt meditation så noterar jag, släpper in men också förbi.

Måndagen når mig som en kompakt vägg av trötthet. Väl medveten om den egna svårigheten att nå vila, att varva ned gör att jag alldeles för lätt låter bli att ens försöka. Hos Samuel finner jag tacksamt en tyngd över de ständigt rastlösa benen och plötsligt är jag mitt på dagen nedbäddad och ankrad av den ovan nämnda. Fortsätter sedan rörelsen vidare med ny energi och blickar framåt mot toppklättring med Ida och sedan en lång, arbetssam natt.

I början med dig handlade nattens drömmar om hästar av olika slag med skilda uttryck och färger. Det handlade om längtan, om att inte riktigt kunna greppa eller om rädsla för att våga möta de sanna känslorna. Dessa symboler i fokus förändrades i takt med vår vi-känsla och istället började jag drömma om hur jag skapade musik med orange tyger där du alltid dök upp som en orangefärgad katt. Glädje och harmoni. Nu är det orangefärgade symbiosa långt ifrån mig själv och totalt omöjligt att ens föreställa sig i relation till dig. När jag vaknade imorse var den tredje drömmen tydlig. Den började med en begravning och jag var där som ditt sälskap. Det var en som står dig väldigt nära som skulle begravas och i symbolisk läsning, en del av dig som skulle täckas över. "Att överge det gamla som vi kände det, och öppna dörren till ett möte med det vi lärt av det; förträngning av erfarenheter som kan vara smärtsamma och som vi inte vill möta. Svårigheter eller gryende oberoende; undersökning av hur förlusten känns och att släppa det smärtsamma förgångna." Studerar drömlära medan jag förtär morgonkaffet och inser hur nära jag ständigt befinner mig dig i känslan och hur den alltid visar sig tydlig och nu, alldeles lysande klar. Under begravningens gång blev jag varse mina dåliga tänder och hur de började lossna. "Smärtsamma, ruttna delar av känslolivet och ilska. Handlar om att stå inför ett oberoende och förlust av dragningskraft." Vaknar av att det regnar och upptäcker att jag inte längre försöker bevara något kvar. På en perrong för så länge sedan nu var det Ryan Adams La Cienega som alldeles för klockrent var vår signaturmelodi. Denna låt byttes ut till andra under sommaren och det är nog allra mest Tallest man och The doors som tog över. Så hör jag plötsligt den där stämman igen som återvänder och jag låter den komma, La Cienega är tillbaka för att avsluta. "
"[...]And I hold you close in the back of my mind, Feels so good but damn it makes me hurt, And I'm too scared to know how I feel about you now, Las cienega just smiles and says, I'll see you around" And I hold you close in the back of my mind And raise my glass 'cause either way I'm dead, Neither of you really help me to sleep anymore One breaks my body and the other breaks my soul, La cienega just smiles as it waves goodbye."

Vi är inte en förlängning, en förstärkning av oss själva med den andre längre. En förlängning av vår gemenskaps erfarenheter är det som finns kvar men tydligast av allt, en förlust som mynnar ut till något som faktiskt liknar en förlösning, en kramp som hugger till för att sedan släppa. Du är en av de jag tycker om mest i hela världen, säger jag utan att vara cynisk eller bitter. Du är fortfarande vacker och ogreppbar, den allra knepigaste och mest förvirrade jag mött. Jag ville bara veta om du är säker på din sak, för om du är, så är det tid att klippa bort det sista "kanske" nu.

Det är tomt men nytt idag. Jag har en ny svart cykel och inga samvetskval. Är inte särskilt bra på att sammanfatta tiden i en kronologisk ordning men det stör mig inte. Jag och Samuel spenderar en helsöndag med att gå på loppis och fyndar jackor för få kronor och äter italiensk glass till frukost. Vi badar bastu och i havet för att sedan värma oss i hans kök där han bjuder mig på mungbönsgryta. Flera kvällar läser vi sagor ur Momo eller kampen om tiden.



Ibland somnar vi till dessa berättelser och vaknar bredvid även nästa morgon och fortsätter dricka yogité och fyller dagar var för sig med fiolspel och juridikstudier. Det är pure vänskap med inslag av spirituell vattning där vi möts i yoga och sjunger mantran. Ibland avslutar vi skilda dagar med gemensamt kvällsté och du är lugnet som lägger sig över en ibland, alldeles för uppjagad katt. Tillsammans med Ida tar jag mig numera uppåt och planerar grepp och ren taktik, vi investerar i grymma klättringskor, kardemummasnäckor och framtidsvisioner. Vi är totalnördiga klätterkvinns som varje dag får desto mer skavda händer. Det är i den nära vänskapskretsen jag ler när jag ler och snart väntar en helhelg tillsammans med hobbitsystern i ulli och det i sig är ett oberoende av styrkemått och den slags kärlek som faktiskt går att tro på.

Jag och Ida laddar oss med renaste frukter och livsuppdatering på en sommarvarm balkong då klätterkursens första dag snart tar vid. Älskar att hungra efter få lära mig allt om säkring, tekning och utrustning och sedan få ge mig av, uppåt. Efteråt kliar det i fingarna efter mer klättring då första dagen på klätterkursen är avklarad och det är tveklöst en klätternörd född. Endorfinkickarna är en dramasökandes näring och ä n t l i g e n har jag funnit något helt oslagbart givande. Apliv for life.

                                      

Det var med en nöjd känsla jag klev upp denna morgon tack vare det umgänge som rådde kring frukostbordet i det nya lilla kollektivet vi snart borde döpa och att inte dricka morgonkaffet i ensamhet skapar en god dagsform. Att sedan landa tillsammans efter en givande föreläsning i vårt numera gemensamma kök och höra Maria skratta åt den första tagna bilden och namnge den som "det är här jag vill vara, i vårt hem linda", ger mig goda vibrationer. Freden dyker senare upp och visar mig att vår vänskap är närvarande och jag är en brackaglad räv som numera vet att se det som är nu.

                                      

Säger det till honom under kvällens gång, att hans notbok inte säger mig så mycket i dess pappersform samtidigt som det som skapas genom den blir till det språk jag älskar mer än ordens verbala gång. Det är i musiken och ens egna tolkningar av den som vi möts och samtalar allra mest egentligen. Å andra sidan är det många samtal som för oss genom eftermiddagen. I yogan där vi efteråt sannerligen samtalar utan tystnad i savasana och sedan då han agerar min cykelyogariksha genom stan, hem till vårt gemensamma kvarter. Vi dricker te på golvet tillbakalutade mot den finaste gröna vägg som är sättet vi möts på, i det gröna på något vis och det är en livslyxeriafton att reda ut tovade hår och läsa sagor högt för varandra medan en fullmåne sakta närmar sig och tar sig in genom fönstret i natten. Har mött en vän i Samuel som gestaltar mina rötter av granträd, som spinner vidare genom yogan och rakt ned här, i en stad som rymmer oändliga proportioner.