no more tears, stand up and be a queer!
Gitarren har börjat äga mig och jag gör ett undantag och låter mig tillhöra någon [läs:den] och tillsammans skapar vi hallelujamoments utan värderingar.
Gled runt på förmiddagen medan duggregn föll och ser så plötsligt the real suna Gabriella på andra sidan gatan och hela mitt existentiella tillstånd blev plötsligt överrens med orden om att läget faktiskt är bra just nu. Trots att skolan skapar mer förvivlan än någonting annat, att plats för egentid är något jag hör kan vara bra men aldrig har lucka i kalendern att planera in och att kronorna som vanligt vänds och vrids på så är läget verkligen bra och än mer än så.
Ägnar veckans enda dag, fri från schemalagda måsten med att delta på en workshop anordnad av RFSL. Vi gör diverse dramaövningar och disskuterar hur en ska jobba för att krossa homofobi och stereotypa könsnormer, främst hos ungdomar. Det ger inte mycket nytt i kunskapsbanken men däremot inspiration för kommande framtidsplaner och nödvändig påminnelse om att min tillvaro inte är färgad av ett allt öppnare samhälle, snarare av en allt mer regnbågsfokuserad bubbla. Detta får inte feltolkas. I love my bubble. Men det gäller att inte skapa falska föreställningar om att den politiska rösten inte behövs även utanför.
Har hunnit möta upp min kontaktperson på IM inför höstens praktik, har glidit uppför de stora breda trapporna i huset där IM håller till, drömmer om att återvända dit med syfte att stanna kvar och faktiskt få ett jobb, just där. Är det meningen kommer det att visa sig.
Frustrationen över att inte hinna leva apliv på klätterväggarna och inte hinna yoga någonting alls är ett varande i konstant tillstånd men det finns annat jag då kan fokusera på, som avdramatiserar och lugnar. Att varje morgon se att hennes tandborste står kvar och att relationsfriheten är ett ömmande faktum skapar en iver efter mer. Älskar hur det är hennes huvud jag vill framförallt vill nå, veta allt om. Att det är ur ett inifrån perspektiv vi har skapat maskrosen som breder ut sig alltmer, rotar in oss i varandra. Hur inget går att ta för givet och därför gör varje stund som vore den en vinst, en tillfällig skogsglänta. Vill tänka lös med henne där, forskande få förstå hur hon betraktar världen. Vill känna hur tillvaron reflekteras i hennes ögon för att nå mina i samförstånd och närvaro, hur vi numera vågar konstatera att här inte finns några rädda knytt, inga hinder, bara nya tider, fler nätter, morgnar, kvällar och dagar ihop.
Gled runt på förmiddagen medan duggregn föll och ser så plötsligt the real suna Gabriella på andra sidan gatan och hela mitt existentiella tillstånd blev plötsligt överrens med orden om att läget faktiskt är bra just nu. Trots att skolan skapar mer förvivlan än någonting annat, att plats för egentid är något jag hör kan vara bra men aldrig har lucka i kalendern att planera in och att kronorna som vanligt vänds och vrids på så är läget verkligen bra och än mer än så.
Ägnar veckans enda dag, fri från schemalagda måsten med att delta på en workshop anordnad av RFSL. Vi gör diverse dramaövningar och disskuterar hur en ska jobba för att krossa homofobi och stereotypa könsnormer, främst hos ungdomar. Det ger inte mycket nytt i kunskapsbanken men däremot inspiration för kommande framtidsplaner och nödvändig påminnelse om att min tillvaro inte är färgad av ett allt öppnare samhälle, snarare av en allt mer regnbågsfokuserad bubbla. Detta får inte feltolkas. I love my bubble. Men det gäller att inte skapa falska föreställningar om att den politiska rösten inte behövs även utanför.
Har hunnit möta upp min kontaktperson på IM inför höstens praktik, har glidit uppför de stora breda trapporna i huset där IM håller till, drömmer om att återvända dit med syfte att stanna kvar och faktiskt få ett jobb, just där. Är det meningen kommer det att visa sig.
Frustrationen över att inte hinna leva apliv på klätterväggarna och inte hinna yoga någonting alls är ett varande i konstant tillstånd men det finns annat jag då kan fokusera på, som avdramatiserar och lugnar. Att varje morgon se att hennes tandborste står kvar och att relationsfriheten är ett ömmande faktum skapar en iver efter mer. Älskar hur det är hennes huvud jag vill framförallt vill nå, veta allt om. Att det är ur ett inifrån perspektiv vi har skapat maskrosen som breder ut sig alltmer, rotar in oss i varandra. Hur inget går att ta för givet och därför gör varje stund som vore den en vinst, en tillfällig skogsglänta. Vill tänka lös med henne där, forskande få förstå hur hon betraktar världen. Vill känna hur tillvaron reflekteras i hennes ögon för att nå mina i samförstånd och närvaro, hur vi numera vågar konstatera att här inte finns några rädda knytt, inga hinder, bara nya tider, fler nätter, morgnar, kvällar och dagar ihop.
Kommentarer
Trackback
